flyktingkris och sprit, katter hör ej hit

Ett tomt dokument.

2016, oskrivet och blankt med väntan på att vi ska sätta igång.

Istället för framåt, valde jag att backa. Fick ett trumset i julklapp och köpte en keps som gör att jag numera får visa leg när jag köper trisslotter på ICA.

Det är fint som snus att gå tillbaka och bli 16 igen. Med raderna ”How do you do uncle Bo” klistrade på hjärnan, ser tillvaron inte speciellt mörk ut. Det var vår dunderhit som fick vara nummer två på demon, bestående av fyra låtar.

Det var så mycket jag lärde mig under tonåren med egen koklocka och allt. Att halsa 3,5:or punköl tillsammans med vapendragaren Sara bakom en öppen kylskåpsdörr så att ingen kunde se när vi höll för näsorna, det var höjden av smarthet. 

Det är trevligt att komma ihåg det förgångna men det är även farligt att fastna. 2016, ett nytt år med nya möjligheter, om vi för en stund kan titta förbi alla utmaningar så som flyktingkriser, politikerförakt och stormaktsuppgörelser. 

Vi människor måste ha något att utgå ifrån för att jämföra utveckling. Ett populärt begrepp som beskriver det är Base line, eller basilnje

Som 16 åring, hamnade bandets base line på 3,5.

När vin introducerades, var det av största värde att räkna ut hur många 3,5 or (punk-öl) som en flaska rödtjut representerade.  Först då visste vi hur mycket det gick att dricka för att bli ”salongs berusade”men ändå komma in på fritidsgårdens drogfria spelningar.

Nyheter och mediarapportering utgår från att föregående år alltså 2015,  är base line  när de analyserar 2016 och huruvida det kommer att bli bättre eller sämre för oss.

Om fler skjuts, brinner inne och förlorar pengar på börsen, ja då blir det ett svart år. 

Framgång mäts i hur många kungligheter som väntar barn, antal guld i olympiska spelen och Spotifys expansion.

Svarta rubriker säljer mer, och kanske är det svaret på varför framgångsfaktorer stannar kring rojaliteter, och företagsutveckling. 

Det vore så fantastiskt trevligt om 2016:s mediabevakning, blev lite mer som mitt eget uppvaknande gällande alkohol.

Istället ingången ”det är antalet delningar på sociala medier som är framgången”

(det är yrseln jag vill åt)

kan vi istället fokusera på äktheten, sanningsgraden och mervärdet av artikeln.

(balansen, innehållet och hantverket bakom smaken i flaskan)

Så vad vill Sjödinskan som för ett tag sedan bytte namn till Trobeck, nu säga om detta?

Att rensa ur garderoben och ge till dem som inget har

är fint, men mycket mer arbete än det finns kvar

Flyktingars berättelser ger obehag

många blundar fast det kunde varit du och jag

Asylsystem tvingar till osäker flykt över havet

Att stå på Grekland och ta emot nödställda stärker jaget

Opinionen om säkra vägar får inte plats i bruset

Villor brinner hos dem som slarvat med ljuset

Klimatkrisen behöver få större mediadel

än att Åsa Romson köpte färg som var fel

Familjen Bernadotte föder nu många barn

Söta är katter som leker med garn.

Jag är skribent, gift med världens bästa man

som introducerade mig till druvor och des olika namn

Att alkohol skadar din hälsa de må vara hänt

men det motiverade mig att bli bra på att räkna procent

Kungen av backar och bastuparet som snackar

Jag var bokstavligen salig över att ha gjort samma fynd som majoriteten av rabattjägarna med DN-kort, bokat en bra deal! 

Ett år har passerat och det var dags för oss att fira, så varför inte slå till och göra det till ett förmånligt pris?

För att uppmärksamma min make och vår excellens som gift par, skulle vi genom erbjudandet få götta oss ordentligt under ett dygn på Loka brunn där allting ingick paketet förutom Ramlösa och kaffe till desserten.

Sagt och gjort, vi åkte dit och insåg efter 30 minuter att det där med stillsamma pooler, harmoniska panflöjter och porlande vattenfall, inte riktigt var vad tålamodet klarade av.

Istället för att sitta och njuta, suga på en skalad apelsin och dricka grönt te, gick vi vidare ut i naturen till en bastutunna som låg strategiskt placerad vid en tjärn. 

Då vi kom in i värmen, möttes vi av tre andra individer som satt och småsamtalade om en det ena och en det andra.

Både Mange och jag blev uppspelta över att träffa personer som kunde prata, fast att dom var på spa. Här fanns ingen tid att förlora, vi gick rätt in i konversationen och fick snart reda på att det ena paret firade femårig bröllopsdag. Vi berättade om vår årsdag som herr och fru och jag hann även med att förklara känslan av att bli 10 år äldre när jag använde ordet ”make”

Den tredje individen längst in i bastun, kontrade med; 

-Vänta bara tills du gör som jag och presenterar att jag har en ”andra fru” hohoho då du, då känns det att man blivit till åren”

Vi skrattade men försäkrade dyrt och heligt att det inte var så som vi planerade att jobba.

Samtalet flöt på och så även kroppsvätskorna, vilket ledde till att vi i konsensus beslutade oss för ett bad.

Den gamla mannen imponerade genom att göra ett dyk i nästan samma kaliber som simhopperskan Anna Lindberg, trots att han nog vägde tre gånger så mycket.

Väl i bastun, fortsatte vårt samtal och vi avhandlade vanliga kallpratsämnen, så att vara rymdingenjör, dra kablar i Strömsholm och växa upp i Surahammar.

Den äldre herren, hummade intresserat till allt som sades men hade slutat att berätta om sig själv. 

Tillslut kände jag ett ansvar att bjuda in honom i konversationen så att han inte skulle känna sig ensam på sin kant där han satt.

Jag kom på den briljanta idén att knyta ihop min fråga till de saker han tidigare hade berättat för att inte göra honom obekväm, varpå jag frågar

-Jaha och vad gör du då nu förtiden, förutom att dyka och byta fruar?

Han skrattade lite vänligt och ursäktade sig sedan med att gå ut från tunnan för att svalka sig.

Nu var det min samhällsbildade makes tur att ställa en fråga.

-Emma, du såg inte vem det där va va?

-Nej, svarade jag och skyllde på mina torra linser.

-De va ju Lars Ohly.

De andra paret berättade då att de inte visste vad de skulle prata om innan vi dök upp eftersom det ju var Lars Ohly.

Det kändes då som att jag och min älskade make hade gjort en samhällsgärning genom att dissa väldoftande norrmän som trängdes i bubbelpoolen  där uppe istället för att istället bryta isen i en bastutunna. 

Jag undrade inombords om det var jag och Mange som var anledningen till vår nya vänskap i bastun eller om den hjärtliga och intresserade stämningen hade uppenbarats för att de två delade svett med Lars?

Efter avslutad afton och ytterligare samtal med våra nyfunna vänner, kunde det dock konstateras att vi hade förmodligen hittat varandra den kvällen även utan Larsa!!!

Observera att berättelsen ”kungen av backar” kommer att avhandlas i nästa avsnitt, vi snackar följetong på Loka…..

Så vad har vi ärt oss av detta?

Emma och Mange är lyckligt gifta

I bastun är det svårt att se om färg på kinder skifta

Loka Brunn är en fantastisk plats med bördig jord

Här flockas norrmän i vatten och kring dukat bord

Hit är alla välkomna

så väl före detta politiker som barn med svårt att somna

Oavsett ålder kan nya bekantskaper leda till mera

som tillexempel djupa samtal och att om kärlek filosofera.

tysk skildring och universitetsbildning

Kanske går känslan att likställas med den samma som en tysk turist tordes känna, första gången hen åker till Sverige och provar på allemansrätten.

Ty det var så jag upplevde det hela, ett uns av överträdelse trots att det enligt lagen var helt accepterat och även naturligt härligt.

Jag hade dock varken tanke på läderhängslen eller frukttårta när jag anmälde mig till äventyret på Karlstads universitet, så liknelsen med Tyskland slutar här!Annat är det med allemansrätten, den får hänga i ett tag till, ty det är alla mans rätt att hälsa på i skolan. (och så även kvinns så klart)

Karlstad universitet hade denna afton bjudit in till kvällsföreläsning för de som ville bilda sig.

Konceptet gick ut på att vanliga dödliga människor fick komma till universitetet och blanda sig med studenterna som i vanliga fall bor där och även lever efter regler som vi andra inte riktigt förstått. 

Ett exempel på oklarheter går att härleda till elevernas tävlingsverksamhet. Den är mest förekommande på gatan och utförs i lustiga hattar med tillhörande arbetaroveraller. Över de tävlande verkar domarkommittéer som bestämmer det högst varierade regelverken och när det är dags för vätskepaus. Ibland blir eleverna så törstiga så törstiga att de behöver använda sig av tratt. Ibland blir de även så hungriga och ivriga att de spiller ketchup och ägg ända upp i pannan.

Nog om det och tillbaka till universitetet, denna afton var det dags att få fart på tankeverksamheten hos allmänheten genom att prata om klimat och det var just för klimat och bildning som jag och min vän nu stod förbryllade i en tillåtande men främmande miljö.

Det slog mig plötsligt att min egen tillvaro nu för tiden var rätt så god, då jag ansåg att kaffe för en tia inte var något farligt pris. Annat var det för de ”riktiga studenterna” De som kör hard core med snabb makaroner och salladskrydda. De är på många sätt hjältar som med nästan inga pengar alls, lever och lär för en ljusnande framtid.

Jag mindes tillbaka till min egen tid i skolbänken som varade rätt så länge, när höjdpunkten var måndag kväll då vi klasskamrater på elevboendet ”Björken” åkte till Williy i Martins 850 och köpte ett kilo kyckling till priset 49:90 kr.

När tiden var slagen för kvällens undervisning, smög vi oss in i salen och upptäckte där att vi inte var de enda brokiga i skalan bland medtagna termosar och ostmackor. Där satt ett klienterie som nyss börjat skolan, ett som aldrig gått ur och ett sådant där gäng med hörapparat som aldrig tänkt tanken att ge upp. 

Precis ingenting denna kväll var vad jag hade föreställt mig. innan första pausen började en trubadur att spela på sin gitarr i samma veva som han förmedlade att han inte var bra för sig själv.

Föreläsaren var fantastisk, han visste allt och det han inte visste, det visste ingen annan heller. Rektorn var fenomenal, hon drog liknelser om bildning som handlade om vin och det lät jätte gott.

I nästa stund hade det gått två timmar och det var dags för frågestund.

Så mycket information som haglade över oss åhörare gjorde mig lycklig och varm, jaa till den milda grad att jag blev alldeles rosig om kinderna.

Någon som däremot gillade ris bättre, var en av klimathatarna på bänken framför. Han var gammal, och tyckte inte om vad han hörde då det gällde förnybara energikällor..

-Vi i Sverige behöver inget göra, vi har det så braaaaa!

Sedan fortsatte denna herre att förmedla sina egna sanningar som byggde på tesen om kinesernas avsaknad av intellekt och onda deras avsikter att förstöra hela jorden.

Den ämnesansvarige för kvällen, tog det med ro, vilket var lämpligt men jag satt där och förvandlades till rosenrasande!

Jag hörde min egen mun gå igång och säga något i stil med att

-du ska veta att det finns många kineser i Kina, och de är inte alls så dumma som du säger..

I samma andetag hann jag med att hylla Angela Merkels politik,  solenergins förträfflighet och avslutade sedan med en utläggning och att allt i slutänden handlar om pengar.

Mycket väl genomtänkt, formulerat, och med exempel från Tyskland,  de kändes lättande!

Så vad har vi lärt oss av detta:

Visst det går att sitta sur med bitter hand

Och skylla på något annat land

Eller så hjälper vi till i utvecklingssystemet

Och bidrar till att minska utsläppsproblemet

20 % av världens rikaste delar på tre fjärdedelar av jordens resurser

för att bidra till rättvisa behövs åtgärder och utbildningskurser

På universitet går unga o gamla studenter

De köper inte dryck i kafeterian men desto mera plopp o center

Bildning för allmänheten är jätte jätte bra

Och en trubadur med i klassen, det borde alla ha!

I Dalarna söka, konsten att löka

Akademiker har provat sina teser medan journalister grävt i ämnet. Efter många om och men är det så fastställt att det är synd om människan.

Somliga individer knatar på i livets gång genom guidning från gamla skrifter och röster från himmelen medan andra tycks glömma bort det mest banala vi kan sysselsätta oss med, att bara vara.

Att få till det där tillståndet kan vara så svårt som att leka kurra gömma med sig själv och det är klart att det blir problem om man både gömmer sig och letar samtidigt.

Det finns metoder och verktyg att använda sig av för att hitta sig själv utan att använda tekniska innovationer från Claes Ohlsson som blinkar och lokaliserar.

Man kan tillexempel gå på kurs för att lära sig att skala en apelsin och sedan känna vad den smakar. Efter examen i denna teknik har studenten uppnått en sådan mognad att hen känner sig tillfreds när citrusfruktens kött sprutar över tangentbordet på kontoret. Ingen irritation uppstår över att shift-knappen kleggat igen, och att originalhandlingen precis färjats gul, istället bejakas och accepteras allt som sker utifrån fullständig harmoni, mmmm kaos…

Det går även att finna mindfulness genom att åka till Dalarna och delta i ett kuddkrig som vänder sig till vuxna med målet att ”träffa rätt”.

Nej, tankar och sökandet efter medvetande i nuet är inget nytt fenomen, kommersen av drömfångare och resebokningar till Indien lär fortsätta även 2015.

För några dagar sedan kom dock en ny insikt och fladdrade förbi mig när kamraten Niklas berättade om sin syn på att hoppa från en bro.

Vid detta tillfälle var vi fyra frilufsiga äventyrare som tillsammans tagit oss från Sverige till Sydafrika för att fira några andra saker än själva julafton.

Vi befann oss vid ett brofäste där det är möjligt att genomföra världens högsta bungy jump från en bro, ca 190 meters fritt fall.

Hyrbilen som tog oss fram längst vägarna var vid detta tillfälle parkerad utanför ett café där vi nu satt och såg på en live sändning från hopp – platån. Det var lite som att sitta längst bak på en stadion och se något röra sig vid scenen, men istället fokusera på TV monitorerna bredvid där så mycket som artistens o välkomnade ansiktshår blottades, så nära men ändock långt borta var vi.

Nervösa aspiranter som stod på bron och inväntade sin tur, ömsom kved av ånger, ömsom dansade i takt till musik som vi på cafét dessvärre inte hörde tonerna av.

Min egen handsvett gjorde entré och vinylskivorna i armhålan växte i samma fart som säkerhetspersonalen på bron räknade ned sekunderna inför nästkommande hopp. Jag var fullständigt skräckslagen där jag satt med en halväten greksallad i knät.                       

-Fan, det här är så jävla mycket mindfulness, utbrast plötsligt Niklas och bröt den förtrollande tystnaden som uppstått vid bordet.

Jag höll inte alls med, det här var ju tokspännande och hade ingenting med varken harmoni , drivved eller Gandhi att göra. Jag började dementera hans påstående och sa något i stil med att:

-Näe, men det är ju när man äter apelsin, eller mal sin egen curry..eller åker på ”Bara Vara” kurs ..mindfulness  är i alla fall inte när man får en adrenalinkick..

-Men, vaddå, den där snubben på TV lär inte tänka på något annat just nu än Bungy Jump och ”här o nu”, kontrade Niklas.

Jag började inse att det kanske var precis så, det var. Den lite lätt överviktige herren som vi skådade från vår bänk, hade skärmat bort tanken på att det satt ett helt café och skådade varenda rörelse där ute på bron. Han drog av en ”Hey Macarena” liknande dans koreografi med klapp och allt, utan minsta tveksamhet och fullkomligt strålade över att vara näst på tur.

Det han säkerligen inte tänkte på, var meningen med bonuskort på ICA, bästa tidpunkt att byta jobb, om han skulle skaffa barn eller putsa på sin Linkedin profil.

Jag tuggade i mig resten av min sallad, med en klarsynthet att att fetaost är godare från Grekland. Sedan startade en hetskampanj att boka hopp tid även för oss, vem vill missa chansen att hitta sig själv genom att hoppa världens högsta bungy jump från en bro?

 

Så vad har vi lärt oss av detta?

 

Oavsett New Delhi eller Grums

Vill vi alla att livet ska smaka mums

Vill man bli fjädrad som en häger

Åk då till Dalarna på läger

Vissa älskar att ha det stilla

Andra mår av rutiner illa

Oavsett vilken sort, är livet för kort

För att njutningen och nuet välja bort

Att söka något tappat är oftast bra

Men det funkar även med att bara va

Husletarparet och pizzan i köket

Att åka på husvisning är en sport i sig och då jag lärt mig reglerna lika bra som betydelsen av ”sudden death” kändes det bra att ta med en extra kunskapsresurs. Linn kan det där med fastigheter, eller jag vet i alla fall att hon kan hyra ut dem jätte bra!

Det var tisdag och grått som vanligt, Limpan var i färd att avsluta en konversation på sin telefon medan jag fokuserade på att hitta rätt hus. Efter en stund passerade vi en röd liten byggnad vilket liknade den bild som låg ute på Hemnet, BINGO!

Det var dock något som inte riktigt stämde i själva fastigheten, människorna där inne var alls inte många, och utöver det hade alla placerat sig vid köksbordet.

-Limpan, brukar man får mat när man går på visning?

-Va, näe..vänta lite jag ska bara smsa färdigt,

-Men- de sitter nån i köket och äter?

-Det kanske är fel hus?

-Fast, ja körde ju nästan på skylten när vi parkerade, det måste vara här?

 

Diskussionen om mäklarens förmodade infall att bjuda på pizza fortsatte i bilen där vi satt och tryckte medan framrutan immade igen allt mer.

Scenen med just själva bilimmandet kan beskrivas som den i Titanic när Jack och Rose får upp pulsen i ett fordon på däck, ja bortsett då från att vi inte tog av oss nakna, levde under ett annat århundrande och var fast på en båt, men i alla fall..

Där satt vi i bilen och kisade igenom rutan på de varelser som nu hade börjat stirra och peka på den lilla röda bilen.

När luften tagit slut i kupén, bestämde vi oss för att det kunde vara bra att gå ur bilen och knacka på, det gick liksom inte att sitta kvar längre. Om vett och etikett damen Ribbing, hade sett oss, då hade hon fördömt situationen och vårt handlande redan från det att jag parkerat på gräsmattan och skymt sikten för ”tillsalu skylten”

Limpan och jag tråcklade oss ur den lilla Suzukin och ringde på dörren

-Hej god kväll, har vi kommit fel? Började jag med att säga.

- Ja alltså det beror ju lite på vart ni ska, svarade kvinnan.

- Jo vi skulle på husvisning, men de kanske har blivit något fel?

-Oh nej, vi sitter ju här o äter, visningen var slut för en timme sen, o förtrollningen är bruten, o hamstern är lös o ongen har en tigerdräkt på sig, o ja äter ur kartongen, oh nej de här blev inge bra; kontrade kvinnan med en mycket tydligare brytning på värmländska i denna något upprörda fras.

-Ja, men nu var det kanske inte just för hamstern som vi kom hit, o ungen ingår inte i köpet va; försökte jag kontra lite klämkäckt, samtidigt som ett uns av hopplöshet över min egna förmåga att memorera tider svepte förbi längst pannloben.

Men herre gud, vi har liksom tagit fram oss själva igen, konstaterade pizza-kvinnan, som uppenbarligen inte reflekterade över att jag stod där och kände att jag borde skämmas mer än vanliga människor som är i färd att sälja hus och nu äter mat.

Kanske var det just denna förvirrade och fullkomligt levande situation med mera färg och mindre ”Carpe diem”, som gjorde att allt kändes så rätt på något sätt.

Mannen i familjen tog sig tid att berätta om så väl pelletsfördelare som Platon mattor och jag nickade på mitt mest vetenskapliga sätt för att verka påläst och förstående. I sanningens namn så var det inte så mycket information som fastnade, och inte så många följdfrågor som kom heller, men vad gjorde det när Limpan gick bredvid och memorerade?

Efter avslutad ”icke husvisning” satte jag på min andra hälft via högtalartelefon.

-Mange, jag är kär! Fast jag vet inte om det är i huset eller dom som bor i det?

Oj, men du, det kan vara lite bra att försöka bena ut i det innan vi börjar göra något annat, vad tyckte Limpan? frågade Mange

-Att det var fint,

-Inget mer än så?

-Jo, att det var jätte fint.

Jaha, jaja men då så, då budar vi eller?

Resten är historia, och en väldigt invecklad sådan då det visade sig att budgivning funkar ungefär som cricket. Men det är en annan sport och behandlas bättre på andra forum.

 

 Så vad har vi lärt oss av detta?

Annonsfoton kan illustrera liv

Men även förställa vissa perspektiv

Vissa letar med lykta och ljus

Efter det som månne vara ”rätt hus”

Andra tar det lite mera med ro

Och låter sin älskade reka vart det är bäst att bo

En bostad är inte en ändhållplats

Men just i denna tidsrymd, har vi hittat vårt palats!

 

 

 

Livet på ett företag och bensinkort efter behag

Det var en månad sedan sist som jag sa "Hojhoj "till Lasse i vakten på MSB och visade upp mitt passerkort för att komma in på jobbet.

Life Academy har ingen vakt, och inget passerkort heller. Fast det gör inte så mycket, för jag kommer in i alla fall.

Projektanställd i privat regi är något annat än staten, och det är ju för väl, annars hade jag ju levat i ett kommunistland?

I företaget jag nu jobbar inom, pågår kursverksamhet på hög nivå, somliga skulle kanske säga att det handlar om något sektliknande.

Alla ska med, allt ska bli bättre och alla kan förändra de som icke äro skolade i samma lära..

Personligen skulle jag efter 30 dagars reflektion, hellre beskriva vår internationella verksamhet inom hållbar utveckling som en guldtvätt på Statoil.

Vi välkomnar de som köar utanför hallen, bjuder in dem till ett rengörande program och stänger av bensinmotorn. Sedan kör rullar, spolar och strålar igång för att komma åt alla områden där lort existerar men går att ta bort.

Efteråt rullar deltagarna ut, kanske inte ny vaxade, men väl med ett klubbkort som inom snar framtid kommer att leda till gratis kaffe..

Vet inte om VD:n skulle hålla med om denna liknelse, jag menar, det går ju givetvis att tvätta bilen på OK också.

Life Academy skapar förändringsagenter från olika delar i världen, som genom pågående projekt kan påverka miljön på hemmaplan för att skapa en mer hållbar atmosfär.

Det är på ett sätt lika vackert som Jo Laberos frisyr, och trots att vi inte använder oss av; en flicksnärta att stoppa i låda, eller en dvärg som slukar eld, så kan lektionerna bli riktigt magiska ändå.

Det går bra nu!

 

Så vad har vi lärt oss av detta?

Hockey frilla är en typ av frisyr

Oavsett ursprung, har vi alla bestyr

Det är inte ord som förändrar världen

Utan ansträngningarna längs färden

Väl magstarkt är påståendet att alla kan trolla

Men varför inte börja med att goda exempel bolla

Det är olika vad man högst i livet rankar

Samt på vilken bensinstation man oftast tankar.

Trösta Carola och vara snabb i att skåla

Det är konstigt med det där att vilja ha det som alla andra får. Det gäller så väl vid julklappsindelning, som vid händelse av att vara fjorton och längta efter att se sprattelfilm på bio.

Ett klassiskt exempel på att vilja ha, är när servitrisen kommer fram till sina gäster för att fylla på glasen. Inte kan det väl vara så att denne alltid lyckas tajma sin entré till den stund då hela sällskapet blev törstiga på en och samma gång och därmed var tvungna att svepa allt för att sedan be om mer?

-Det är bäst att dricka upp nu när man har chansen, sen kan de dröja ända till maten…

Antagligen kommer det inte att bli så, eftersom personal inom restaurang är anställda i ändamålet att just servera.

Fenomenet ”vill också ha” händer hela tiden, och det gäller inte enbart människor emellan. Häromdagen var jag och mina kollegor i färd att avnjuta en lunch på restaurangen Hard Rock Café i östra Afrika. Det är inte helt fastslagit om detta kök är inkluderat i storkedjan med eget t-shirt tryck, troligtvis inte..

Till vår sittning anslöt, mycket små men desto fler flugor som säkerligen i bakhåll spanat in vår sittning.

Vips så befann vi oss mitt i en svärm och det kämpades frenetiskt för att svälja mat och inte insekter. När vi gav upp och ställde tallrikarna åt sidan, då tappade även flugorna intresset och lämnade tallriken ostörd.

Ganska nyss satt jag i en flygmaskin som skulle ta mig från ett land till ett annat. Klockan 03:24 knackade det på axeln och en flygvärdinna erbjöd mig val mellan pasta eller stekt fisk.

Abrupt avbruten från drömmen där jag medverkade i TV- programmet ” så mycket bättre” och precis lyckats bli kompis med Carola, fast att jag från början tyckte hon var dryg, kändes det som en kanonbra idé att stoppa i sig ett mål middagsmat mitt i natten.

Där satt jag sedan klarvaken någon timme och rapade fisk, tänkte på svårigheter med att vara ung talang och undrade om någon annan i luften ångrade att de tagit emot 2000 kalorier i sömnen, bara för att grannens låda luktade gott?

Så, vad har vi lärt oss av detta?

Vissa saker i livet är lika

Som möjligheten att skaffa kort på ICA

Sen finns det rättigheter av annan sort

Som privilegierade kanske glömmer bort

Det kan handla om att demokratiskt rösta

Eller en stjärna i TV få vara med o trösta

Att vilja ha det som andra får

Kan bidra till en bra typ av vår

men oftast leder det till en garderob som sväller

Eller för mycket mage, tack vare färglada karameller.