Bosse och Bajset

En springtur stod på schemat. Tillsammans med mannen som hittar alla stigar i Värmlands skogar skulle det bli terränglöpning för fulla muggar. Lertåliga skor och en raggardusch, sen var jag redo för att anta utmaningen. Bosse hämtade upp mig och vi tog följe på cykel till obeprövade marker. Lite skeptisk var kamraten över att cykla bredvid lilla humlan som trampade på för glatta livet. Här måste tilläggas att en viss portion av olagligheter föreligger Emmas fordon, vid en poliskontroll är det tveksamt hur utfallet kommer te sig. Ännu har inte dubbdäcken bytts ut till släta, kvicka och miljövänliga. Slitaget på vägbanan må vara enormt då däcken knappt rullar trots försök till trampande. Dessutom är biken av märkt Sofiero Comfort vilket talar om den käppraka designen som förespråkar vindmotstånd snarare än räserstuk. Istället för att skriva 100 ord om min cykels negativa och inbromsande egenskaper, går det också att erkänna sanningen.. Alla är inte bra på allt och okej att cykla fort, det är jag helt enkelt inte bra på…

I alla fall, väl i skogen hoppade vi som små förrymda föl mellan vattenpölar, stockar och sten. Tillslut bröts förtrollningen och Bosse måste göra avträde om ni förstår vad dt innebär. Vid detta lag hade vår löparduo framkommit till ett stall där fröken som liten varit och surrat en hel del. Vi började myndigt och sakligt förklara att vi var på tur för den nya stall ägaren, att Bosse behövde bajsa och att det behövdes göras precis nu. Den vänliga åhöraren svarade att detta gick att ordna, varpå upplevelsen att gräva en grop och sedan täcka skatten inte behövde utföras varken bakom gran eller bredvid en svan.. Istället för att stå utanför stallet och vänta på att Bosse lade färdigt sin värkande kabel, bestämdes det att fröken Sjödin skull springa en egen loop under tiden för att sedan komma tillbaka till position toalett. Bosse lovade dyrt och heligt att vänta vid stallet. Detta löfte gjorde han under tillstånd då svettpärlorna snarade porlade i pannan. Förklaringen till detta behöver inte härstamma från dåligt flås, utan härstammade snarare från påtryckningar i de nedre regionerna. Kanske var det därför allt som då sades, sedan glömdes bort…

När den egenhändiga springloopen var gjord, återkom jag så till stallet och ställde mig hoppande så där lite lagom rytmiskt utanför dörren för att inte tappa studs. Under tiden satt stall ägaren i sin stol och avnjöt vårsolens strålar. Efter ca 2 minuter blev han må hända lite trött på hoppjerkan framför som täckte solen varannan sekund.

Plötsligt tar han ton  och yppar då - du din kompis, han har redan sprungit härifrån..

-Jaha, va, vart då?

Tja, ja vet inte riktigt däråt, sade mannen och pekade mot marker som åter var okända.

-Jaha ja, eh tack för informationen..

Där hade hoppsasteg utförts helt i onödan och Bosses nödighet hade gått att åtgärda fortare än tiden det tar att uttala ramsan ”sprött knäckebröd, sprött knäckebröd, sprött knäckebröd”

Den ramsan är till för personer som behöver öva på att uttala bokstaven R. Men jag tror också den är en bra måttstock på tiden det tar för en herre att klämma fram en sann räserbajs.

Det övre stycket var lite av en avstickare, situationen var den att Bosse hade stuckit och i sin iver trott att jag kunde finna vägen hem själv. Det visade sig att det kunde inte hans sällskapsspringerska, men det gjorde inte så mycket. Rud är ett vackert bostadsområde där både MC knuttar, pensionärer och ormrädda mödrar gärna beskriver vägen. Det som ställde till det en aning var att jag inte var riktigt säker på vart vi ens hade utgått ifrån…Det jag säkert mindes var att skylten vid spåret var grön och det jag nu är säker på är att sådana finns det fler av på Rud. Lite senare än beräknat fann vi tillslut varandra där också cyklarna stod och väntade. Istället för en busig hästbebis, kändes nu mina ben som Gustav Vasas andra stav…Han hade bara en på sin väg till Mora och det är beskrivningen av frånvaro jag här är ute efter…

Endorfinerna och lyckan i kroppen satt dock kvar även om inget annat gjord det.

Så vad lärde vi oss av detta?’

Bosse är ingen klen gris

Har inga problem att torka sig med ris

På Rud finns det fina människor av olika slag

Även om beskrivning av löpspår är vag

Favorit i repris

Blir det givetvis

Dubbdäcken de ska av

Då må hända är jag inte på att cykla så svag…

Framtidsregel, backspegel, utsikt och så lite insikt..

 Mitt sparkonto är som ett instrument, ett sådant där med klang och resonans. Man skulle kunna likna det med en lergök, en smidig konstruktion, skapad av någon annan som kan sin sak. Detta är sedan satt i händerna på en lekman som finner insidan av verktyget fullständigt tomt och ekande.

Vid en titt in i den digitaliserade räkenskapsboken är det enbart nollor och inget annat som möter ansiktet..ho ho ho

Det är inte så konstigt att kontot ser ut som en gök och låter som en gök, nej pengarna har gått upp i en resande rök och det är fullständigt självförvållat.

Det hela startade med en skridskotur i Eiffeltornet tillsammans med bundsförvanten och Dalatösen Stor Emma. Sedan råkade budandet på tradera övergå från oskyldiga möss och klänningsinköp till att handla om en aktion gällande långweekend a la Prag. Ännu var det inte slut på äventyren. En trivsam afton blev fröken Sjödin påverkad av något fint hemma i sitt eget vardagsrum (kan ha varit getost) och som sig bör vaknade självfallet lusten och framtidsplanerna att resa till Brasilien.

Sagt och gjort. Ja för nu är det gjort, de hela är så genomfört att till och med Jesus har fått sig ett besök. Det var stort, alltså Jesus var jätte stor. Han var så stor att turisterna var tvungna att ligga ned platt på rygg för att kunna få med hela statyns lekamen på ett och samma kort. Där låg vi, sida vid sida. Japaner bredvid koreaner, fotbollshuliganer och andra sammanhängande reseklaner. Alla delade markplätten nedanför. Där fixades det och trixades med diverse blixtar och inställningar för att få till ett rättvisande kort som i framtiden visar att vår backspegel varit full av liv.

Det där med backspegel är viktigt, har jag hört, för det är då i efterhand vi människor får insikt över hur bra det var förr. Framtidsplanerna är även de minst lika värdefulla att bejaka. Att ha något att längta till och drömma om, det ger mer energi än effekten av att halsa en flaska Chinagard på stående fot..ja det är så de resonerar, de i TV som kan sin sak. De upplyftande psykologerna som inte enbart bringar visdom utan också förespråkar plastikkirurgi då de är levande skyltdockor som stolt poserar med sina egna ansiktslyft.

I alla fall..Under Brasilienvistelsen stod bergsbestigning på agendan. Här hände något stort och bokstavligen svindlande. Förutom att bergsguiden råkade stöta på sitt ex där i djungeln bland palmer och spindlar, var det ett annat möte som ändå toppade strapatsen. När de svettiga hjältarna nådde toppen av Oigo Papagallo och började knäppa kort enligt välbefinnarrecepten för att sedan minnas, då slog det till. Utsikten på berget skapade något magiskt. Här fanns en otroligt skarp insikt om vad som skedde precis i denna stund och ingenting annat. Det kan av vissa tolkas som överlevnadsinstinkt men vad det än var så satt jag äntligen, fångad av nuet och av stunden.

Det var riktigt häftigt att vara precis mitt i utan att tänka på något annat. Jag kände mig så duktig att jag nästan ville skriva ett brev till Dr Phil. Jag ville berätta för honom att jag minsann hittat rätt i fånga livet, feel good träsket jag också. De behövdes varken framtidsplan eller backspegel för att skapa denna insikt Det enda som behövdes var ett berg som erbjöd redigt med utsikt!

Det jag också nu i efterhand förstår är att en lergök till sparkonto, försvårar vidare resplaner för stunden. Fast för det är jag inte så ledsen. Det tar lång tid att ladda upp kort på datorn, liksom att planera, buda och boka resor. Istället kan jag ju traska upp på Brynfjorden för att få till en tjusig vy. Där lär jag dessutom vara ganska ensam om jag vill lägga mig på rygg för att insupa härlighetenJ

Raggmunken i Rio

Jag tog med mig en hel del saker till Brazilien, där jag sitter nu. Förutom billigt inhandlade konservburkar med makrill fran affärskedjan Netto, akte aven en skrivbok med. Tyvärr insag jag inte förrän precis nyligen att jag tagit med en som redan är halvt nedkladdad med viktiga antekningar om nationell strategi för dödsbränder. Det kanske inte är det mest upplyftande att grotta ned sig i pa semestern, även om det är ack sa viktigt! I allafall. Denna skrivbok var tänkt att fyllas med super kloka och filosofiska tankar fran skribenten i fraga.  Nu när den redan är halvslut, far internet utan bokstaven a bli substitutet för utfyllnad. Here we go...
...För tillfället befinner jag mig i ett monsunlandskap där vädrets makter förstör mina solpakter... Sa därför har jag börjat läsa boken Slumpen är ingen tillfällighet. Jag läser böcker som tilltalar mig, för jag tycker de talar till mig. I själva verket väljer jag böcker som talar om precis det jag redan tycker och pa sa sätt blir jag sällan besviken.
Det fungerar precis som att handla pa Netto. Där väljer jag aldrig fryst raggmunk i disken eftersom jag tycker raggmunk är hemskans osmakligt.


Jag är i denna situation medveten om att jag har ett val där pa Netto men ocksa att jag är medveten om mitt medvetande till att välja.. Oj nu blev det lite invecklat. Förhoppningsvis inte lika inveecklat som när jag pa Södertörns högskola skrev en tenta om världssystemsteorierna. Jag förklarade de olika teorierna utifran att baka bröd sa som barkis och tekaka. Den koloniala beroendeskolan som var lite svarare an de andra, betod i min förklaring av en ojäst massa som i bästa fall kunde utvecklas till surdeg..
Pa denna kurs fick jag högsta betyg. Sa här i efterhand kanske det mer berodde pa att proffesor James  var fran SydAfrika, och därför inte kände för att ifragasätta mina bakkunskaper än vad det berodde pa klockrena liknelser..

I alla fall...nog om det och tillbaka till raggmunken. För det är sa jag känner mig precis nu...som en ragg-munk..
Nu befinner jag mig bland massa flirtande och brungräddade äventyrare, o det raggas mer här än vad det görs pa storgatan i Sunne. Mitt i allt detta finner man ragg-munken Emma som gärna identifierar sig med en surrande insekt där sannerligen ingen komma i närheten för att ens sticka till en komplimang.
Istället är det stinget i denna tillvaro som far humlan eller ragg-munken att bli till en potatisplätt. Här sitter hon platt och slätt som en klick potatismos och bara är. Det är väldans skönt faktiskt, att bara vara..

Jag tror inte pa att slumpen ar en tillfällighet...det är väl därför jag köpte den där boken. Jag tror att tillfällighet är ett stadie som erbjuder dig nagot nytt och annorlunda. Jag tror att den som tror pa slumpen, inte riktigt är vaken för tillfälligheten...
Pessimisten anser att andra har tur, medan denne själv har otur.

Ojoj nu blev det djupt ocksa, tror nastan jag slog innehallet i boken:)

Jag ska ocksa skriva en bok när jag blir stor.
Den ska heta Att bära slang som en man- fast bara lite grann...
Pa baksidan ska jag förklara för läsaren att denna bok är straet vassare än psykologen Jan Cederquvistd alster (författaren till Slumpen är ingen tillfällighet) eftersom den är skriven av en ragg-munk

Vad tror ni om det, blir ni sugna att läsa?