Kungen av backar och bastuparet som snackar

Jag var bokstavligen salig över att ha gjort samma fynd som majoriteten av rabattjägarna med DN-kort, bokat en bra deal! 

Ett år har passerat och det var dags för oss att fira, så varför inte slå till och göra det till ett förmånligt pris?

För att uppmärksamma min make och vår excellens som gift par, skulle vi genom erbjudandet få götta oss ordentligt under ett dygn på Loka brunn där allting ingick paketet förutom Ramlösa och kaffe till desserten.

Sagt och gjort, vi åkte dit och insåg efter 30 minuter att det där med stillsamma pooler, harmoniska panflöjter och porlande vattenfall, inte riktigt var vad tålamodet klarade av.

Istället för att sitta och njuta, suga på en skalad apelsin och dricka grönt te, gick vi vidare ut i naturen till en bastutunna som låg strategiskt placerad vid en tjärn. 

Då vi kom in i värmen, möttes vi av tre andra individer som satt och småsamtalade om en det ena och en det andra.

Både Mange och jag blev uppspelta över att träffa personer som kunde prata, fast att dom var på spa. Här fanns ingen tid att förlora, vi gick rätt in i konversationen och fick snart reda på att det ena paret firade femårig bröllopsdag. Vi berättade om vår årsdag som herr och fru och jag hann även med att förklara känslan av att bli 10 år äldre när jag använde ordet ”make”

Den tredje individen längst in i bastun, kontrade med; 

-Vänta bara tills du gör som jag och presenterar att jag har en ”andra fru” hohoho då du, då känns det att man blivit till åren”

Vi skrattade men försäkrade dyrt och heligt att det inte var så som vi planerade att jobba.

Samtalet flöt på och så även kroppsvätskorna, vilket ledde till att vi i konsensus beslutade oss för ett bad.

Den gamla mannen imponerade genom att göra ett dyk i nästan samma kaliber som simhopperskan Anna Lindberg, trots att han nog vägde tre gånger så mycket.

Väl i bastun, fortsatte vårt samtal och vi avhandlade vanliga kallpratsämnen, så att vara rymdingenjör, dra kablar i Strömsholm och växa upp i Surahammar.

Den äldre herren, hummade intresserat till allt som sades men hade slutat att berätta om sig själv. 

Tillslut kände jag ett ansvar att bjuda in honom i konversationen så att han inte skulle känna sig ensam på sin kant där han satt.

Jag kom på den briljanta idén att knyta ihop min fråga till de saker han tidigare hade berättat för att inte göra honom obekväm, varpå jag frågar

-Jaha och vad gör du då nu förtiden, förutom att dyka och byta fruar?

Han skrattade lite vänligt och ursäktade sig sedan med att gå ut från tunnan för att svalka sig.

Nu var det min samhällsbildade makes tur att ställa en fråga.

-Emma, du såg inte vem det där va va?

-Nej, svarade jag och skyllde på mina torra linser.

-De va ju Lars Ohly.

De andra paret berättade då att de inte visste vad de skulle prata om innan vi dök upp eftersom det ju var Lars Ohly.

Det kändes då som att jag och min älskade make hade gjort en samhällsgärning genom att dissa väldoftande norrmän som trängdes i bubbelpoolen  där uppe istället för att istället bryta isen i en bastutunna. 

Jag undrade inombords om det var jag och Mange som var anledningen till vår nya vänskap i bastun eller om den hjärtliga och intresserade stämningen hade uppenbarats för att de två delade svett med Lars?

Efter avslutad afton och ytterligare samtal med våra nyfunna vänner, kunde det dock konstateras att vi hade förmodligen hittat varandra den kvällen även utan Larsa!!!

Observera att berättelsen ”kungen av backar” kommer att avhandlas i nästa avsnitt, vi snackar följetong på Loka…..

Så vad har vi ärt oss av detta?

Emma och Mange är lyckligt gifta

I bastun är det svårt att se om färg på kinder skifta

Loka Brunn är en fantastisk plats med bördig jord

Här flockas norrmän i vatten och kring dukat bord

Hit är alla välkomna

så väl före detta politiker som barn med svårt att somna

Oavsett ålder kan nya bekantskaper leda till mera

som tillexempel djupa samtal och att om kärlek filosofera.

tysk skildring och universitetsbildning

Kanske går känslan att likställas med den samma som en tysk turist tordes känna, första gången hen åker till Sverige och provar på allemansrätten.

Ty det var så jag upplevde det hela, ett uns av överträdelse trots att det enligt lagen var helt accepterat och även naturligt härligt.

Jag hade dock varken tanke på läderhängslen eller frukttårta när jag anmälde mig till äventyret på Karlstads universitet, så liknelsen med Tyskland slutar här!Annat är det med allemansrätten, den får hänga i ett tag till, ty det är alla mans rätt att hälsa på i skolan. (och så även kvinns så klart)

Karlstad universitet hade denna afton bjudit in till kvällsföreläsning för de som ville bilda sig.

Konceptet gick ut på att vanliga dödliga människor fick komma till universitetet och blanda sig med studenterna som i vanliga fall bor där och även lever efter regler som vi andra inte riktigt förstått. 

Ett exempel på oklarheter går att härleda till elevernas tävlingsverksamhet. Den är mest förekommande på gatan och utförs i lustiga hattar med tillhörande arbetaroveraller. Över de tävlande verkar domarkommittéer som bestämmer det högst varierade regelverken och när det är dags för vätskepaus. Ibland blir eleverna så törstiga så törstiga att de behöver använda sig av tratt. Ibland blir de även så hungriga och ivriga att de spiller ketchup och ägg ända upp i pannan.

Nog om det och tillbaka till universitetet, denna afton var det dags att få fart på tankeverksamheten hos allmänheten genom att prata om klimat och det var just för klimat och bildning som jag och min vän nu stod förbryllade i en tillåtande men främmande miljö.

Det slog mig plötsligt att min egen tillvaro nu för tiden var rätt så god, då jag ansåg att kaffe för en tia inte var något farligt pris. Annat var det för de ”riktiga studenterna” De som kör hard core med snabb makaroner och salladskrydda. De är på många sätt hjältar som med nästan inga pengar alls, lever och lär för en ljusnande framtid.

Jag mindes tillbaka till min egen tid i skolbänken som varade rätt så länge, när höjdpunkten var måndag kväll då vi klasskamrater på elevboendet ”Björken” åkte till Williy i Martins 850 och köpte ett kilo kyckling till priset 49:90 kr.

När tiden var slagen för kvällens undervisning, smög vi oss in i salen och upptäckte där att vi inte var de enda brokiga i skalan bland medtagna termosar och ostmackor. Där satt ett klienterie som nyss börjat skolan, ett som aldrig gått ur och ett sådant där gäng med hörapparat som aldrig tänkt tanken att ge upp. 

Precis ingenting denna kväll var vad jag hade föreställt mig. innan första pausen började en trubadur att spela på sin gitarr i samma veva som han förmedlade att han inte var bra för sig själv.

Föreläsaren var fantastisk, han visste allt och det han inte visste, det visste ingen annan heller. Rektorn var fenomenal, hon drog liknelser om bildning som handlade om vin och det lät jätte gott.

I nästa stund hade det gått två timmar och det var dags för frågestund.

Så mycket information som haglade över oss åhörare gjorde mig lycklig och varm, jaa till den milda grad att jag blev alldeles rosig om kinderna.

Någon som däremot gillade ris bättre, var en av klimathatarna på bänken framför. Han var gammal, och tyckte inte om vad han hörde då det gällde förnybara energikällor..

-Vi i Sverige behöver inget göra, vi har det så braaaaa!

Sedan fortsatte denna herre att förmedla sina egna sanningar som byggde på tesen om kinesernas avsaknad av intellekt och onda deras avsikter att förstöra hela jorden.

Den ämnesansvarige för kvällen, tog det med ro, vilket var lämpligt men jag satt där och förvandlades till rosenrasande!

Jag hörde min egen mun gå igång och säga något i stil med att

-du ska veta att det finns många kineser i Kina, och de är inte alls så dumma som du säger..

I samma andetag hann jag med att hylla Angela Merkels politik,  solenergins förträfflighet och avslutade sedan med en utläggning och att allt i slutänden handlar om pengar.

Mycket väl genomtänkt, formulerat, och med exempel från Tyskland,  de kändes lättande!

Så vad har vi lärt oss av detta:

Visst det går att sitta sur med bitter hand

Och skylla på något annat land

Eller så hjälper vi till i utvecklingssystemet

Och bidrar till att minska utsläppsproblemet

20 % av världens rikaste delar på tre fjärdedelar av jordens resurser

för att bidra till rättvisa behövs åtgärder och utbildningskurser

På universitet går unga o gamla studenter

De köper inte dryck i kafeterian men desto mera plopp o center

Bildning för allmänheten är jätte jätte bra

Och en trubadur med i klassen, det borde alla ha!

I Dalarna söka, konsten att löka

Akademiker har provat sina teser medan journalister grävt i ämnet. Efter många om och men är det så fastställt att det är synd om människan.

Somliga individer knatar på i livets gång genom guidning från gamla skrifter och röster från himmelen medan andra tycks glömma bort det mest banala vi kan sysselsätta oss med, att bara vara.

Att få till det där tillståndet kan vara så svårt som att leka kurra gömma med sig själv och det är klart att det blir problem om man både gömmer sig och letar samtidigt.

Det finns metoder och verktyg att använda sig av för att hitta sig själv utan att använda tekniska innovationer från Claes Ohlsson som blinkar och lokaliserar.

Man kan tillexempel gå på kurs för att lära sig att skala en apelsin och sedan känna vad den smakar. Efter examen i denna teknik har studenten uppnått en sådan mognad att hen känner sig tillfreds när citrusfruktens kött sprutar över tangentbordet på kontoret. Ingen irritation uppstår över att shift-knappen kleggat igen, och att originalhandlingen precis färjats gul, istället bejakas och accepteras allt som sker utifrån fullständig harmoni, mmmm kaos…

Det går även att finna mindfulness genom att åka till Dalarna och delta i ett kuddkrig som vänder sig till vuxna med målet att ”träffa rätt”.

Nej, tankar och sökandet efter medvetande i nuet är inget nytt fenomen, kommersen av drömfångare och resebokningar till Indien lär fortsätta även 2015.

För några dagar sedan kom dock en ny insikt och fladdrade förbi mig när kamraten Niklas berättade om sin syn på att hoppa från en bro.

Vid detta tillfälle var vi fyra frilufsiga äventyrare som tillsammans tagit oss från Sverige till Sydafrika för att fira några andra saker än själva julafton.

Vi befann oss vid ett brofäste där det är möjligt att genomföra världens högsta bungy jump från en bro, ca 190 meters fritt fall.

Hyrbilen som tog oss fram längst vägarna var vid detta tillfälle parkerad utanför ett café där vi nu satt och såg på en live sändning från hopp – platån. Det var lite som att sitta längst bak på en stadion och se något röra sig vid scenen, men istället fokusera på TV monitorerna bredvid där så mycket som artistens o välkomnade ansiktshår blottades, så nära men ändock långt borta var vi.

Nervösa aspiranter som stod på bron och inväntade sin tur, ömsom kved av ånger, ömsom dansade i takt till musik som vi på cafét dessvärre inte hörde tonerna av.

Min egen handsvett gjorde entré och vinylskivorna i armhålan växte i samma fart som säkerhetspersonalen på bron räknade ned sekunderna inför nästkommande hopp. Jag var fullständigt skräckslagen där jag satt med en halväten greksallad i knät.                       

-Fan, det här är så jävla mycket mindfulness, utbrast plötsligt Niklas och bröt den förtrollande tystnaden som uppstått vid bordet.

Jag höll inte alls med, det här var ju tokspännande och hade ingenting med varken harmoni , drivved eller Gandhi att göra. Jag började dementera hans påstående och sa något i stil med att:

-Näe, men det är ju när man äter apelsin, eller mal sin egen curry..eller åker på ”Bara Vara” kurs ..mindfulness  är i alla fall inte när man får en adrenalinkick..

-Men, vaddå, den där snubben på TV lär inte tänka på något annat just nu än Bungy Jump och ”här o nu”, kontrade Niklas.

Jag började inse att det kanske var precis så, det var. Den lite lätt överviktige herren som vi skådade från vår bänk, hade skärmat bort tanken på att det satt ett helt café och skådade varenda rörelse där ute på bron. Han drog av en ”Hey Macarena” liknande dans koreografi med klapp och allt, utan minsta tveksamhet och fullkomligt strålade över att vara näst på tur.

Det han säkerligen inte tänkte på, var meningen med bonuskort på ICA, bästa tidpunkt att byta jobb, om han skulle skaffa barn eller putsa på sin Linkedin profil.

Jag tuggade i mig resten av min sallad, med en klarsynthet att att fetaost är godare från Grekland. Sedan startade en hetskampanj att boka hopp tid även för oss, vem vill missa chansen att hitta sig själv genom att hoppa världens högsta bungy jump från en bro?

 

Så vad har vi lärt oss av detta?

 

Oavsett New Delhi eller Grums

Vill vi alla att livet ska smaka mums

Vill man bli fjädrad som en häger

Åk då till Dalarna på läger

Vissa älskar att ha det stilla

Andra mår av rutiner illa

Oavsett vilken sort, är livet för kort

För att njutningen och nuet välja bort

Att söka något tappat är oftast bra

Men det funkar även med att bara va