Uppstart med hiskelig fart
Tidigare hade de två vännerna, var och en, på egen dag, i eget bevåg varit föreläsare på Dömle-gård. På Dömle herrgård höll de båda en varsin presentation om saker och ting som tordes intressanta för Forshagas och Dejes 60+:are. Hur dessa individer hittat och valt ut sina livsbejakare talare tordes oklart. I humlans fall kan det ha berott på manfall, varpå den samordnande Rotary medlemmen kom på att manfall går att lösa genom att höra av sig till en ledig kvinna. Så inbjuden till sammankomsten med gratis mat som betalning tackades det ja till att berätta något intressant ur livet. Humlan döpte hennes föredrag till ”Att bära slang som en man, fast bara litegrann”
För att få lite status och råg i ryggen hade hon tagit med sin trogne mor och placerat henne i församlingen som en sorts publikuppvärmare. Mor Marie hon kunde konsten att mingla hon!!
Efter en halvtimmes framförande av den entusiastiske, halvnervöse, föreläsarinnan med problem att stå still, sträckte en man upp handen och utbrast befriande. Jahaa de är för du är tjej som du bara bar lite grann…Den tanken hade aldrig slagit Humlan. Istället hade den lite för snabba kvinnan valt den lagom luddiga titeln så hon kunde prata om så mycket som möjligt av livet inom loppet av utsatt tid och innan de äldre ville fara hem till Whiskey och tipsextra.
”litegrann” härstammade från att få till ett klämkäckt dansbands rim till ordet slang, samt att brandmannakarriären enbart höll i sig i två år.. Ovanpå denna berättelse om hur det var att vara brandman, 160 cm lång och väga mindre än de mesta, hanns det med att informera om kärlekshistorien på Teneriffa, där glassgubben Jose fick Humlan då 19 år fyllda, att fullkomligt smälta.
Kanske borde mor Marie i denna del av föreläsningen ha behövt gått ut ett slag, men även där skötte hon det mycket professionellt och snyggt. Det talades om praktik från Tanzania där merparten av alla foton från tiden föreställde diken samt om praktiken i Sydkorea där fröken Sjödin för första och enda gången i hennes liv, inte var den kortaste i blåställ.
Till det hela hade bilder tagits fram som var tänkt att visas på en projektor i lokalen. Tyvärr fanns enbart projektor och ingen dator varpå ett preppat USB-minne inte gjorde vidare underverk. Därför försökte fröken i fråga att med kroppen visa hur det kunde tänkas se ut på dessa äventyr hon pratade om..Tror att mjukglass maskinen var den som gick bäst hem att tolka.
Veckan efter Humlans show var det herr Davids tur att göra entré på samma klubb för samma publik. Även han berättade om äventyr i form av bergsbestigning och andra åttaganden som kan anses vara utmaningar och hinder. David ser inte så många hinder i livet. Det kan bero på att han är blind och därför inte kan se det som står honom i vägen. Därför slår sig David ibland, inte minst när de reparerar hissen på kontoret, men å andra sidan får han bidrag av staten till en telefon som rymmer hela morgontidningen DN och som dessutom alltid kommer i tid till prenumeranten. På detta är Humlan avundsjuk!
Rotaryklubben i Deje och Forshaga är en klubb som Humlan gärna vill vara med i då hela konceptet kändes riktigt trivsamt, så kände möjligen även David. Det som krävs innan medlemskap är ynka 40 år till av livserfarenhet så det blir till att vänta lite…
I väntan på 40 år, kan det vara bra att starta medlemsskap i en annan klubb. Det var det som hände igår.
Fredagen den 4/11 2011 bestämde sig herr David och Fröken Sjödin att starta företaget med det slätstrukna namnet Fine Pain.
Till hjälp under uppstarts och planeringsmötet, använde de sig av mer än en flaska vin. Gårdagens idéer hade så här i efterhand behövts dokumenterats, med det kändes där och då onödigt eftersom allt var fullkomligt genialiskt, lysande och originellt- Rotary roligt kan växa till något otroligt!
En viss slipning av idén kommer att behövas innan skatteverket ger någon sorts tumme upp, men snart kära kamrater hoppas den blinde och den andre kunna sprida fina smärtor över hela avlånga Sverige-för de är vi värda!!!!
