Jakten på den försvunna muren

Berlin, Merkels magnifika stad. Men det är också konstnärernas stad, kontorens, kantorns och korvens karismatiska område.

I detta inferno av intryck befann sig två små turturduvor för att fira det som firas borde. De  hade innan resan arbetat efter två olika strategier. Den ena hade packat förvånansvärt lätt vilket innebar att denne bar samma rutiga skjorta på samtliga bilder som den andre knäppte. Den andre tänkte att:  ”kyla är det värsta två fötter kan uppleva” vilket genererade i ett par kängor a la ”hej jag kan bestiga K2 utan raggsockor”

Trots att packningen och klädseln såg en aning avvikande ut, hade paret flera gemensamma uppgifter att uträtta under resans gång.

På ”att göra listan” stod museer högt i kurs, liksom att bestiga höga byggnader, lyssna på saker som frambringade ljud och träffa konstnärer som målade tavlor.

Av alla prioriteringar, fanns det en sak som stod sig starkast…att se på muren. En hel stad som varit helt omringad, nej uppdraget att få se på fragment från denna ansågs vid första ögonblicket  inte vara någon big deal.

Böjen var mannen med kartan och Sjödinskan var hon som höll koll på övergångsställena. Resolut och rakt fram gick det längst gatorna. De gick och gick och gick, sida vid sida i ett grått klimat som inte direkt uppmuntrade till picknick i parken.

När så fredag övergick till lördag förmiddag och inget spår av omringande stenhög hade observerats , började modet att svikta en aning hos de två äventyrarna..men för faen hur svårt kan de va??

Överallt fanns skyltar som upplyste turisterna om historiska händelser, årtal och vart man kunde kissa, men ingenstans uppenbarades minnesmärket från byggnadskonstruktion där David Hasselhoff en gång hade stått och sjungit..

De båda individerna bestämde sig så småningom för att ändra strategi och ta ett varv förbi regeringsbyggnaden för att se om Angela var hemma. När de korsade gatan trampade  de båda på en textremsa i marken…

Men, kolla här är den! Här är muren!

Uttrycket i sig var en aningens osant eftersom det inte var en mur som bringade fram känslan av att ha lyckats upptäcka det som tidigare hade funnits och som sedan hade glömts bort..

Det var en liten inkilad skylt på backen som sedan följdes av en inmurad linje som korsade gatan vidare bort från platsen. Herren med enbart en skjorta i bagaget blev så exalterad att han bestämde sig för att följa strecket i marken. Till historien hör att Berlinmuren en gång i tiden var 15 mil lång och att följa denna strecka skulle innebära en väsentlig reducering av tid till övriga aktiviteter.

Sjödinskan traskade efter sin käresta hack i häl och följde sin vana trogen att tipsa om lämpliga övergångsställen. Efter en stunds macherande kom de till ett museum som avbröde jakten på kvarvarande mur.

Väl inne på museét möttes de båda två om information från tiden då stora delar av Europa hade lyckats förtränga meningen med livet och människans värde.

Efter besöket på installation var det inte längre så roligt att följa murstreck i marken, istället klev de vidare lite saktare och mycket mer upplysta om att världen inte alltid är som sjödinskans nyinköpta skor: rosenröda och ergonomiskt anpassade efter kundens begäran.

 

Så vad har vi lärt oss av detta?

Berlin är en trevlig stad

Där statyer står på rad

Här finns plats för allas signatur

Liksom för asymmetriska mönster och sparyade djur

Berlin är en plats

Som innehåller flärd och palats

Men här finns också en historia att minnas

När en hel befolkning inte fick finnas

Det är allas vår skyldighet att inte glömma

Att ta vara på livet och att våga drömma

Att ta hand om varandra och visa respekt

Om man dessutom hittar de man söker, ja då blir de perfekt!

flyktingcampen Za’atari kontra Forshaga

Dagens Nyheter publicerade nyligen en dyster bild av kommunen Forshaga och dess slogan som ger en lite missvisande bild om att alla invånare där har det bra. Riktigt så är det inte, det tycker i alla fall inte professorn i tidningen som på debattsidan förklarade att ungdomsarbetslösheten ligger på 34%. Ny vuxna individer i Forshaga lever därmed i en tillvaro som är långt ifrån lagom..

Det är inte tillvaron i Botkyrka heller, långt ifrån lagom alltså...Det behöver varken någon professor eller Janne Josefsson bevisa eftersom välkomstskylten med denna text är det första en nytillkommen resenär möts av. Huruvida det är långt ifrån bra eller dåligt, är inget som framgår och den kommunikativa strategin att uttrycka sig så, kan tolkas som lyckosam eftersom frasen är svår att ifrågasätta.

Något annat som det är svårt att säga något gott om är flykting campen i Za’atari

, så till vida att man inte tycker om timjan förstås. Namnet på campen härstammar nämligen från just denna kryddväxt men sedan tar likheten med en örtagård slut. Det är en annan typ av gård som nyanlända flyktingar kommer till och det är inget att skämta om.

Sverige är ett litet land som har en biståndsminister med stor mun. Detta är fint och bra på flera sätt, exempelvis om man ska tävla i grenen: ” ät mariekex och vissla så fort du kan” Det är även fördelaktigt att ha just en biståndsminister med stor mun eftersom det är många i världen som behöver hjälp av någon annans röst för att få sin egen hörd.

Sverige bistår bland annat i FN:s arbete genom att skicka personal som stöttar upp direkt på plats. Det hela går att liknas med bemanningsföretag så som Poolia, men istället för att betala Poolia (Sverige)för extraresursen så är det i detta fall Sverige som betalar för att bemanna positionen. FN får därmed arbetskraft som kostar gratis.

I  Za’atari campen finns individer utsända av Sverige som arbetar under FN flagg tillsammans med andra. Generellt sett analyserar inte personalen på plats så mycket kring fenomenet ”kommunalslogan” för att skylta med framgång i bostadsområdet.  

Så en dag när byggingenjören i Za’atari fick uppdraget att visa Sjödinskan de åtgärder som gjorts i lägret, då var det skiten som direkt belystes.

(Salvator; ingenjör och icke medieansvarig på kommunen)

Toaletter hade upprättats i lägret och fördelats mellan kvinnor och män. Där färdiga konstruktioner ännu inte stod på plats, fanns tillfälliga latriner utställda. Strategier om att inte enbart möta människan utan även göra det bästa möjliga för att skapa god hygien och drägliga levnadsvillkor, det var det som profilerades.

Framgångsfaktorerna yttrades inte i meningar som löd att: detta var en plats där alla ville bo och inte heller att det här var långt ifrån lagom. Det behövdes inte heller för blotta ögat insåg faktumet att när 3000 flyktingar anländer dagligen till campen, då är det inte attraherande ord som påverkar tillströmningen.

Så vad lärde vi oss av detta?

Att professorer i DN belyser klyftor är kalas,

Att kommuner satsar multum på ramsor är knas.

Antalet invandrare i kommunen är icke ett mått

på att man i området, en sämre levnadsstandard fått

Syrienkrisen gör att människor behöver stöd

Det innebär så väl filtar, tält som bröd

Men det handlar också om att inte blunda

utan att ta hand om aspekter, kantiga som runda

Inte ducka för det som luktar illa

Utan skapa framgång i så väl det stora så väl som i det lilla.