Broms sökes..ty detta kan ligga mig i fatet...

Kära vänner!

Föregående blogginlägg handlade som ni kanske minns om det nya förhållningssättet till att genomföra aktiviteter man tackat ja till.. stå för sitt ord kort och gott.

Detta löfte skulle införlivas först efter en avstådd planerad aktivitet som i detta fall rörde sig om  audition till Cabary…trodde huvudpersonen i fråga..

Någonting hände, gick vad man kan kalla snett och moralen hann ikapp den surrande varelsen som natten innan bestämde sig för att ta tjuren vid hornen och faktiskt utföra projektet.

Den obligatoriska sången som skulle framföras, satt inte som ett smäck i minnesbanken om man säger så…det gjorde inte heller melodin eller vetskapen om vad denna afton egentligen handlade om. På plats i tempelriddarens teaterlokaler inleds det hela med dans. Innan dörrarna öppnades satt nervösa deltagare och chit-chattade på ett sådant där klämkäckt vis som man gärna gör då nervositeten blivit för stor. Till min förvåning insåg jag att minst tre av deltagarna tagit sig ända från Göteborg och från Balettakademien för att medverka till uttagningen. Ojoj tänkte fröken Sjödin, då vill man hemskans gärna vara med på nyårsrevy.

 

Att somliga läste på Balettakademien blev liksom extra uppenbart när en av jurydeltagarna räknade in den brokiga skaran och förklarade stegen som förväntades av dem…fem, sex sju ått, o snaaake, ner, golv..bam, frys, o ruunt o flex..contruction…Medan Emma rullade in i ett piano fortsatte de övriga åt andra hållet..o en, två, hopp och snurr och snaake..

Jaja...de kommer ju fler chanser att visa sig på styva linan tänkte fröken som mindes sina glansdagar då hon uppträdde med steppgruppen Fluff till tonerna av Disneys Hakuna Matata…

Det där med att senare visa sig på styva linan inom någon annan estetisk genre, förvandlades snarare till istället tappert försöka balansera på en skör tråd, ty här var bristningsgränsen nära.

När det var dags att ta ton lämnade samtliga deltagarna lokalen förutom den sångfågel som skulle granskas. I rummet fanns två musiker av modellen vältrimmade, unga och proffsiga. Där fanns en koreograf och en regissör. Där fanns också en flicka som enbart lyckats lära sig första versen av Liza Minellis ”Cabaret”

Kära mor har alltid sagt till sin dotter att Fôrsöke de â gôtt nog…Så därför skedde här ett försök att komma runt hela händelsen, lite som att slicka på en frusen lycktstolpe i tron om att något bra ska hända…

Initialt informerades de vältrimmade och proffsiga musikerna att fröken framför minsann hade i åtanke att freestyla en aning. De unga två frågar nyfiket på vilket sätt och hänvisade till deras möjlighet att kunna kompa på bästa och mest framlyftande vis…

…Nej sede hon, - alltså det behövs inte…för jag kommer be er att bli tysta snart i alla fall…

Jaha..okej?- säger de två och ser en smula förvirrade ut.

Det är dock bara en smekning mot hur de kom att se ut 30 sekunder senare. Då sju strofer träffats som på när hur det nog borde låta, slutade sången tvärt. Här startade nämligen plan B…För att mörka brist på röst, kunskap om melodi och text, satte Sjödinskan igång med att improvisera en monolog som hon själv hittat på. Den handlade om hur en värmländsk tjej som sett alla program av Idol, också drömde om en plats på scenen.

Musikerna i rummen gapade, koreografen gapade ännu mer, men regissören han gapade mest av alla!! Detta var vad man kan kalla att gå utanför boxen så att säga….inte helt i sin ordning…

Avslutningsvis för att även försöka rädda den taskiga motoriska redovisningen som skedde på golvet tidigare, drar hon så på ett varv av ” Huvud- axlar- knä och tå- knä och tå…

Varpå avslutningen av ramsan byts ut till snälla- snälla finns det någon roll att få…huvud axlar- knä och tå- knä och tå!

Japp det var det, total förnedring och inte så många ljusglimtar som strålade för orden…vi ringer dig..

Inväntan på att juryn skulle stänga munnen behövdes inte, dörren ut hittades perfekt.

Nöjdheten över prestationen var enorm denna kväll. Lite konstigt var det ändock att fröken inte kände igen den klassiska Cabary- dansen som påstods vara den samma i alla föreställningar. Den muskulösa damen har ju tidigare jobbat bakom scenen och sett minst 8 föreställningar av föregående års uppsättning. Lite konstigt var det också att ha audition till en nyårsrevy så här dags på året då det är väldans långt kvar till vinter…

Nå ja, det finns fler frågor som fröken inte kan svaren på, därför somnade hon gott och drömde om rosa tyllkjolar och grandiosa salonger med konjak och konfetti.

Dagen efter och åter på jobbet, står en kollega och pratar med en annan om att Emma och han varit på samma audition till Cabaret. Han berättar också att han tidigare varit med i föregående uppsättning av musikalen varpå frågetecknen åter började surra hos fröken. Tillslut uttrycker hon då- Nej det kan inte stämma, för förra året limmade jag på mustascher på alla skådespelare i ensembeln och jag har aldrig limmat på dig Claes…

Nej säger Claes de stämmr Jag har varit med i Cabaret men nu måste du tänka på Cabary?

Så till pudelns kärna…till insikten att en personlig ledsagare som har egenskapen att bromsa fröken Sjödin är mer än behövligt, inte enbart önskvärt.

Det visade sig att Emma gjort audition till en seriös teateruppsättning genom att avbryta det obligatoriska sångnumret och dra en teaterbuskis på värmländska i förhoppningen om att juryn i alla fall skulle förstå frökens potential i att vara klämkäck…oj så tokigt det blev..

Så vad har vi nu att vidare analysera och utreda?

• Lider fröken av läs och intolkningssvårigheter? (Sannolikt)
• Kommer regissören erbjuda den förvirrade själen en roll? (nej det är inte sannolikt)
• Är denna varelse nu bandlyst och rödlistad på Värmlandsteatern (högst troligt)

Summan av kardemumman är nog som så

Att Cabaret är en musikal fröken i bästa fall vågar titta på..

//Hälsningar från en tjej

som behöver hjälp att stundtals bromsa sig…

Sluta lova och det blir lättare att sova..

Lite klämkäckt brukar fröken dra till med att hon inte har något liv och det enda som är beroende av hennes omvårdnad är penséerna på hennes trappa. Det är till stor del sant eftersom de färgsprakande små liven säkerligen dör om inte trädgårdsmästaren her Self förser dem med livets mest stärkande dryck. Det där med att inte ha något liv är däremot inte riktigt sant, ty det har vi ju alla individer som ännu inte är döda. Humlan vill liksom suga ut allt ur livets goda nektar och det är här en sorts problembild uppenbaras. Anmälningar till fäktkurser, till häftiga kvinnonätverk, politiska möten, klätteraktiviteter…you name it. Allt detta hade varit väldans roligt att vara delaktig i och med på, men som några av jordens individer redan upptäckt, så består ett dygn av 24 h…varken mer eller mindre.

Åter idag blev det uppenbart att viljan lite går i motsatsen till klockan. Tron om att kunna klämma in övningstid inför att kunna utföra en audition med sång och dans i morgon, har nu så här klockan 20, 16 visat sig vara en felbedömning. Den lilla melodin som redan borde ha blivit inövad, visade sig ha en längd på 4 minuter, med en text som man inte nynnar på varje gång man står i Konsums kassakö…

Kära mor gjorde  kl 20, 14 ett mycket fint försök att peppa sin dotter åt rätt håll genom några väl valda och tidigare beprövade ord.

-Men Ämma gör nu som du gjorde när du va barn..Ja säger nu att du inte får åka till stallet förrän du gjort din läxa…o så gör du de du ska..

Då på den gamla goda tiden då hästintresset var större än idag, var tösens strategi att lära in engelska läxan i samband med eftermiddagens toalettbesök. Ca 10 minuter efter moderns förmaning, hade så glosorna kanaliserats in i huvudet på fröken, medan något annat försvunnit ur ändalykten och flöt i en annan typ av kanal.

Som sagt det var då det, då det begav sig, det var innan det blev populärt med linfrön i filen så att säga.  Det var på den tiden de frasiga Frosties flingorna försämrade aktiviteten i tarmen och då den coola slogan häst är bäst, klottrades på varenda linjalstump, skrivbok och suddstump i skolan.. Horse of course..

Idag är det nya tider och tv program som idol, har gjort mig medveten om att övning inför prestation..är bra…Min förberedelsefas i detta läge skulle kunna möjligen kunna leda till någonting bra, bra TV…men I detta sammanhang håller jag inte med Bert Karlsson i hans egenmyntade ordspråk  -all publicitet, är för dig  bra publicitet…

Jag tror att morgondagens insats inför en vänlig men ack så granskande jury bestående av representanter från Värmlandsteatern, skulle leda till att den drabbade församlingen nog lade Emmas namn på minnet. De skulle ha svårt att glömma henne och de skulle i framtiden finna motstånd i att erbjuda henne en roll på scenen. (Möjligen som gran i pjäsen mormor gråter då man bara behöver kunna stå snett och se ut som ett träd)

Näe det kommer att bli en inställd aktivitet även i morgon men det ska det sannerligen bli ändring på! Jag ska härmed stå för mitt ord och bara tacka ja till det jag har möjlighet att utifrån ett rationellt perspektiv faktiskt ha tid till att utföra!

      Dagens visdomsstrof..

 Nu är det som så

Att jag ska ta tag i kragn och förstå,

att allting kan man inte vara med på

  Nu är det slut på att bara lova

Det ska finnas ro till att kunna sova

Nu ska den livslevande damen

Förhålla sig till dygnsramen

(Fast nu liksom då

tycker jag fortfarande som så

att kombinera inlärning med toalett

Är ett lyckat och helt legitimt koncept)

En mara till konstrunda

Lördag morgon 07.48

Vid denna tidpunkt befann sig fröken Sjödin i sin faders fina Saab, lyssnande på det trivsamma programmet "Ring så spelar vi". Morgan ifrån Kil hade lyckan att komma fram på tråden och skrockade där i etern om hur bra det gick för hans affärer och med korvförsäljningen i Värmeland. Så blev det dags att svara på frågan som programledaren ställde för att ha chansen till en skiva. Morgan och vi andra morgonpigga fåglar fick höra på en melodisnutt för att gissa namnet på artisten som eftersöktes. En ledtråd delgav fyndigt att detta namn var som en kort trall med smil.  (La Leh) Morgan svarade myndigt att det måste vara Miss Li och att det var fullständigt bombsäkert. Klart som korvspad var det dock inte att en kort trall stavas miss och inte la men men bättre lycka nästa gång. Som tröst fick Morgan välja nästa låt i programmet och med tonerna till Jockmocks Jocke fortsatte bilfärden till Sunne..

Om det nu befinner sig någon slags nyfikenhet hos den trogna läsekretsen om varför Sunne var resmålet, så kommer här fortsättningen:

En liten kupp hade planerats från frökens sida, då hon påstod sig ha planer att åka ensam på konstrunda till norra Värmland. Ingen höjde nämnvärt på ögonbrynen för denna förklaring och valet av att ensam åka för att studera nygjorda penseldrag. Dock var det ett annat typ av drag som i denna stund skulle testas .  Det var färgen, krämen och oljan i de egna buggarna som skulle få sig ett upp till bevis genom ett lopp maraton.

Då uppladdningen inför detta färgsprakande evenemang lite lyste med sin frånvaro, hade föga folk informerats om Sjödinskans plan för lördagsaktivitet.

Väl vid Kolsnäs där löparfesten skulle gå av stapeln, visade sig banan bestå av ett varv som vi hjältar hade förmånen att löpa sex gånger fram och tillbaka.

Okej, de må bära eller brista…

Vid uppvärmningen vevade en trevlig ung herre igång sin kropp genom världsvana rörelser och fröken hakade på för att göra ungefär lika rätt och graciöst. Denne kille hade åkt från västkusten med sin far och berättade att han hade valt 20 veckors uppladdnings-programmet. Sedan frågade han mig vilket program fröken arbetat efter varpå ett svar av luddig karaktär kom tillbaka.. Jag kunde för glatta livet inte komma på något veckoprogram alls, jag menar jag anmälde mig ju fem dagar innan startdatum…Den informationen medgavs dock inte, istället fortsatte vi med höga knän några meter till…

Startskottet gick och alla deltagare rusade på likt nysläppta kvigor på grönbetets första dag. Det kanske var en sanning med modifikation, men iväg var vi och roligt var det. En ung glad tös från Borlänge fanns i sikte med klockor som pep och blinkade. Att ta följe med henne var nog dagens bästa val. Så trevligt vi hade och så mycket vi pratade om under tre varv, det var magiskt. Samtidigt som klockorna berättade för oss vad vi hade för snitthastighet samt hur mycket vi avverkat. Efter 1,8 mil tog samtalsämnena liksom slut, eller om det var något annat som började sina måhända. Vi skildes åt som vänner och sprang i varsitt trans fram till mål som uppenbarade sig ynka 2,4 mil senare.

Efter målgång och inte längre några höga knän, for jag hem i Saaben med en tredjeplats att glädjas åt och ett svettlinne i stl xxl som pris för denna bragd. Detta kan både jag och kära far dela på och använda gemensamt på samma gång vilket kan vara stärkande för de familjära relationerna.

Väl hemma undrade grannen om det var mycket trappor i Sunnes vennisagelokaler då det tog ca 1 minut och 42 sekunder att komma ur bilen. Jag försäkrade att så inte var fallet utan att dagen istället vigts åt att leka Nils Holgersson utan Acka.

Av ansiktsuttrycket att döma på grannen fick jag inte riktigt fram budskapet ..

 -Jaha så du har färdats genom Sverige utan en gås mellan bena, ja då förstår ja att du är stel… svarade han artigt.

Att liknelsen kanske inte riktigt gick hem, gjorde inte så mycket för istället gjorde jag det…gick hem alltså, tog hem det och blir under hela dagen hemma!

För alla som flyger utan vetskapen

Att det borde vara omöjligt för dem

För dem som inte ser sina hinder

Och i högstadiet var hemligt förälskade i Jörgen Linder

// Emma Sjödin

Springföreningen Humlan