Drivved och Björne

Här går vi och gnäller,

Varför börjar affärerna julpynta redan i oktober? Varför shoppar folk på Ullared? Varför köper man tre rakhyvlar till priset av två när man bara behöver en och varför gör Magnus Uggla om varenda låt nu för tiden?

Jaa det är mycket med det jordiska. Det är så mycket att förstå sig på att man har svårt till att förstå det.

Samtidigt som mycket i vår tillvaro ter sig klurigt och svårt så finns det en hel del själklarheter i livets kretslopp.

Kärlek tillexempel det är bra, liksom mat, sömn, sista minuten resor, tradera och resorb. 

Sopor är mindre bra, det är även barnarbete, börstorskar, trasiga matkassar och halsont.

Så finns det saker som är mitt i mellan, lite som centerpartiet men utan slogan att öppen natur kräver bönder och djur. (även om så är fallet)

Mitt i mellan är vardagen, den som går på i samma takt utan större störningar åt vare sig höger eller vänster. Det där mitt i mellan kan ibland upplevas en aningens grått och det är då de existentiella funderingarna över frimärkspriser och avsaknad av sittplatser på bussen brukar uppenbara sig. Där i gnällbältet går det bra att befinna sig ända tills den dag då en redig svängom uppenbarar sig och man blir på det klara över vad som faktiskt sker i detta nu.

Fånga dagen, var det någon klok som sa.. det översattes sedan från urspråket svenska till exotisk latin och citatet går nu att inhandlas på målade drivveds pinnar för halvbillig penning. Det går även för sig att köpa detta på NK men då är det inte så halvbilligt längre.

 En sådan skylt kommer Sjödinskan inte att skaffa i kväll, istället får det bli en lyxig getost på rulle för att väcka smaklökarna till insikten över att stå mitt i smaken, mitt i livet..

för att hedra allas vår Björne, diselkungen som nu sover gott i paradisdungen.  

Idag kom regn och snö i omfång

Så även tårarna för livets gång

Ty nu har den slagit till igen

Den där luringen

Den som styr våra öden

Den som dom flesta kallar döden

Sorgen blir tung

För gammal liksom ung

Men så sänker sig även friden

Och det blir ljusare med tiden

Livet är ej rättvist, de vet vi sen förut

Oviss är den klocka som bestämmer när livet vårt tar slut

//Fånga dagen, fyll magen, uppskatta det där som är vardagens gång, fyll hemmet med äkthet, om inte med drivved så med känsla och sång!

Inget hyckleri, bara ren och skär meritokrati?

Instagram, en funktion som förvandlar den vardagliga hakrynkan till en linje lika slät som en nybadad babystjärt.

Den förvandlar solens strålar till guld och kan även förflytta bilder och dess motiv till andra decennier. Även om personen på bilden är född 1985, kan denne se så där svartvit och harmonisk ut som folk gjorde på tiden då det inte var krig och alla åt bröd.

Aah livets klang med Instagram

Höga röster har uttalat fasa över denna plastika förskönings hysteri  som nu råder, men till vilken nytta då kan man fråga sig då vi lever i meritokrati.

Begreppet meritokrati sägs kanske inte lika ofta som de värdliga orden liksom, typ öööö och baa. Men det finns där näst intill lika ofta och lika insmygande som de övriga utfyllnadsfraserna.  En positiv händelse som nyligen skett är att statens järnvägar har gått och tagit sitt ansvar inom området genom att belysa just meritokrati i tidningen som finnes framför dig under stolsbrickan då du tuffar med på spåret.

På face book uppdaterar vi vår egna superba status… och att ha det super bra i livet, ja det är statushöjande om något.

På helgerna då lagas det kärlknöl minsann, med tillhörande kantareller som icke är köpta av underbetalda polacker.  Denna saftiga knöl med tillhörande svamp ska sedan delas med älskade personer som alla kan taggas och addas till det moment då det serveras fantastic fucking foooood. .. Sedan är det ungjävlarnas tur att göra entré på väggen genom att fredagsmysa så där lagom stillsamt där de sitter nytvättade som små chipstroll och ler i soffan. Eftersom dygnets timmar räcker till, hinner de icke stressade föräldrarna med att fånga stunden, ladda upp bilden på face book innan disken ska diskas, ungarna ska borsta tänderna och Skavlan ska sättas på.

Vad sjödinskan vet, finnes ingen vetenskaplig statistik upprättad över antalet personer som kastar upp ett lysrörs-belysta kort på en filtallrik med texten: här sitter jag ensam, utan ork att göra något åt mina förhårdnade hälar..men de kanske är vanligt förekommande?

Meritokrati, ingen idé att bli hysterisk, inte om man läser mind fullness och lär sig acceptera situationen. Då är det bara att rätta in sig i ledet, komma på något framgångsrikt klämkäckt att stoltsera med eller kanske helt enkelt gå ur det sociala nätverket, då man ändå inte hänger med?

Eller ska man kanske inte köpa alla tillstånd som existerar utan bara använda sig av ”gilla” knappen och sen skita i att försöka förfina det verkliga genom att tona ned sin stoppljuslysande näsa som vittnar om baciller, kyla och avsaknad av puder?

näe

Samhället ger ton

och promotar perfektion

Trots att vi inte tänker

Så suddar vi det som obehagligt blänker

Mungipor tio i två

Hembakade och lyckliga som få

Inga E ämnen, men lite Losec då och då

Av novalecol tar vi fler för de är ju så små

Heja heja kära perspektiv

Våga bejaka alla delar i ditt liv!!!

Cykeleliten och lillskiten

 Fart är en drog. Det har professorer från både WHO och Karolinska institutet kommit fram till. Drog ger beroende och eftersom Sjödinskan inte snusar och är rädd för att dra in saker i näsan (det verkar inte bara vara farligt utan också på tok för dyrt) , har hon under en period letat efter lämplig aktivitet att fastna i/ för eller kanske på. 

Många är de människor som nu för tiden susar förbi i slimmade trikåer på  superlätta cyklar och visst ser de ut som att de har fastnat, i alla fall i pedalerna. . Aktiviteten är så cool att vuxna individer kommer undan med nästan vad som helst. För exempel är det då helt fine att ha både cykelhjälm och en permanent blöja fastsydd med rejäl söm i ändalykten..

Bosse bus, mannen med 17 cyklar uppmärksammade de  förtvivlade böneropen från Sjödinskans horisont där hon gick sysslolös och saknade driv.  Han satte henne på en Rocky Mountin och sa åt henne att ta i lite grann.

De bästaste med Bosse är att just farten inte spelar så stor roll för honom, han har liksom fastnat i beroendet ändå. Att vara Humla innebär leverens av mera surr och mindre speed , men trots cyklande” a la hej jag är på söndags tur” har hon ändock fått en kamrat  där i skogen. Det hon uppskattar mest är all lera medan det som upplevs mest komplext är att göra som alla andra.

Med denna förklarande bakrundshistoria kan ni kära läsare möjligen förstå att fröken Sjödin var en aningens nervös dagen då Bosse ville beblanda henne med klanen av andra cyklister som har anammat det där med så väl fart, som style kopplat till beroende.

Söndag förmiddag och uppför gick det, det var som om hela Karlstad plötsligt låg i Garmish Parten Kirchen.. Väl på toppen av bostadsområdet som kallas ”lång täppan” stod där klungan av ett stycke herrar och en dam.  Superseriösa…inte till sinnet, det går inte att säga..nej..men allvarliga över sitt utövande…jojo..mycket…

Efter lite hjärtligt uppvärmningspepp över någons klena avkomma till son som var förkyld och inte kunde delta, förklarades spelreglerna för dagens övning..följa John..

På fullaste allvar tog atleterna fart, cyklade efter varandra runt en förutbestämd bana., rundade hundlatriner, hoppade över diken, bromsade sig fram i en grässlänt för att avsluta med jogging över sandlådan och där utföra ett tillhörande ”över gungbrädan kliv”

Det var en fröjd för själen att så väl beskåda som att deltaga.

Efter enbart ett varv skedde ett så kallat materialfel och de båda bundisarna Bosse/ Sjödin avlägsnade sig från bostadsområdets lekplats och ersattes istället av två nykomna knoddar som även de hade blöja, men ingen hjälm…(barn som ville leka i parken)

Så vad har vi lärt oss den här gången, förutom att växelpaket är dyrt?

Tro det eller ej

Men de här är sanningens grej

Barn, som vuxen och elit

Alla är vi innerst inne en ”lillskit”

Som lycklig med blöja

Gillar att i naturen röjaJ

Hejaheja!!!

Det där med glimma verses gamma?

Det är sällan som man på gatan hör uttrycket ”allt som strålar är inte radioaktivt”

Däremot är det fler som proklamerar slutsatsen allt är inte guld som glimmar

Det är en ganska trevlig verbal fras som lägger sig lite lag om gosigt och gott i öronen. Vi menar då att det finns andra saker i omgivningen som är mer värt än guld..mm..stort!!

Fast här är det viktigt att poängtera att detta inte är någon allmänt accepterad sanning även om vi- den stora massan slänger oss med orden lite allt som ofta.

Inte vill väl fotbollslag ha annat än guld?

Ställ tillexempel frågan till en oljeshejk med hål i tanden:  är det okej om  vi tar lite radioaktivt istället och lägger i?

Hur skulle det se ut om halskedjorna på blingbling filurerna bestod av plastkulor från Panduro istället för det ädla grundämnet? Eller om medaljerna som pryder herrarna i Odd fellow, i själva verket var inköpta från Rusta?

Om man i dessa fall skulle byta ut guldet mot något annat glimmande, kommer ett så kallat statusfall med största sannorlikhet att ske..och fall vill vi ju inte vara med om, inte ens då de gäller ens egna  frisyr. (självfall)

Efter att ha lyckats genomgå både mattesteg A B och C, under gymnasietiden har Sjödinskan lärt sig att  =lika med tecken= signalerar lika värden på båda sidor.

Rik= framgång.

Glimma= gamma? Näe de låter inge bra..

Allt är inte guld som glimmar

Men hur gör man då om vardagen saknar guld, om man inte utstrålar något vidare aktivt utan snarare känner sig som en grådassig liten lök? ?

Svaret på gåtan finner vi i poseihörnan nedan:

Ibland de kan kännas svårt att skapa tyngd

Att få till något stålande, sin fanbärande rymd

Ty liten loppa

Ibland långt får hoppa

Trots prestation enorm

Följer en negativ storm

Ingen vill ha skiten i håret

Eller va ens lagkamrat ”på spåret”…

Vad det än är i livet som vi ska finna

Må det vara så, att det inte enbart är det som glimma.

Må meningen vara större än föreningen guld

Långt ifrån maktkamp utan samvetesskuld

Må skorna stadigt och tryggt få vandra

till det som är bäst för en själv och inte för  andra

Lys upp vardagen med byxor turkosa

eller om du så vill, ta de som är rosa!

Heja andra laget, Balkan och enhetsmöte

Måndag, en dag som är först i veckan och därmed  kommer efter söndag.

Måndag är för somliga lyckligt lottade individer en dag då det vankas enhetsmötet.

Där stod den brokiga men ack så glada skaran medarbetare utanför rummet och insåg till sin stora förvåning att dörren var låst. Vare sig de var unga, korta, långa, lite äldre eller nyss varit på resa till Jordanien så var det ingen av dem som hade möjlighet att åtgärda problemet.

Videokonferens anläggningen lyste mörk och  inget liv syntes genom glas springan i dörrkarmen. En av de väntande kollegorna tipsade om att det fanns en alternativ inträngningsväg in till det låsta mötesrummet.  Om man går in mötesrummet intill, är det möjligt  att skjuta upp en av mellanväggskivorna för att sedan komma in till rätt rum. Idén lät vattentät och Sjödinskan var den första att anmäla sig frivillig till denna hjälteinsats. Det kändes så fint och finurligt att få assistera hela enheten och bli dagens hjältinna..

Påhejad av en annan kollega som utbrast-Kom igen Sjödin, ställ upp för laget, hoppade så den spralliga handläggaren iväg mot det andra rummet.

I samständighet med hennes skutt nynnade hon dessutom på den allmänt kända ramsan Heja hela laget, tappa inte taget, för om ni tappar taget så vinner andra laget, heja heja heja

Så dansandes, sjungandes och i vindens hastighet, gjorde hon entré till det andra rummet.

Helt plötsligt och lite för långt in i den nya lokalen…insåg den icke så stelbenta individen sitt fatala misstag då hon råkat hoppa in på ett möte med extern personal närvarande.

Inte nog med att hennes närvaro och beteende avbröt mötet en smula, så skapade det även en annan typ av stämning i det väluppfostrade klimatet.

Gästerna från Balkan visste inte vart de skulle titta och Sjödinskan ”her self” visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. .

Istället för att be om ursäkt och smyga ut, brast hon ut i gapskratt och försökte mellan de kluckande ljuden få fram att hon var i behov av att flytta väggen…

Näe någon vardagshjälte blev hon inte denna dag,

inte heller blev möteschefen så värst glad..

 men vem vet

i hemlighet..

kanske har nya idéer för disaster risk reduktion växt fram

Kanske var det denna händelse som rodde en handlingsplan fram?

Lika pretty som Sex in the city?

Inbjudan kom redan i mars. En god vän hade bestämt sig för att slå på stort..hon skulle bli 30 och det med pompa och ståt.

För att fira barriären och det faktum att hon kommit över till den andra sidan av strecket, bjöds det in till fest a la Sex and the City..Uppklädning genom utklädning och det bästa var att man fick välja vilken Sex and the city karaktär man ville!!

 Saligheterna och lyckoropen visste inga gränser…lika lite visste Sjödinskan om serien…visst hade hon lyckats se första filmen på bio för mycket  längesedan.. Det var den gången då hon hade spetsat sin fanta med något annat som hon snabbt surplade upp i takt med att popcornen tog slut. Det var också tack vare denna innovativa strategi,  som även hon lyckades med att klämma fram en tår då den där mr Big försvann och sen kom tillbaka. Minnena från biobesöket var i efterhand ungefär lika knivskarpa som GW Perssons uttalande om vissa misstänkta kriminella profiler….den där är skum…dold och inte riktigt ..på riktigt va…?

I alla fall, mars blev till juli och festen stod framför dörren…eller nej, den stod inte framför värdinnans dörr, den var i huset, runt huset, på To:an i tv:n samt i paketen.  Allt var tutti completti och picnick med spagetti (pastasallad, precis som det ska va)

Humlan lyckades 2 timmar innan festens start med att komma på att hon inte riktigt  kommit på  vilken karaktär hon borde satsa på.. Än mindre hade hon lyckats memorera vad de olika figurerna hette, eller vad de stod för…Det hela slutade med att hon 33 minuter innan avfärd, bestämde sig för att vara en av de två  blonda…Med en bröstkorg som mer liknar Skåneland än böljande berg, klämde hon i sig själv i en gul liten variant som hade väldans massa plats upptill..

Väl på kalaset gick tipspromenaden si så där, och när de övriga deltagarna gissade om hur många miljoner dollar?! Den senaste filmen dragit in, kunde den filminsatte och mångkulturella lilla tanten inte hålla sig…men neeej hörrni, tänk på att det är dollar…(loosers)

Trots dessa hutlösa och groteska gissningar som framfördes kom ingen upp till den faktiska summan…loosern i tävlingen var skribenten själv med en felmarginal på ca 400 miljoner…nära skjuter ingen hare…

Trots urdåligt presterat i tävlingsgrenen fanns ändock en välbehaglig känsla inombords. Ty i detta plastiska forum med märkesvarianter som ej går att finna på Netto, fanns det plats för ren och skär beskådning kvinnans lust och ingen annans

Även om vi alla inte är rika

Så är vi ändock unika

Vi är människor, vi har alla behov

Det kan handla om pengar, status eller uppskov

Det kan vara onödigt, nödvändigt och fullständigt

Det kan va skrivet i sten eller föränderligt

Smaken är som baken

Så kom nu till saken

Lusten sin ska man bejaka

Oavsett om det handlar om snabbisar eller cup cake kaka!!!

Tack Linnea det var underbart!!!!

 <3

Ren fröjd att inte vara nöjd..?

Plötsligt en dag så var den borta, den där lite lagom präktiga nöjdheten som allt som oftast brukar infinna sig hos fröken Sjödin. Neej, hon hade morgonen till ära  alls ingen lust att lyssna på fåglarna, njuta av regnet, älska sig själv och sina barn också (som hon inte har men om hon hade sådana så skulle det vara lämpligt att göra det) eller följa något annat bajsnödigt råd som presenteras på hyllan där böckerna om ”Feel good” står. Det fick här och nu vara nog med att försöka vara idog.

Denna morgon då det hände, då livets lycka plötsligt vände och då det inre sved och brände….

…kom insikten omcyklandes helt utan förvarning. Det gick trögt för Humlan att trampa runt sin egna tvåhjuling Sofiero a la dammodell. Hon satt där på sadeln försjunken i någon typ av tanke, då en storfet tant plötsligt seglade förbi i en hastighet som var dubbelt så snabb som Sjödinskans. Inte nog med att hon var storfet och snabb, så hade hon dessutom en hund med frampå styret. Trots denna vikt, både från sig själv och från djuret, lyckades hon slingra sig förbi och gå om precis som att detta var en tävling gällande liv och död…då Humlan riktigt kände hur besegrad hon var, kom så bitterheten…näe…ska det vara så här, ska man sitta här och trampa i luften, tycka att det känns tungt men ändock inte komma någonstans??

Det hade blivit dags för förändring..nytt smörjmedel eller helt sonika dags att ta en annan väg där motvinden blåser med sin frånvaro…

Här satt sannerligen ingen tösabit och var nöjd längre, istället fanns där en person som var helt på det klara med att hon inte har valt klart…

I livet en vändning                         

De blir av förändring

Vart och hur

Är lika beräkneligt som en regnskur

En sån där som presenteras i väderappar

Som kan komma såväl när man målar, som när man slappar

Eller när kapten röd står i parken och rappar

Lite bitter, vilsen och inte nöjd

Att våga vägra feel good kan faktiskt få vara en ren fröjd!

melodiska rader och nostalgi, politiska fasader samt husfrueri

Kära vänner!

Almedalen och dess innehållsrika program är nu till ända vilket märks tydligt då gratis karamellerna och Gudrun Schymans stämma lyser med sin frånvaro. Sjödinskans dagar var hektiska. Husfruskapet innehöll fler ingredienser än vad som går att hitta i en paella och arbetet var dessutom lika kryddstarkt och mångfaciterat som den spanska rätten är i sig. Detta kan ha berott på generaldirektörens ursprung då hon delvis kommer från spanska trakter. Suget efter Brämhultsjuice som ofta infann sig hos henne, lär dock härstamma från något annat än Spanien..kanske från Brämhult helt enkelt.....vad vet husfrun om det?

I alla fall...Frukostberedande, twitterbakande och bloggskapande för det interna myndighetsnätet, var aktiviteter som Sjödinskan roade sig med då hon arbetade under Almedalsveckan. För att finna harmoni vid omkringresande och flackande tillvaro är det viktigt att bibehålla vardagliga rutiner. En rutin som Humlan sysslar med lite till vardags är fysisk aktivitet av något slag. Hon lever med inställningen att det finns inga miljöer som inte erbjuder träningsmöjligheter, enbart fantasin sätter gränser. På detta sätt resonerar även de individer som pysslar med så kallad Par Cour. Det handlar då om att övervinna alla hinder som står ivägen för den spikraka vägen framåt. Att hoppa runt i en lekpark, klättra över ringmuren och åla igenom ett tåg i miniatyr var på Gotland fullt möjligt.att föreslå detta för generaldirektören tog dock emot en smula..Så istället lotsades den upptagna stackaren ut på ett aktivitetspass som inte innebar akrobatik på offentlig plats utan åskåding enbart från cykelvägen och det är ju inte så farligt…Tidigare när fröken Sjödin bar hem matkassar för kung och fosterland mellan ICA och det gemensamma huset, hade hon fått syn på ett vuxengym mitt ute i parken. Där gick att göra nästan allt och inte nog med det så var det gratis.Woho!!!

 Generaldirektören nappade på erbjudandet att få med sig sin husfru som PT i parken. Väl framme glömde husfrun bort den hierarkiska ordningen och började skrika på sin chef att prestera ytterligare, mera…och sedan ännu lite till. Det blev hårt..svetten rann och andan ”no mercy” spred sig bland ställningar och trappor. Efter avslutat pass, utdelades komplimanger över generaldirektörens svällande biceps. När det kom till rodd, fanns dock inga positiva ord att utdela…just i detta utövande existerar potential till utveckling om man säger så..Tillsammans gick de två sedan hem och dagen efter repeterades inte aktiviteten..varför det inte blev någon favorit i repris får här vara osagt…

 Efter avslutad insats i köket och med det övriga stöket på Gotland, utbytte Sjödinskan det samhällsviktiga evenemanget mot något ännu mer informativt och inspirerande...Putte i Parken...Husfrun kastade snabbt av sig sitt förkläde  och ersatte det med något annat helt och rent.

Där bland 10 000 andra hoppande individer fann hon sig väl tillrätta och insåg att: samhällsvetenskap kan intas såväl på kustbevakningsbåtar, bland media potentåtar som genom texter från rapp

De går så mycket bättre nu...har avancerat till husfru!

Kära vänner, det är så mycket som i världen händer.

Personligen tycker Sjödinskan att den övre raden stämmer in på det år som nu passerat sedan hon  beträdde Almedalen. År 2011 var hon på plats i form av egenskapen...samhällsintresserad nörd som offrade en vecka av den egna semesern på att cykla runt, runt, runt (obefintligt lokalsinne i kombination med en väldans lång mur som går runt i en ring) och idogt lyssna på det som sades. I år däremot har hon avancerat i hierarkin så klassresan vet inga gränser...ojojoj, husfru för genereldirektören minsann. Det innebär att fröken nu åker till Almedalen inom ramen för den egna semestern och får ta del av förmånerna, tak över huvudet, gratis cykelhjälm samt sysselsättningsaktiviteter som ska täcka myndighetens stab på plats. Nu snackar vi gräddigt och nybakat!

För att återuppfrächa de egna minnet över hur veckan en gång upplevts och därmed glädjas över kommande vecka, passar den sluge skribenten på att publicera ett inlägg från förr..

Favorit i repris från Almedalen och en tryckande kris...

2011

Onsdag morgon och dags för ett viktigt val. Hur ska dagen på Almedalen spenderas och vad ska man av dessa 1470 programpunkter nu välja? Eftersom beslut är humlans specialitet att utföra.…blev detta till en plättlätt match. Dagen skulle inledas med ett stycke hälsolopp ala tre km. Strategin för detta var att fröken trodde på motionens krafter samt att möjlighen för att sedan kunna sitta still som ett ljus borde öka markant.. För att ta sig in till Almedalen där alla dessa politiska aktiviteter ägde rum, gick de båda vännerna Viktoria och Emma längst flertalet landsvägar under en tid på ca 45 minuter. Nej fågelvägen var inte den som de båda valde ut om man säger så.  Detta kom att frambringa en viss känsla av stress över att missa det hela.

Väl anländ till start, avvek Viktoria för att lära sig mer om hennes favoritsysselsättning korruption medan fröken Sjödin värmde upp tillsammans med damer från Friskis och svettis. När startskottet gick var det bara att klämma i även om den viktigaste morgonsysslan av de alla, pockade på uppmärksamhet. Att springa sitt snabbaste under tre km med ett fruktansvärt behov av toalett är en utmaning i sig. Väl i mål råkade det vara så att det var humlan som hade vunnit de hela, varpå publiken hurrade och jublade. Tyvärr fanns ingen tanke på att insupa och avnjuta detta. Siktet var glasklart riktat mot toaletten, varpå en förvånad journalist försökte springa efter den skenande och högröda insekten som inte insett att hon nog borde stannat och talt med herrn i fråga.

Istället hasplade hon fram att hon skulle återkomma om 10 minuter och att hon bara var tvungen att göra en sak först..

Sedan vid intervjun frågade nyfikna personer i vilket syfte den nysprungne var på Gotland , samt för vilken förening hon sprang.

Jo ja springer för humlan, som är en fin organisation från Värmland, svarade fröken myndigt..

Jaha sade journalisten, och hur många medlemmar har Humlan?

Joo de är inte så många ännu, men föreningen håller på att växa…(Här tänkte fröken Sjödin på uppsvinget av bloggföljeslagare och kände nog att det kanske skulle bli fler som läste om hon bara informerade att den fanns). Därför fortsätter hon i nästa andetag..

Jo och så finns det en blogg kopplat till Humlan som ni gärna får gå in och läsa på.

Jaha säger journalisten, och vad handlar den om?

Eh..joo (nu stod det lite still i författarens huvud…vad i hela fridens namn är det som skrivs i denna? Inte går det att kalla varken matblogg eller skoköpartipslista, den är inte så lik blondinbellas upplägg och inte heller twittrandet från Carl Bildt……nej så svaret blev istället…

-det är en livsbejakande och kulturell blogg med lite av varje i..

Jaha sade journalisten, och vad heter den?

Ojoj att bli tagen på allvar i denna stund då förväntningarna låg i luften, kändes en aning svårt. Den heter biceps-emma svarar den nysprugna gasellen och där står det mycket…som är matnyttigt…ja

Eh jaha okej sa journalisten, varpå ingen mer följdfråga kom utan istället ersattes av en anings besvärande tystnad. Sedan var det någon som började applådera och en gigantisk blombukett blev stoppad i frökens hand.

Ja om läsarantalet höjdes pga denna enorma och framgångsrika pr-kupp som med nöd och näppe utfördes…de tål att utredas. Säkerligen borde det vara många fler som vill ansluta sig och ta del av de ”livsbejakande och kloka vokabulären då de är mycket viktig och hälsosam information som här förmedlas…

Väl mött från Emma Sjödin, en livsbejakande världsreporter..

Paddor, abonnemang och andra val i livet

En nära vän till Sjödinskan har nyligen införskaffat sin första IPAD, IPAD kan beskrivas som en genmodifierad IPHONE för er som aldrig tidigare hört talas om detta fenomen. Det är ett väldans bra verktyg att använda i precis nästan alla lägen…Tillexempel går det att synka ”paddan” med den egna TV:n varpå det är lätt att byta kanal trots att fjärrkontrollen ligger vid fötterna på soffbordet…jojo en överlevnadspryl kort och gott.

Apropå gott så har det nu gått några dagar sedan myndigheten (med det långa namnet som skyddar alla och allt), utförde den obligatoriska enhetsdagen. Under denna dag fördes många intressanta diskussioner.

Den som fastnade tydligast var nog den som spontant skedde utan chef och tillsammans med goda vänner. Dessa vänner var alla en smula förbryllade över konceptet giftemål. Den ene av de tre hade läst en artikel som publicerats av en forskare som gottat och grottat in sig i det mänskliga beteendet. Genom en av sina undersökningar, framgick det klart och tydligt att hälften av alla gifta par, skulle ha svarat nej till sin respektive om de verkligen vetat vad för filur de stod framför dagen D då de faktiskt bestämde sig …50%

Tack vare insikten, stod de tre och sa ojojoj en stund då det på de hela taget kändes ganska så dystert.

För att lyfta upp stämningen kontrade den analytiske och hmmm.. poetiske av de tre med följande rader:

Men hörrni, är det inte lite som med mobilabonnemang ändå…

Ja menar det finns ju alltid något abonnemang som är bättre än det man har och om man aldrig bestämmer sig, jaa då binder man sig aldrig…och det är ju tråkigt, för att köra kontantkortsvarianten det går ju inte att lita på i alla lägen…liksom

Ett djupt instämmande spreds, varpå det var slut för reflektioner som inte berörde bomber, kryptering eller andra viktiga ämnen..

Så vad lärde vi oss av detta kära vänner?

Låt oss avsluta med ännu ett rim..

Att något vilja ha, ja det är bra

Det kan vara halt likt en tvål

 att slutgiltigt bestämma sitt mål

Så en dag

är det bra att sätta ned sin hand och ta ett beslut

vissa abonnemang finns enbart under kort period

och andra löper aldrig ut…

(PS Paddor är inte som internet en gång var..en fluga..., Sjödinskan är väldans avundfrisk på sin vän och hånar inte någon som bemästrar detta tekniska djur)

Strofer, hennafärg och stråhatt, de är vad vi kallar bostadsskatt!!

Det är väldans ljust i Sjödinskans rum. Detta beror inte på att hon anammat Stockholms benvita inredningsstil eller att hon är rädd för mörker samt vad som gömmer sig där i. Det beror inte heller på hennes minimalistiska inställning till prylar samt funktionalitetsnörderi . Saken är den att fröken troligtvis var en hamster i sitt förra liv snarare än född och uppvuxen i Småland. Att inköpa souvenirer utifrån digniteten krims-krams är lika naturligt som det är att visa passet i kontrollen, dricka både kaffe och te efter maten samt parkera bilen där det är gratis..med andra ord, helt enligt gängse normer..

Nej ljuset i rummet kommer från fler håll än från väggarna och i helgen går det att beskylla allt på grannen…Denna vänlighetsterrorist vet inga gränser!

Plötsligt en dag låg ett inbjudningskort i brevlådan som välkomnade till en fräsig 70:års fest.

Lena mitt över staketet planerade att bjuda till.. och på kuppen även tillaga lite plock.

Till historien hör att Lena i sig är som en kokbok och det är kanske därför hon lyckats producera mer än tre sorters bröd inom loppet av en timma.

Då Sjödinskan själv planerade kalas för sin 29:åriga vän denna dag, var inställningen till inbjudan en aning sval, för inte tala på indirekt avböjande. Detta hindrade inte Lena från att försöka en sista gång. När det blev lördag stod hon stolt och grann i trädgården och informerade om att det kunde tänkas dyka upp ca 130 gäster? Dessa förväntades få plats inomhus och för att lyckas med det, hade grannparet i samma uppgång, lovat att låsa upp samt förvara hälften av dessa i sitt eget bohag. Fest under samma tak, 3 våningar och en väldans massa bak…Tjaa svamlade Sjödinskan, ännu inte jätte sugen på att tillbringa lördagkvällen med 128 andra pensionärer…kanske kan jag ta med Limpan (det 29:åriga födelsedagsbarnet) och miljömamman (som denna kväll var barnfri och iklädd sin finaste dress) så kan vi säga hej…

Sagt och gjort, nu inrymde den tidigare inbjudan tre unga pinglor som sedan hade för avsikt att sikta på det gigantiska partylivet Karlstad har att erbjuda…Klockan 8 seglade de tre vännerna in lite små försiktigt och möttes av något de alls inte hade tänkt sig. Där inne, precis överallt fanns folk från förr. Samtliga glada, vissa med hatt, andra med hennafärgat hår och ett flertal med inget hår alls. Till toner av fiol, klarinett och proffsmusiker satte det sig ner och tuggade härligheter tills de knappt kunde andas.

Lena, 70 år med ett hjärterum större än hennes stjärterum. .

Bland antika möbler satt Hervor, sagotanten från biblioteket, tillsammans med andra kulturella individer och de var rörande överrens om att röd dryck hör till när det är kalas..om ni förstår vad jag menar…Denna afton var rent utav magisk. Istället för att stå och guppa som gorillor på ett svettigt dansgolv till texten unz unz I´m sexy, blev de tre kvar på ett russindisco där texterna istället  innehöll jag ger dig din morgon, jag ger dig min dag…

Nej, det var inte så mycket ”one night stand” över konceptet, vilket kändes värdigt och helt i linje med att de inte heller stannade kvar på natten, utan gick hem 21,30 och drack te med vanilj.

Limpan (den 29:åriga födelsedagsflickan) tackade så mycket för arrangemanget och ansåg att det kändes lite i överkant med liveorkester när hon inte ens fyllde jämt, men sade samtidigt att hon såg fram emot överraskningen på hennes 30:års dag..hoppas gästlistan blir lika gedigen även då!!

Älvrosgatan är allt annat än satan

Mitt emot Sjödinskans hus

Finns ett annat som strålar av värme och ljus

Grannar kan vara goda givetvis

Som ser till att alla i omgivningen trivs

Så tyvärr Aschberg och TV 3

Inspelning av grälsåpor här.. blir det inget av mé

Leila behöver inte heller komma hit och baka

Ty Lena hon vet hur laxen ska smaka!

Barcelona, staden alla åker till men dit de aldrig kom fram.. del 3

Efter ordentlig sovmorgon vaknade de tre vännerna ungefär lika förvånade som karaktärerna gjorde i den berömda tv-serien Dallas. Var historien verkligen sann eller hade den första reseupplevelsen bara varit en dröm?  Då de drog bort gardinerna från fönstret uppenbarade sig ett hav fullt med vatten och de insåg att allt var på riktigt. Visst var de i Spanien, för visso inte så nära La Rambla, men vad gjorde det när personerna i sagan till vardags arbetar inom en myndighet under ledorden ”Öppen, kompetent och drivande.. situationsanpassning jo det är de vana vid..liksom att få en orkidé i julklapp

 I frukostmatsalen fanns incitament som gjorde resesällskapet glada i mungiporna. Lilla nyponrosen åt smör ur de förpackningar miljömamman troget öppnade. Sjödinskan fick till tre kaffelatte och varvade dessa med te vilket gjorde dryckesmaskinen till hennes och ingen annans. Den barnvagnsglömske modern, gjorde lite mer som man skulle och tog av allt det som buffén hade att erbjuda (förutom champagnen)

Det visade sig att hamnstaden de nu satt i, besöktes av turister från det egna landet och inte så mycket av svenskar som förväntade sig att uppleva Barcelona. Här fanns mycket att göra, så som att hyra cyklar med trasig barnsits, cykla rätt så långt medan barnsitsen inte är trasig, inse att man kommit jätte jätte långt bort från hotellet och att barnsitshelvetet gör så att cykeljävelen inte klarar att rulla normalt. Tur att vardagsmotion är A och O och vad härligt att lilla nyponrosen vid denna tidpunkt uppnått en tyngd på 18 kg.

Längst stranden fanns fler människor..och barn…Här upplevdes många trevliga möten och leenden spreds när den  svenska skaran bitvis förflyttade sig. Sandleksaker delades ut av liberala musikalsiska damer och det hela kändes lite så som det förmodligen var  på 70 talet då fröken Sjödin inte riktigt var född. 

Lilla nyponrosen benämde sin ”icke mamma” som pappa vilket inte störde någon även om detta inte var sanning.

Det blev reggaekonsert, mat som inte innehöll så jätte mycket utfiskad tonfisk och en hel del sol. Dagarna löpte på och semestern led mot sitt slut.

 Lillflickans två-årsdag firades slutligen genom att med hjälp av tåg, faktiskt ta sig till huvudstaden. De två timmarna som återstod innan det var dags att sätta sig på bussen till flyget, spenderades effektivt. Sjödinskan tog på sig sina bästa gympaskor och småsprang runt samtidigt som hon tog kort på det mesta som rörde sig samt skyltar som satt stilla. Mor och tvååring sov i en park och fick sedan förklarat för sig hur omgivningen runt omkring såg ut med hjälp av bildvisning.

Väl på Ryan-Airs flygplats stod en inplastad barnvagn och väntade på att få åka hem till Sverige. Eftersom plasten aldrig tagits av, behövdes ingen ny sopsäcksinvestering göras. Detta innebar en besparing på 40 riksdaler vilket upplevdes som en storvinst.

Åter hemma när lugnet lagt sig, frågade så en nära vän hur resan varit samt vart de hade varit?

Då namnet på orten blev känt brast kollegan t i jubel..

-Ja visste det hela tiden…vet ni vart ni varit??

Uppenbarligen visste de inte det så jätte bra, men det spelade ingen roll då kollegan direkt skickade över en länk från resemagasinet Vagabond…Sitge-Spaniens Gay mecka!!!

Leenden, leksaker och ingens förvåning över att ett litet barn kallar sin moders kamrat för pappa, fick nu sin förklaring…

Slutsatsen av historien lyder som följer:

Vad som än i kärleken händer, är det lätt att få sandleksaker på gaystränderJ

Barcelona, staden alla åker till men dit de aldrig kom fram del 2

Att gå på ett flygplan där ingen har förbokad plats, i ett forum där alla av någon o grundlig anledning är rädda för att inte få plats fast att man har biljett men inte platsbiljett, det är en aktivitet som kräver styrka. Att dessutom bära på en liten nyponros som känner för att vara på någon annan plats vid exakt detta tillfälle, det kräver tålamod.

Tålamod det är något som miljömamman besitter men dessvärre är det en egenskap som personalen på det prisvärda bolaget generellt sett saknar. Inte hela vägen var kabinpersonalen glada över att ha en praoelev med under serveringsfasen. Den lilla nyponrosen ansåg själv att hon gjorde sig som bäst när hon sprang fram och tillbaka i flyggången och hälsade på folk samt delgav och visade upp sina jordgubbsinkletade händer med solsken i blicken.

Så småningom blev det dags att beträda marken och alla var över detta mycket lyckliga.

Med raska steg fann den vilsna nyss flygande skaran en buss att hoppa på. Eftersom flygplatsen låg ett stenkast  ifrån Barcelona, tog resan 75 minuter.  Väl framme möttes de av busstationens utsikt samtidigt som miljömamman kom till insikt i att den incheckade barnvagnen nog fortfarande låg kvar på bagagebandet ungefär ett stenkast bort från Barcelona…Fan, ingen vagn…

Taxi är en fin uppfinning och när beslutet var taget om att lämna vagnen till sitt öde, satte sig den trötta trion i ett gult fordon och berättade vilket hotell de bokat. Herr chaufför vände sig då om en smula oroligt och förklarade att han inte visste vägen till detta hotell.

Jo men det ska vara inte så långt härifrån sade den äldre och mest språkbegåvade av de tre.

Tillslut insåg mannen bakom ratten att ett fel nog hade begåtts…

Okej mina vänner (eller riktigt så sa han inte, men ändå) ert hotell ligger inte i Barcelona, det ligger ca 40 minuter härifrån…

-Jaha Que metedura de pata, klämde Humlan till med..Det hon uttalat är en mycket användbar och världsvan fras att ta till vid typer av situationer när det gått lite tokigt. Den går att översättas med ”vilket klavertramp” och där tog ordförrådet slut..

Taxichauffören körde de trötta resenärerna till det finfina boendet som Sjödinskan med omsorg tidigare valt ut via den eminenta bokningssajten hotels.com…tänk att det kunde vara så billigt… bara ett stenkast från centrum..

Det var mycket som kändes som sten denna kväll,  ett exempel på detta var taxameterns slutsiffra. 60 euro blev 90 euro och 40 minuters resa blev till en oändlighet.

Ingen av vännerna visste nu var de var, det enda som gick att utskilja där de satt och spanade ut bakom rutan var en himlans massa båtar…

Vad kommer att hända här näst?? Missa inte nästa veckas spännande avsnitt som innehåller skottar, cykelsadlar och tonfisk i coktailglas…

Barcelona, staden alla åker till men dit de aldrig kom fram

Det hade blivit dags för lite semester, ni vet egen tid i ett annat land där man kan drömma sig bort och köpa kylsockor som träs på ölburken så den håller sig stadigt kall. Tjurens och fotbollens stad och till lika torgens och turistbussarnas mecka.

De båda kollegorna hade för avsikt att fira lilla nyponrosens två årsdag och istället för fiskdamm byttes denna aktivitet ut mot en flygtur med Ryan Air.. So far so good..

Sjödinskan fick i uppgift att boka hotell medan reseperson nr två ägnade sig åt att planera för benvaxning. Att hitta billiga hotell är lite av en sport som Humlan visat prov på tidigare att hon behärskar mer än väl. Genom den superseriösa kedjan hotels.com fann hon en boning med stjärnor av antalet 4. Samtliga balkonger vette mot vattnet och var så billigt att det nästan kändes som ”för bra för att vara sant”

Tre timmar innan avresa stod de båda vännerna framför datorn och spanade in sitt ”kap till bohag” Lite lustigt betedde sig kartfunktionen då pilen som visade position, liksom hoppade iväg utanför staden och placerade sig långt långt bort på kartan.

Hoho skrockade de båda vännerna, vad tokigt sidan visar nu hoho

Lägg gärna här märke till att de båda i detta skede inte en endaste gång ifrågasatte vare sig hotels.com, Sjödinskans förmåga att välja hotell eller om det kunde ligga någon typ av sanning i att hotellet inte låg nästgårds ”La Rambla” om man säger så.

Nog om detta. Det blev dags att checka in på den internationella vs mycket lokala flygplatsen med C..Carlstad Airport. Mamman som i daglig dags arbetar med miljö (vi kan kalla henne miljömamman för att inte röja hennes identitet) hade tagit med sig en barnvagn till lilla nyponrosen (nyponrosen=personen i historien som fyllde år och som skulle firas till tonerna av Compleanos feliz) så att hon i denne kunde rullas runt medan de vuxna drack kaffe och njöt av stadsstros. Att på egna ben traska runt i city kan te sig svårt då ens kroppshydda inte sträcker sig över ryggen på en golden retriever, även om nyponrosen är mycket stark underbar med rejäl kräm i sina buggar.

I alla fall. För att ta med en vagn ombord på planet, erbjuder det serviceinriktade flygbolaget Ryan en specifik plastanordning att trä runt.

40 spänn för en sopsäck, ett sådant erbjudande kunde man bara inte låta bli att investera i. Vagnen packeterades smidigt under uppsikt av miljömamman medan lilla nyponrosen och hennes något äldre vän passade på att förtära egen matsäck på golvet vid den gigantiska restaurangen där personalen med all säkerhet inte uppmärksammar detta fenomen (eller..ja..)

När miljömamman och tillika reseledaren kände sig färdig med sitt packande, anslöt hon till klanen och fick sig ett plastglas serverat som innehöll sportdryck. Till detta serverades genmodifierade jordgubbar, och då de inte härstammade från Israel var det okej att förtära dessa vidunder…för den här gången.. Man ska alltid sätta situationer i relation till andra saker och det finns värre att utsätta sin omgivning för än att äta jordgubbar innehållande sådant som inte är riktigt jordgubbar. Exempel på mer förödande aktiviteter kan vara att beställa in tonfisk på restaurang eller dricka latte från Starbucks och det var fenomen som säkerligen inte skulle kunna komma att ske…

Nu har vi kommit till den punkt i historien att vi faktiskt inte har kommit någonstans ännu. Då detta är en berättelse av digniteten lång, görs här ett avbrott och episod 1 i denna triologi är nu till ända.

Då inga sponsorer ännu nappat på att bistå skribenten med någonting överhuvudtaget, hänvisas nu inte till någon reklampaus. Istället kära läsare ber jag er återgå till era samhälleliga åttaganden för att om några dagar återkomma till sidan där den bästa och mest fantastiska bloggtext publiceras.

“Special price for you my friend”

Hyllar livet genom att besöka döden

Kanske är det inte konstigare än så; för att nå balans är lösningen det motsatta.

Nej det är så sant, den insikten är inte revolutionerande, detta är ju något kineserna förespråkat länge länge. Det är till t.o.m. så att våra vänner i öst har tänkt så pass rikligt att ställningstagandet pågått längre tid än vad det tar att baka en kärlknöl.

Så ingen innovativ insikt utan bara ett konstaterande presenteras här i dessa rader.

När det är varmt ute, då blir vi människor sugna på att svalka oss med en mjukglass som gärna får vara billig men ändock stor.

Vid hiskelig och bitande kyla, är det inte direkt gaspatcho som smaklökarna suktar efter även om en viss typ av spänning kan uppnås ifall man är modig nog att slicka på en lyktstolpe.

När man är ung och inte tonåring, vore det roligt att fylla 30 men när man sedan passerat 30 är det inte längre roligt att fylla år.

Så kanske ska ingen som står mitt i den gönskande sprudlande våren, känna sig kufig över sitt uppdämda behov  att besöka kyrkogården istället för stadsparken (balans).

 Om tillvaron känns som en pollenfri saga, kanske det rent utav är nyttigt att besöka döden för att på så sätt komma till insikt om att det faktiskt är säsong för andnöd, täppt näsa och insektsbett.

Balans, handlar om minne, insikt men också om utsikt.

Utsikt var något som mannen i dagens historia, i skogsbrynet prioriterade högt men däremot var insiktsbiten möjligen en aning sviktande hos denne..

 Placeringen av solstol och lekamen utan täckande överdel på gräsmattan bredvid gravstenarna, var en aning utstickande men samtidigt också en smula uppmuntrande. Ty på platsen där våra vänner sover under jord, satt en person fullt vaken, levande, nedknödd i en solstol och halvnaken.

När Humlan Sjödin idag tände ett ljus och firade livet genom att besöka döden,

satt en herre rund och fin i tankar som troligt berörde andra öden.

Mötet där på platsen blev dock till glans

Ty dessa kufar sökte på var kant, sin balans.

Den ene genom att sola magen i minimal strass

Den andre genom att spela upp en hyllningssång av Jason Mraz

Ingen av dem var varken yin eller yang

Men kanske där emellan, de något fann

Cyklande på vägen hem,

fanns känslan kvar hon den surrande insekt-en

Det är vår, det är pollenchok och stjärnfall över staden

Det är allergi, en oviss tid på jorden och folk som solar magen.

Hon har hittat "the one"

Prioriteringar här i livet, de kan bygga på osammanhängande och icke logiska grunder.

Hon hade hittat det med stort D, det som doftade gudomligt och till ett pris av sällan skådat slag. Även om hon innerst inne bestämt sig för att detta var något att satsa på, bad hon ändock om råd.

-Neej svarade vännen, det är lite för ljuvligt för dig, för sött liksom och något som man lätt kan tröttna på… Jaha tänkte Humlan, tog med sig sin andre vän och rådfrågade det samma…

-Det luktar nästan plagiat, svarade vännen och tänk på att vi är i Afrika…Afrika ja landet där värmen kan ställa till det i huvudet och landet där parfymen kostar 550 kr..

Vilsen av alla intryck, gav hon så hela härligheten sin kalla hand och förnekelsen var ett faktum…Har man alltid varit vännen av pure poison, lär man förbli det…rent gift de är vad sjödinskan kört på i flera flera år.

Gårdagens inrikesflygning skvallrade dock om att ett misstag begåtts och att situationen har utvecklats till en annan..

Där och då svävade hon liksom på moln tack vare sin nya insikt..

Stående åter sniffande på Dolce Gabbanas senaste produkt av namnet The One…erkände hon innerst inne att ställningstagandet till negativitet av parternerbyte inte kom från henne själv, utan grundade sig i produktens utseende samt andra människors tyckande.

I efterhand är det bara att konstatera. The one är parfymen som humlan vill ha och pga dissning av sin annars så trogna magkänsla kommer inköpet bli 347 kr dyrare i Sverige än vad det kunde ha blivit i landet längre bort…

Sagt och gjort, i morgon slår hon till och luktar därmed precis så som hon faktiskt vill!

Dagens lärdom, tiden läker alla sår och det är okej att svika Dior

Skippa skalet

Påskafton är en afton som idag innehåller mer än vad Jesus hade planerat. Förutom att dagens moderna människa, skiljer sig, gifter om sig, är barnlös, har knodd ändå, inriktar sig på hundavel, tar med katten på semester och undviker kött, så finnes där också behovet av att träffa sina, om inte kära men ändock nära då det nalkas lidande högtid.

För att få till det hela krävs logistiska planer som involverar fler än ett påskbord per röd dag. Efter att ha bilat runt, gratulerat, gratinerat, gravat, garvat, kokat och snapsat var det så dags att få till någon sorts avslutning på den heliga helgen. För att fira det mänskliga förfallet och alla synder som utförts under året styrdes en sammankomst upp( förfest) tillsammans med några av de äldsta vännerna som man en gång i tiden hade råkat till att träffa först..

Vid lämplig tid dök de upp en efter en, i en lägenhet inte alls långt bort från det berömda köket Kenneths hamburgeri. Efter en stunds blottgörande över hur vardagen såg ut för var och en i diverse delar av Sverige, var det så dags att dela på kakan. Istället för att bryta bröd och dricka vin som dom gjorde i den stora boken vi idag kallar bibel, dracks det vin och delades ut kakor i form av moraliska tips från alla dessa livscoacher. En av vännerna hade inte riktigt funnit vägvalet till rätt yrkeskategori varpå Sjödinskan förklarade lugnande att mognadsprocessen inför beslutet inte går att hastas fram.

Hon fortsatte sin kloka insikt genom att måla upp metaforer och dra paralleller med en surdegs framväxt. Här förklarades hur god och nyttig denna process kommer att vara då det nalkas hembakat, varpå den lite vilsne vännen tackade för det klocka inspelet från tanten i basker.

 En annan av väninnorna stod för berättelsen om miraklet. På gamla dagar, kan äldre vakna till liv vid rätt typ av skötsel. Denna solskenshistoria innehöll inte enbart hopp om livet, utan också oro för arv och avsmak för utskrift av en särskild sorts medicin. 

Efter denna kavalkad av djupa samtalsämnen var det så dags att utföra pilgrimsvandringen förbi Kenneths där raggare ända bort från Jönköping stod och hängde. Efter en uppvisning av bas låda i bagage samt noggrann granskning av fordonsmodellen 740, ändrade de vänliga raggarna musiken på sin lista och spelade Sven Ingvars för den mycket hängivna publiken på parkeringen.

Nu till dagens fråga som ni kära läsare suttit och undrat över då ni granskat den samhällsviktiga texten framför er: vad har påskafton, surdeg, familjeband och husdjur gemensamt med rubriken skippa skalet? Vad är den klockrena poängen och fjäderfantastiska poängen?

Svaret på frågan tordes vara klart som korvspad…om vi inte beter oss om ägg, tänker mindre på att putsa den hårda ytan av fasaden och istället riktar in oss på att vara rädda om det liv och den drivkraft som finnes inombords…ja då kläcker vi fler framgångssagor och kan njuta ännu mer av det gottaste som livet har att erbjuda!

Mera löskokt till folket!!!

hummeldöd men ingen sorg i Vänersborg

Det går en epidemi i Sverige, det skriver den kloka vetenskapsredaktören Karin Bojs i DN, så då finns det inget att tvivla på. Huruvida epedemien är ute och traskar mitt på ljusa dagen, känns en aning tveksamt, men också oroväckande så klart. –Man vet aldrig vem man möter, som min mormor så klokt brukar säga och det vore ju trist att träffa epidemin..

Risken att göra det ökar dessutom då denna form av sjukdom är ute efter att tysta det som surrar…nämligen humlorna!

Ett upplysande tecken för de som undrar om epedemien varit och hälsat på, är att lyssna efter om det är tyst. Detta tips hänvisar DN- Karin till är logiskt korrekt men innehåller också en touch av filosofiska inslag.

Lyssna efter tystnaden (något som inte låter) och om du finner den, bli då rädd..

Humlan Sjödin har varit tyst ett tag och hon har intagit föda som inte tillhört de vanliga stammishaken. Men kära läsare, ni behöver inte vara oroliga för kemikaliska gifter, och gifta sig det tänker hon inte heller göra på ett tag.

 Fara för förgiftning uppstod dock nyligen tillsammans i en grupp där det istället för surrades, faktiskt surades en del.

Det var vår , varmt och det var i Vänersborg. Efter ett möte med personal som kan det där med olja väldigt bra, var det dags att gå ner på byn i staden som av någon anledning kallas för Lilla Paris.

Om sanningen ska fram syntes där inte en endaste basker eller ens någon form av konst i klump. Det närmaste Eiffeltorn man kunde komma, representerades av brandkårens slangtorn och det innehöll varken hiss eller vykortsförsäljning.

I alla fall. Det som däremot fanns i närheten var en pool och den vore roligt att skåda.  Utan att ha inspekterat poolen gick de två nyfunna arbetskamraterna (humlan+1) in i en affär och investerade i varsin simdress. Innan matintaget skulle genomföras tillsammans med samtliga konferensdeltagare fanns en vilja av att simma ett slag och detta tordes vara helt möjligt att genomföra i den omnämnda poolen. Medan de andra deltagarna som kunde mycket olja, spelade sällskapsspel och fikade, besökte de två andra hotellet och våning ett, där poolområde med tillhörande bastu var beläget. Besvikelsen slog till en aning då Sjödinskan resolut stegade upp längden med hjälp av sina bastanta ben vid bassängkanten och konstaterade att denna var max 8,5 meter lång. Lite oroväckande var även de högar av grus och..vi kan kalla det ”sjögräs”, som stadigt hade förankrats i vardera hörn på botten. Turligt nog var den andre kamraten mycket beroende av sina glasögon för att se något och dessa var inte medtagna. Därför hade denne person inga problem med att hoppa i och ingen vetskap om vilka alger som där frodades.

Så småningom sprattlade två individer runt runt i den lilla lilla poolen som var ännu mindre än Lilla Paris.  De kämpande blötdjuren fick till en sorts formation som krävde jämn takt och tanke på höger regel. .

…Efter en snabbsittning i värmeskåpet som påstods vara bastu, anslöt de båda atleterna till den övriga gruppen som fortfarande fikade och spelade sällskapsspel, med lite högre ljudnivå än tidigare. Klockan hade sprungit iväg och lilla Paris höll på att stänga..

Efter att passerat en restaurang där alla fönster var borttagna, fann så reseledaren o den mest hemmastadda i sällskapet ett ställe att slå sig ned på.

 Då Humlan frågade efter meny, skrattade de övriga en aning och förklarade att ”det kan du glömma en tisdag halv 9” Jaha ehe men en räksallad blir bra?

–Grek frågade servitrisen,

- Ja svarade Humlan.

Värmländska kan vara svårt att tyda, precis som Swahili och även engelska som vi tidigare lärt oss...

Neej Rääk vill hon ha, fyllde en annan deltagare i.

Jaha..eh vi har inte så många färska du vet, svarade servitrisen..men jag gör något det blir bra…

Alternativ två på mat presenterades som ”fläsk lindat med mos och bacon”, och det var det fler som nappade på.

Efter en stunds väntan var det dags att få tallrikarna framför näsan och nu var det rätt så tyst runt borden..Tankar inombords hos skribenten fladdrade runt, tänk om epidemien och hummeldödaren verkar här, och att sista raden i sagan skrivs här.. i Vänersborg. Till detta centrum hittar knappt GPS:en och hur ska hälsoinspektörerna ens ha en chans att konfrontera detta?

Förgiftning, och sedan tystnad…blir inte livet roligare än så här. Kommer det på gravstenen stå skrivet på latin- att här förgiftades och tystnade fröken Sjödin?

Slutet på historien blev lika spännande som det i Dallas fast tvärt om. Salladen smakade bra och det hela var ingen dröm. Fläsk lindat med mos och bacon såg finare ut än namnet på rätten, men vi skippade alla ändå att beställa in efterrätten.

Språkproblem på hög(höjd) nivå

Språk är roligt och kul när det behärskas..

Till er som är i behov av mera vetande...

Att gå på premiären av den tredje Starwarsfilmen mitt i natten utan att veta vad den lilla gröna mannen heter, är inget vidare om man vill känna sig som en i gänget..För att motverka känslan över att inte riktigt hänga med, kommer här en liten informativ uppfrächare om vad kommande text härstammar ifrån...

Så här var det...

En gång för mycket länge sedan ( ca 26 februari 2012) reste 5 nyfunna vänner runt i Tanzania. Den ene hade astma, den andre virus i luftvägarna och krånglande tarmar, den tredje var blind, den fjärde besatt kunskap om proteser och den femte kan kallas coach. Dessa fem semestrade lite så som det förväntas att man ska semestra i Tanzania vilket innebar att springa halvmarathon på Kilimanjaro, skratta åt apsorten som heter Blue Ball baboon och dricka wiskey ur skalet från en passionsfrukt.

Så till handlingen:

 Swahili hade varit fördelaktigt att besitta då de fem krokiga vännerna traskade runt bland grönskan i Tanzania. Fröken Sjödin hade försökt att snappa upp de mest vesäntliga och användbara fraserna då hon suttit i Safari jeepen och blivit trött på att spana in vilda djur och Masaier längst vägkanten. ”Det är för dyrt”, mig lurar du inte, hej, hejdå och tack så mycket, varvades och repeterades gång på gång för att uttalas rätt. Viljan fanns sannerligen där, men memoreringsfunktionen fungerade dock en aningens sämre än önskat. Om detta var en konsekvens av värme, höjdskillnad eller hostmedicin i form av starkdricka, må vara osagt. En dag då de glada internationella var ute och vandrade i naturen bland vattenfall och lokalbefolkning slog behovet till hos fröken att smälta in i omgivningen även verbalt. Lite som barnen von trapp, när de fria individerna studsade som bäst bland vidderna och kände lycka i själen, då hände det.  På en stol utanför sitt hus satt en ensam kvinna som leende följde de lustiga små liven i deras kamp att använda vandringsstavarna så som man borde. Så sög hon in luft i lungorna och ropas vänligt Jambo. Instinktivt och lite för snabbt plockade Humlan fram en fras från sina memorerande ramsor, varpå hon svarade med ett storslaget leende ” Galey Saana”

Här kan man säga att det var dags för ett litet tillfälligt avbrott i den eurforiska filmsekvensen. Att ropa det är för dyrt till någon som enbart har för avsikt att säga hejsan och som knappt äger en höna, samtidigt som personen i fråga själv traskar runt i vadderade nike-skor och inte ser så fattig ut, är må hända inte enligt stabilt manus..men men man ska aldrig ge upp...vilket nästa historia visar upphov till...

(Episod 2)...Vid ett av alla hotellbyten slocknade strömmen till författarinnans dator vilket inte var så konstigt då den varit med i fler än ett år och kostade mindre än 2 000 bugg till inköpspris. För att få liv i burken, gick hon resolut ned till receptionen och bad att få låna en adapter. Den snälle personen bakom disken sa att det självklart var okej, varpå fröken försvann iväg med denna teknisk pryl. När hon sedan återvände, hade hon råkat ta med sig sin väns adaper tillbaka, vilket inte uppskattades som substitut för den tidigare utlånade. Dealen blev att receptionsadaptern skulle behållas i hotellrummet till dagen därpå. Nu tyckte den gode mannen bakom disken att det var mycket viktigt att komma överrens om vilken tid adaptern skulle lämnas tillbaka. Sjödinskan satsade på 9:00, ett säkert kort då de flesta är vakna och fått i sig lagom med Java.

Dagen efter runt 8:52 knackar det på dörren till hotellet. Utanför står en herre som försöker få uppmärksamheten från en blind, från en som står i duchen och från den tredje som tror det hela är ett skämt. Receptionisten förklarar vänligt och med det där lilla extra servicetänket i blicken, att doktorn redan hade kommit…Doctor eh mumlar Humlan fram…no but i ment the adapter?...no..svarade den nu lite teveksamme hotellanställde..the doctor i her now to see you..? ojojoj fadäs kan vi kalla detta. Speciellt då vägen till hotellet tordes vara allt annat än smidig. Tanken på att byns läkare begett sig till resorten Light house in samtidigt som ett potentiellt barn låg och saknade någon som kunde vaccinera denne, kändes en aning generande och tokig…fan..

Jaja ingen skada skedd

…eller vad vet vi om det…

men för att tvätta bort stämpeln av klavertramp, kan vi analysera händelsen utefter att lokala resor berikar livet…även för en doktor..och adapter är ett strömgenererande föremål som fröken Sjödin ska ta med nästa gång hon reser utomlands…over and out. 

Veckans överoptimist

Så gärna hon ville åka skidor den arma tösen och så änttligen tycktes förutsättningarna för detta stå rätt till..
Eller det där var nog inte sant, ty det enda som stod till var fröken Sjödins optimistiska inställning till att inget är omöjligt då de nog faktiskt är precis så det är, omöjligt alltså..

Kvällen tidigare hade fröken smuttat en aning på Dionysos bästa dryck. Innehållet i denna dryck härstammar från naturen, precis som brämhullts juice, men med skillnaden att förjästa bär anses coolare än nymogna som pressats ned i dunk. Detta flytande balsam för smaklökarna har en upptinande effekt och fungerar lite som spolarvätska, då vindrutan och sikten får en annan skärpa. Intag av dryck behöver inte betyda att skärpan blir till det bättre där håller vi med NTF och vägverket.. Men å andra sidan blir skärpan inte så mycket klarare av Biltemas blåa sörja heller..i allafall..

Pga detta måttliga vinintag kvällen innan, kände den trafiksäkra flygaren inte för att belasta bilen med vare sig skidor, pjäxor eller sig själv. För att komma till spåret som låg längre bort än lagom, föddes så den briljanta idén att involvera en stycke cykel i stället. Under natten hade det fallit sparsamt med flingor på backen så lite spårigt var det, men med redig vilja och rätt balans, skulle det nog gå att trampa sig fram. för att kunna frakta skidorna med stadig hand, användes en trasig BH som surr-rem. Ena halvan av den svarta BH:n (inklusive bröstkudde) användes upptill, medan den andra halvan (även den med tillhörande bröstkudde) användes till den nedre delen av skidorna. Mjukt och redigt, men en aning konstigt såg det faktiskt ut...Nästkommande moment att ta sig upp på cykeln med skidorna hållandes fritt i ena handen och stavarna fastspända på pakethållaren, resulterade i att stavarna som tidigare pekat rakt bakåt, snurrade till och istället lade sig på sidan. Hela ekipaget blev en aningen bredare än väntat, men va fan folk har väl ratt på bilen och hjul på barnvagnen...here we go...
Det gick..framåt...inte fort...och i efterhand konstaterades att tiden för färden till spåret, var den ungefärliga tiden som det tar att handgå till samma plats. Tidsvinsten av det hela landade på 3 minuter, och det var det ju värt...jojo..

Att se en kvinna, cykla vingalandes med ett par skidor som surrats fast med hjälp av BH-rester med en reducerad hastigheten på hjulen, må ha varit ganska roligt, ty det var fina leenden som spreds längst vägen. Det kan också ha varit så att Humlans upptåg även spred en form av skräck.. I vägen där hon rullade fram i ulrapi fanns ett hål som hon idoget och präktigt körde ner i, varpå BH-delen längst ned föll av och landade vid kanten. Folk som sedan passerade platsen kan ha upplevt en känsla av obehag över att se trasiga underkläder i snödrivan...vad kunde ha hänt här?? Kanske tänkte det inte, jaha här har fröken Sjödin tappat material som hon brukar använda till sina skidor när hon vill ta sig till ett spår långt bort utan att använda bilen...men vi får hoppas att de ändå gjorde den kopplingen och inte kopplade in någon annan, så som polisen tillexempel.

Ca 27 minuter efter att den redige Sjödinskan lämnat sin gårdsplan, stod hon så äntligen där i skogen, redo att spänna på sina laggar och känna vinden i ryggen. I detta moment kom så en cyklande statlig stresshanterare förbi. Då han får syn på sin kollega utbrister han sorgset
 - Ajaj Emma, för optimistiskt denna gång..O visst hade Folke rätt, ty där spåret skulle ligga preppat, blankt och inbjudande..fanns ingenting annat än fläckar av is, sten och grus. Så det var bara till att vända på klacken, släcka drömmen om taktfast stakning och göra något annat av dagen.

All denna ansträngning kändes plötsligt onödig och trist och fröken förbannade sig där och då över att vara överoptimist...