Så gärna hon ville åka skidor den arma tösen och så änttligen tycktes förutsättningarna för detta stå rätt till..
Eller det där var nog inte sant, ty det enda som stod till var fröken Sjödins optimistiska inställning till att inget är omöjligt då de nog faktiskt är precis så det är, omöjligt alltså..
Kvällen tidigare hade fröken smuttat en aning på Dionysos bästa dryck. Innehållet i denna dryck härstammar från naturen, precis som brämhullts juice, men med skillnaden att förjästa bär anses coolare än nymogna som pressats ned i dunk. Detta flytande balsam för smaklökarna har en upptinande effekt och fungerar lite som spolarvätska, då vindrutan och sikten får en annan skärpa. Intag av dryck behöver inte betyda att skärpan blir till det bättre där håller vi med NTF och vägverket.. Men å andra sidan blir skärpan inte så mycket klarare av Biltemas blåa sörja heller..i allafall..
Pga detta måttliga vinintag kvällen innan, kände den trafiksäkra flygaren inte för att belasta bilen med vare sig skidor, pjäxor eller sig själv. För att komma till spåret som låg längre bort än lagom, föddes så den briljanta idén att involvera en stycke cykel i stället. Under natten hade det fallit sparsamt med flingor på backen så lite spårigt var det, men med redig vilja och rätt balans, skulle det nog gå att trampa sig fram. för att kunna frakta skidorna med stadig hand, användes en trasig BH som surr-rem. Ena halvan av den svarta BH:n (inklusive bröstkudde) användes upptill, medan den andra halvan (även den med tillhörande bröstkudde) användes till den nedre delen av skidorna. Mjukt och redigt, men en aning konstigt såg det faktiskt ut...Nästkommande moment att ta sig upp på cykeln med skidorna hållandes fritt i ena handen och stavarna fastspända på pakethållaren, resulterade i att stavarna som tidigare pekat rakt bakåt, snurrade till och istället lade sig på sidan. Hela ekipaget blev en aningen bredare än väntat, men va fan folk har väl ratt på bilen och hjul på barnvagnen...here we go...
Det gick..framåt...inte fort...och i efterhand konstaterades att tiden för färden till spåret, var den ungefärliga tiden som det tar att handgå till samma plats. Tidsvinsten av det hela landade på 3 minuter, och det var det ju värt...jojo..
Att se en kvinna, cykla vingalandes med ett par skidor som surrats fast med hjälp av BH-rester med en reducerad hastigheten på hjulen, må ha varit ganska roligt, ty det var fina leenden som spreds längst vägen. Det kan också ha varit så att Humlans upptåg även spred en form av skräck.. I vägen där hon rullade fram i ulrapi fanns ett hål som hon idoget och präktigt körde ner i, varpå BH-delen längst ned föll av och landade vid kanten. Folk som sedan passerade platsen kan ha upplevt en känsla av obehag över att se trasiga underkläder i snödrivan...vad kunde ha hänt här?? Kanske tänkte det inte, jaha här har fröken Sjödin tappat material som hon brukar använda till sina skidor när hon vill ta sig till ett spår långt bort utan att använda bilen...men vi får hoppas att de ändå gjorde den kopplingen och inte kopplade in någon annan, så som polisen tillexempel.
Ca 27 minuter efter att den redige Sjödinskan lämnat sin gårdsplan, stod hon så äntligen där i skogen, redo att spänna på sina laggar och känna vinden i ryggen. I detta moment kom så en cyklande statlig stresshanterare förbi. Då han får syn på sin kollega utbrister han sorgset
- Ajaj Emma, för optimistiskt denna gång..O visst hade Folke rätt, ty där spåret skulle ligga preppat, blankt och inbjudande..fanns ingenting annat än fläckar av is, sten och grus. Så det var bara till att vända på klacken, släcka drömmen om taktfast stakning och göra något annat av dagen.
All denna ansträngning kändes plötsligt onödig och trist och fröken förbannade sig där och då över att vara överoptimist...
