I torsdags eftermiddag kom två ambulanspersoner på besök till Älvrosgatan. Det är dock inte deras visit jag syftar till i rubriken ”De uppsöker min håla”..Jag ser inte mitt hem som en håla utan snarare som ett gult palats där jag och Alf Göran delar tak. Däremot anlände dessa två ambulanshjältar i egenskap att undsätta mig från det som precis täppt till den allra heligaste hålan. Ja, jag är mycket väl medveten att det finns olika uppfattningar om vad det är för typ av hål som är heligast men den jag syftar till är den som ger mig luft.
(Föräldrar, vänner, arbetsgivare och ni som förespråkar barnabakande efter giftermål, kan alltså lugnt läsa vidare.)
För en kort stund denna torsdag fick jag uppleva en känsla av att döden var nära, så nära att jag trodde han kommit för att hämta mig.
Med inställningen fast besluten att det inte fick stå ”somnade pga oförmåga att tugga äpple” i dödsannonsen, fick min kropp till ett vidunderligt harkel som ledde till att ingen annons behövde sättas in i tidningen.
Aktiviteten ledde istället till inskrivning på avdelning 16 där den trasiga halsen och Emma fick vila ut med frånvaro av mat och i takt till en tickande Ikea klocka. Det var inte så mycket rörelse där i rummet men något som sannerligen rördes upp var en insikt av tidigare händelse.
Jag drog mig till minnes en varm sommardag då åldern på flickebarnet ännu inte tillät folköl. Tillsammans med vännerna cyklade de glada flickorna påväg mot stranden. Av min vana trogen hade jag hamnat lite efter i cykelledet och där åkte jag härligt avslappnad med munnen sådär lagom öppen. Det som hände då var att en geting plötsligt krockar med självaste humlan och helt oblygt for rätt ner i den heliga.
I farten hade jag lyckats svälja denna best vilket ledde till min första journal på avdelning 16. Med denna insikt kunde jag ana att alla dessa uppgifter om min sjukdomshistoria inte direkt gynnade framställningen av mig som en lugn och kontrollerad person. Snarare kan nog personalen här uppfatta mig som en aning okontrollerad med problem att stänga munnen. Detta stämmer inte överens av vare sig min egna självbild eller CV…
Som barn hade jag en stark önskan. Att få vara med i lilla sportspegeln och kasta tennisbollen mot vinstväggen, det var det jag alltid önskade mig när en stjärna föll eller när jag hittade på att jag hittat en fyrklöver.
Det skulle vara något de, att kamma hem både fotboll, badlakan och signerade fotbollsskor.
Verkligheten är dock en annan. Gröna Lund är ett slående exempel, där får jag aldrig till det på femkampsavdelningen.
Istället är det min heliga håla som blir träffpunkten av allting annat. Det i sin tur leder till en något mystisk sjukhussammanställning som jag skäms för en smula när jag passerar avdelning 16…
Så till dagens visdomsord
Att tala är silver,
att tiga är guld,
att ha munnen full med saker,
ger sjukhusskuld…
men för detta är jag inte bitter
ty livet erbjuder fågelkvitter
