Framtidsregel, backspegel, utsikt och så lite insikt..

 Mitt sparkonto är som ett instrument, ett sådant där med klang och resonans. Man skulle kunna likna det med en lergök, en smidig konstruktion, skapad av någon annan som kan sin sak. Detta är sedan satt i händerna på en lekman som finner insidan av verktyget fullständigt tomt och ekande.

Vid en titt in i den digitaliserade räkenskapsboken är det enbart nollor och inget annat som möter ansiktet..ho ho ho

Det är inte så konstigt att kontot ser ut som en gök och låter som en gök, nej pengarna har gått upp i en resande rök och det är fullständigt självförvållat.

Det hela startade med en skridskotur i Eiffeltornet tillsammans med bundsförvanten och Dalatösen Stor Emma. Sedan råkade budandet på tradera övergå från oskyldiga möss och klänningsinköp till att handla om en aktion gällande långweekend a la Prag. Ännu var det inte slut på äventyren. En trivsam afton blev fröken Sjödin påverkad av något fint hemma i sitt eget vardagsrum (kan ha varit getost) och som sig bör vaknade självfallet lusten och framtidsplanerna att resa till Brasilien.

Sagt och gjort. Ja för nu är det gjort, de hela är så genomfört att till och med Jesus har fått sig ett besök. Det var stort, alltså Jesus var jätte stor. Han var så stor att turisterna var tvungna att ligga ned platt på rygg för att kunna få med hela statyns lekamen på ett och samma kort. Där låg vi, sida vid sida. Japaner bredvid koreaner, fotbollshuliganer och andra sammanhängande reseklaner. Alla delade markplätten nedanför. Där fixades det och trixades med diverse blixtar och inställningar för att få till ett rättvisande kort som i framtiden visar att vår backspegel varit full av liv.

Det där med backspegel är viktigt, har jag hört, för det är då i efterhand vi människor får insikt över hur bra det var förr. Framtidsplanerna är även de minst lika värdefulla att bejaka. Att ha något att längta till och drömma om, det ger mer energi än effekten av att halsa en flaska Chinagard på stående fot..ja det är så de resonerar, de i TV som kan sin sak. De upplyftande psykologerna som inte enbart bringar visdom utan också förespråkar plastikkirurgi då de är levande skyltdockor som stolt poserar med sina egna ansiktslyft.

I alla fall..Under Brasilienvistelsen stod bergsbestigning på agendan. Här hände något stort och bokstavligen svindlande. Förutom att bergsguiden råkade stöta på sitt ex där i djungeln bland palmer och spindlar, var det ett annat möte som ändå toppade strapatsen. När de svettiga hjältarna nådde toppen av Oigo Papagallo och började knäppa kort enligt välbefinnarrecepten för att sedan minnas, då slog det till. Utsikten på berget skapade något magiskt. Här fanns en otroligt skarp insikt om vad som skedde precis i denna stund och ingenting annat. Det kan av vissa tolkas som överlevnadsinstinkt men vad det än var så satt jag äntligen, fångad av nuet och av stunden.

Det var riktigt häftigt att vara precis mitt i utan att tänka på något annat. Jag kände mig så duktig att jag nästan ville skriva ett brev till Dr Phil. Jag ville berätta för honom att jag minsann hittat rätt i fånga livet, feel good träsket jag också. De behövdes varken framtidsplan eller backspegel för att skapa denna insikt Det enda som behövdes var ett berg som erbjöd redigt med utsikt!

Det jag också nu i efterhand förstår är att en lergök till sparkonto, försvårar vidare resplaner för stunden. Fast för det är jag inte så ledsen. Det tar lång tid att ladda upp kort på datorn, liksom att planera, buda och boka resor. Istället kan jag ju traska upp på Brynfjorden för att få till en tjusig vy. Där lär jag dessutom vara ganska ensam om jag vill lägga mig på rygg för att insupa härlighetenJ

Raggmunken i Rio

Jag tog med mig en hel del saker till Brazilien, där jag sitter nu. Förutom billigt inhandlade konservburkar med makrill fran affärskedjan Netto, akte aven en skrivbok med. Tyvärr insag jag inte förrän precis nyligen att jag tagit med en som redan är halvt nedkladdad med viktiga antekningar om nationell strategi för dödsbränder. Det kanske inte är det mest upplyftande att grotta ned sig i pa semestern, även om det är ack sa viktigt! I allafall. Denna skrivbok var tänkt att fyllas med super kloka och filosofiska tankar fran skribenten i fraga.  Nu när den redan är halvslut, far internet utan bokstaven a bli substitutet för utfyllnad. Here we go...
...För tillfället befinner jag mig i ett monsunlandskap där vädrets makter förstör mina solpakter... Sa därför har jag börjat läsa boken Slumpen är ingen tillfällighet. Jag läser böcker som tilltalar mig, för jag tycker de talar till mig. I själva verket väljer jag böcker som talar om precis det jag redan tycker och pa sa sätt blir jag sällan besviken.
Det fungerar precis som att handla pa Netto. Där väljer jag aldrig fryst raggmunk i disken eftersom jag tycker raggmunk är hemskans osmakligt.


Jag är i denna situation medveten om att jag har ett val där pa Netto men ocksa att jag är medveten om mitt medvetande till att välja.. Oj nu blev det lite invecklat. Förhoppningsvis inte lika inveecklat som när jag pa Södertörns högskola skrev en tenta om världssystemsteorierna. Jag förklarade de olika teorierna utifran att baka bröd sa som barkis och tekaka. Den koloniala beroendeskolan som var lite svarare an de andra, betod i min förklaring av en ojäst massa som i bästa fall kunde utvecklas till surdeg..
Pa denna kurs fick jag högsta betyg. Sa här i efterhand kanske det mer berodde pa att proffesor James  var fran SydAfrika, och därför inte kände för att ifragasätta mina bakkunskaper än vad det berodde pa klockrena liknelser..

I alla fall...nog om det och tillbaka till raggmunken. För det är sa jag känner mig precis nu...som en ragg-munk..
Nu befinner jag mig bland massa flirtande och brungräddade äventyrare, o det raggas mer här än vad det görs pa storgatan i Sunne. Mitt i allt detta finner man ragg-munken Emma som gärna identifierar sig med en surrande insekt där sannerligen ingen komma i närheten för att ens sticka till en komplimang.
Istället är det stinget i denna tillvaro som far humlan eller ragg-munken att bli till en potatisplätt. Här sitter hon platt och slätt som en klick potatismos och bara är. Det är väldans skönt faktiskt, att bara vara..

Jag tror inte pa att slumpen ar en tillfällighet...det är väl därför jag köpte den där boken. Jag tror att tillfällighet är ett stadie som erbjuder dig nagot nytt och annorlunda. Jag tror att den som tror pa slumpen, inte riktigt är vaken för tillfälligheten...
Pessimisten anser att andra har tur, medan denne själv har otur.

Ojoj nu blev det djupt ocksa, tror nastan jag slog innehallet i boken:)

Jag ska ocksa skriva en bok när jag blir stor.
Den ska heta Att bära slang som en man- fast bara lite grann...
Pa baksidan ska jag förklara för läsaren att denna bok är straet vassare än psykologen Jan Cederquvistd alster (författaren till Slumpen är ingen tillfällighet) eftersom den är skriven av en ragg-munk

Vad tror ni om det, blir ni sugna att läsa?

De uppsöker min håla

I torsdags eftermiddag kom två ambulanspersoner på besök till Älvrosgatan. Det är dock inte deras visit jag syftar till i rubriken ”De uppsöker min håla”..Jag ser inte mitt hem som en håla utan snarare som ett gult palats där jag och Alf Göran delar tak. Däremot anlände dessa två ambulanshjältar i egenskap att undsätta mig från det som precis täppt till den allra heligaste hålan. Ja, jag är mycket väl medveten att det finns olika uppfattningar om vad det är för typ av hål som är heligast men den jag syftar till är den som ger mig luft.

(Föräldrar, vänner, arbetsgivare och ni som förespråkar barnabakande efter giftermål, kan alltså lugnt läsa vidare.)

För en kort stund denna torsdag fick jag uppleva en känsla av att döden var nära, så nära att jag trodde han kommit för att hämta mig.

Med inställningen fast besluten att det inte fick stå ”somnade pga oförmåga att tugga äpple” i dödsannonsen, fick min kropp till ett vidunderligt harkel som ledde till att ingen annons behövde sättas in i tidningen.

Aktiviteten ledde istället till inskrivning på avdelning 16 där den trasiga halsen och Emma fick vila ut med frånvaro av mat och i takt till en tickande Ikea klocka. Det  var inte så mycket rörelse där i rummet men något som sannerligen rördes upp var en insikt av tidigare händelse.

Jag drog mig till minnes en varm sommardag då åldern på flickebarnet ännu inte tillät folköl. Tillsammans med vännerna cyklade de glada flickorna påväg mot stranden. Av min vana trogen hade jag hamnat lite efter i cykelledet och där åkte jag härligt avslappnad med munnen sådär lagom öppen.  Det som hände då var att en geting plötsligt krockar med självaste humlan och helt oblygt for rätt ner i den heliga.

I farten hade jag lyckats svälja denna best vilket ledde till min första journal på avdelning 16. Med denna insikt kunde jag ana att alla dessa uppgifter om min sjukdomshistoria inte direkt gynnade framställningen av mig som en lugn och kontrollerad person. Snarare kan nog personalen här uppfatta mig som en aning okontrollerad med problem att stänga munnen. Detta stämmer inte överens av vare sig min egna självbild eller CV…

Som barn hade jag en stark önskan. Att få vara med i lilla sportspegeln och kasta tennisbollen mot vinstväggen, det var det jag alltid önskade mig när en stjärna föll eller när jag hittade på att jag hittat en fyrklöver.

Det skulle vara något de, att kamma hem både fotboll, badlakan och signerade fotbollsskor.

Verkligheten är dock en annan. Gröna Lund är ett slående exempel, där får jag aldrig till det på femkampsavdelningen.

Istället är det min heliga håla som blir träffpunkten av allting annat. Det i sin tur leder till en något mystisk sjukhussammanställning som jag skäms för en smula när jag passerar avdelning 16…

Så till dagens visdomsord

Att tala är silver,

att tiga är guld,

att ha munnen full med saker,

ger sjukhusskuld…

men för detta är jag inte bitter

ty livet erbjuder fågelkvitter

gratis engagemang, för den som kan

I dagens samhälle pratar man om den individuella egoistiska människan, som enbart ser till vinst och har glömt sitt ansvar för samhället. Det beror på ett felande kärnkraftverk som sprang läck under 80 talet. Detta fel ledde till felande föräldrars förhållande till risker Det mynnade sedan ut i anti risktänkande 80 talister som blev dietister, fascister samt scout fetischister. De senast nämnda har en förmåga att skrämma bort alla vanliga Svenssons när de grillar korv på ett felaktigt sätt. (därav icke statistiskt fastställt men ändock en känsla av minskande friluftsliv)

  

Ideellt arbete må i somligas ordförråd beskrivas som unikt och ett utdöende fenomen..

Jesus det stämmer inte på alla plan vill jag lovorda, i alla fall inte inför förberedelserna av uppsättningen som har samma namn…Jesus alltså (Christ Superstar)

Jag har min vana trogen lite halkat in i något som på ett bananskal och borrar på grund av detta lite olika typer av hål i diverse dekorer.

…Eller borrningen vet jag inte om jag kan ta åt mig äran för, Janne lånar ut sitt bästaste verktyg, jag gasar med detta och Bosse styr skruven. Det är äkta samverkan vi snackar här på basis av noll lön.

Under denna eftermiddag gick jag förutsättningslöst till teatern för att erbjuda min hand inför lördagens premiär. Där möttes jag av en syn som passar alla gudar oavsett religiös läggning. Det var folk överallt! Dom var långa, dom var korta, vissa smala, och andra inte riktigt så smala. Vissa minns försurade sjöar och strålpåverkat viltkött som om det var igår, andra i församlingen var inte ens födda när Carola iklädd veckad blus vann melodifestivalen med paradhitten fångad av en stormvind.

Förutom att skaran ideella var brokig, skiftade arbetsuppgifterna i lika stor utsträckning. En ung man stod på scenen med dammsugare monterad på sin rygg. Så fort snickaren utförde arbete som genererade i spånspill, var han där och sög. Ja han sög faktiskt innan det ens blivit spill…imponerande! Sen hade vi Jesus som gång på gång hissades upp i en sele vars passform verkar allt annat än passande. Om vi ska hålla oss till religiösa termer, undrar jag hur det gick för det stackars heliga paketet…Men han var stark, uthållig och icke klagande, likt en martyr yppade han intet ont.

Eftersom jag denna dag varken spikade upp Jesus (kommer nog aldrig göra det heller) eller sög spån, blev jag stående kvittrande av lycka och utfärdade istället skojsiga kommentarer om allt mellan himmel och jord. Som bundsförvant stod en lika gladsynt herre och fyllde i. Allt detta skedde medan Jesus fördes upp och ned, upp och ned i taket. Tekniker kliade sig i huvudet och provade diverse inspänningstekniker, medan jag avspänd stod och tittade på.

Tillslut bröts min egen entusiasm av en något mindre entusiastisk stämma som kom från en mera frustrerad man. Hans syfte i sammanhanget lär vara att sy ihop hela föreställningen. Det lilla surret humlan Sjödin skapat var i detta skede inte populärt och i efterhand kan hon nog räkna ut varför. Medan de andra individerna engagerade sig i arbetet med pjäsen, stod fröken stilla och liksom sög in deras energi utan att producera mer än ljud som låg utöver mixerbordets kontroll.

Vid denna tillsägelse dök parallella minnen upp från en svunnen tid i Sydkorea. En gång som ung student var den blivande samhällshjältinnan (författaren till denna text) deltagare i ett annat ideellt sammanhang där sprudlande energi tillfördes den unga när hon sprang i flock med andra Koreaner. Det gemensamma engagemanget att springa mot samma mål ledde till att fröken utfärdade ett glädjeskutt mitt i ledet som annars höll strikt takt. Detta tillrättavisades tydligt av en vapenklädd lite äldre herre som ansvarade för att sy ihop utbildningens utförande. 

Så vad är då summan av kardemumman i dagens berättelse. Var är russinet i kakan, vad är det för budskap som ska fram?

Slutsatsen i detta skede

Är icke av vrede

Det är en lärdom i att ideellt arbete

Är inget utdöende helvete

det skall tas på allvar och med respekt

alla får vara med, ingen är perfekt

även om ingen kan dig vid maskning straffa

är det bra att den rådande kulturen haffa

egna band av lycka

är okej att uttrycka

så länge ingen tar skada

kan vi i roligheter bada

springa och hoppa sönder rytmiken

eller överrösta den teatraliska mystiken

det är däremot saker att undvika

Alla ideella arbetare är värda en fika!

Öppen natur kräver bönder och djur

Jo nu har jag gjort valet, tagit ställning och bekänt färg!

Eller det hände väl inte direkt just i denna stund, det har krävts en del förarbete som ledde fram till detta. Initialt började jag med att träffa den mycket trevliga kvinnan Linnea som förklarade ett och annat nyttigt för mig. Sedan bokades en lunchdate med kommunalrådet för att på så sätt knyta nya vänskapskontakter och för att visa vilken engagerad och hyvens kvinna jag är. Att äta lunch är en bra sak, att dagen till ära inte ha teckning på sitt kort kan däremot väcka en viss uns av skepsis…Så det blev inte bara lunch med kommunalrådet, det blev ofrivilligt gratis också samt en liten lätt rosig rodnad..ehe..

..Sen kom det sig som så att jag en tisdagskväll, träffade en större skara hängivna vänner. Jag fick det berättat för mig om Centerns kommande kampanjer och kunde vid slutet av informationen knappt stänga munnen längre. Min syster vet då mycket väl hur jag ser ut, det hände tillexempel när de båda flickorna Sjödin åt finmiddag med Värmlands mest kompetenta dressyruppfödare. Den gången berodde det inte på entusiasm från min sida utan snarare på en trötthet som ledde till att jag somnade med öppna ögon (och mun). Utseendet blir vid sådana lägen lite av en nollställd karaktär kan man minst säga, fråga bara syster Ida som under den flashiga middagen dunkade sin syster lite lätt blå när hon trodde att dressyrdamerna inte såg.

Vad som nu fick min haka att under mötet leva ett liv längre ned än i kontakt med restrande ansikte var på grund av det kommande projektet som kallas :från tall till pall. Hållbar utveckling, kontroll i hela produktionskedjan och dessutom ett namn som rimmade. Uppväxt på landet med musik som enbart härstammar från dansbandens rytmiska poesi var jag salig, lycklig och övertygad om att jag hamnat rätt. I höst blir det Centerstämma och i vår sker det första förtroendeuppdraget.  Jag är på riktigt såld och glad att vara tillbaka till mina rötter. Det känns precis som Dr Albans melodi fast istället för Born in Afrika, sjunger jag Back to Saxebyn!

Känslan av rätt parti

Den sitter i,

Likaså lever lunchbetalningen till Henrik kvar

Och den som är i skuld är inte fri säger far

Så åtgärdas snarast skall detta

Och jag skall min boning tvätta

Med min nya diskduk

Som innehar slogan ”Rädda Rut”

Disktrasan ”Rädda Rut” finns att inhämta på adressen:

Värmlands Centerdistrikt, Stapelgatan 2, Karlstad

Välkomna kära kamrater,

Blir vi fler kan vi utöka engagemanget till också hållbara tomater!

Finkulturella dagar och okunskap om dess lagar

Torsdag kväll och dags för något att hitta på. En kär väninna och den surrande humlan var i valet och kvalet…Beethoven eller Rally på färjestad…Dividerandet om vilken typ av kulturell aktivitet som skulle förgylla dagen före fredag var svår och efter en stunds velande ledde det hela till innehav av konsertbiljetter. De skulle bli en gigantisk kör, oändligt många stråkar samt ett fasansfullt vevande på den så energiske dirigenten. Förväntningarna var så höga att till och med håret hade blivit kammat dagen till ära.

Där satt de två vännerna i nordens största konserthall med en akustik som låter likadant oavsett radnr. Om det där med akustiken verkligen stämmer eller om det enbart är tröstande ord till oss som råkade sitta längst bak..må vara osagt…I alla fall…Första akten avklarad och dags för ett glas vin. Nu är det som så här att om en 84 åring medvetet råkar punkttackla en 26 åring, så är det inte så mycket att bråka om. Att däremot vara 26 och hävda sin rätt till köplats bland 1653 personer över 84 år, är desto svårare. Så en aning frustrerad lät sig de två vännerna omspringas av tjurrusande russinen vars sikte var inställt på stärkande. När det var 3 minuter kvar på pausen nåddes så äntligen bardisken, varpå ett världsvant värmlandssvep, var det enda som fungerade för att kunna tömma glaset innan akt två. Sagt och gjort, inga skuggor i det tyckte Emma men de tyckte några andra som stod bredvid och hade färjat håret med henna…

Åter tillbaka i salen och det brakade till, några kända melodier fick fröken Sjödin att blunda, och för en stund drömma om vackra individer, vita converse och pianolektioner…Så kom den stund då vevandet upphörde där framme och allt var tyst…Det enda som hördes var ett par starka nävar, torra och spruckna som i takt fann varandra och utgjorde ett stolt klappande. Dessa nävar tillhörde lilla humlan som vaknat upp ur sina drömmar, redo att berömma artisterna. Oturligt nog var det enbart dessa händer som klappade och ingen annans. Innan den hängivna, unga, och icke rödfärgade kvinna förstod att  ordningsregel ett härmed brutits, vänder sig en dam om och väser. NEJ INTE NU! DE ÄR FYRA SJUNDEDELAR KVAR!!!!

Ojojoj så tokigt, ve och fasa Gustav Vasa. Inte hade fanns någon som helst koll på innehållet i dessa akter, allt jag ville var att berätta för musikanterna att det här, de va rätta takter…

Som tur var kom herr dirigent till undsättning över den penibla situationen. Ett tu tre så vevades 45 sångare igång och allt återgick till det normala. Ingen skada skedd, men mera tankar på vita skor blev det inte. När arrangemanget slutligen hamnade i sista skedet, tog de båda vännerna tillvara på dagens nyinlärda erfarenheter. Mycket sparsamt applåderande blev det efteråt, som istället ersattes av en rush nedför alla trappor för att hinna först till garderoben.

Slutet gott, allting gott

Och vi lektion i operaetikett

Dessutom fått!

Tack Carlstad Conferens Center för musiken så varm

Oh för ett inte lika hot internationellt förkortningsnamn

(CCC)

Nej ja har inte så mycket aktier i portföljen, men sitter rätt nöjd i secondhand fåtöljen…

Idag är det precis ett år sedan min äldsta vän genom tiderna somnade för gott. Det där var kanske inte helt politiskt korrekt beskrivit, jag menar jag har ju en del vänner som är över 50 år och Lisa blev bara 24..så äldst genom tiderna har inget med ålder att göra. Det grundar sig snarare i att hon funnits med i mitt fotoalbum från tiden då jag hade en grå kanin som hette Silkestass och svårt att uttala bokstaven S, fram till det övermogna ögonblicket då jag åter började använda cykelhjälm. Vi drog inte alltid jämt så klart men på något vis så hittade vi alltid tillbaka till varandra och till att dela på en burk hummus med tillhörande morötter som bestick..

Sådana här stunder när händelser blir till årsdagar så vandrar tankarna lätt iväg en smula. Under senare tid har jag tänkt en hel del på det där med relationer och vänskapsband. Idag försökte jag förklara för min mamma när vi traskade från graven att Lisa som person har ungefär samma betydelse som Gruvön har för samhället Grums.

     Gruvön är en industri som föder och göder Grums och dess invånare genom sysselsättning till många individer. Industrin är stabil och ger trygghet samt ekonomisk utdelning till det arbetande folket.

Man skulle kunna säga jag investerade mitt vänskapskapital i en aktiepott inom en sektor som var välkänd stabilt och trygg. Några ekonomiska incitament och fallskärmsutdelningar gav inte vår vänskap, men man fick alltid väldans gott kaffe och smakrikt bubbel då det vaknades festJ.  Dessutom tror jag inte Gruvön heller ger några fallskärmar till sina anställda och jag tvivlar på att deras pulverautomater frambringar en karaktäristisk javaessens.

    Precis som Gruvöns fabrik är, så var Lisa spindeln i nätet för möten med många andra individer. Utan denna nyckelfunktion skulle bekantskapskretsar aldrig ha stiftas. Liksom en storindustri, fanns det plats för diverse förmågor. Här rymdes en mexikan som var väldans road över att prata om rotsaker och deras ”oundergroundsamhälle” samt om vilka konspirationsteorier grödorna födde under jord för att så småningom kunna överta hela världen. Här fanns Björn från Dalarna som hittats på ett berg i Iran. Denna man kände i sin tur en hel bunt med trevliga filurer som alla hade spännande och exotiska namn. Böjen, Snöret och Ostkaka var några inklusive Rickard som stavade sitt namn med W.

  Sedan fanns det en riktig stjärna med i gänget som jobbade med att spela mördare, en riktig supernova som gillade livet bäst på bräda. Allt var så naturligt och livet gick lite som på rullande band.  Rullband, det var för övrigt det jag årligen gick på för att testa min fysiska förmåga medan Andy gjorde japanska blandband.

Vid det här laget av berättelsen när vi gick där på kyrkogården, såg min stackars mamma lite ut som hon sålt smöret utan att ha en ko.

   Mor inflikade lite fint och alls inte provocerande att hon inte riktigt hängde med i resonemanget om varför min och Lisas relation var som att investera aktier i Gruvöns industri…

Handen på hjärtat så hade jag också lite svårt att själv komma på något svar..Det jag ville komma fram till var att om man har en sån där klippa till vän som står där och som alltid stått där,  (som fabriken i Grums) då blir det så otroligt tomt när maskineriet slutar fungera. Allt industrin själv erbjöd och skapade slutar att existera, liksom den mötesplats och det tillhörande nätverk som förväntades så självklart.

Så om man har en massa aktier i ett gammalt välbeprövat företag då känns det fint i magen. Men om det sen brakar ihop och flyttar någon annanstans, ja vad blir det av Grums då?

Ja det som blir är något annat och det är vad man gör det till.. Idag har jag gjort en kycklinggryta som blev bra. Snart ska jag till Stockholm för kvalitetsträff och det tror jag blir väldans bra. Björn har gift sig och det blev inte bara bra de blir barn också!

Lisa är inte en epok som gått i graven

Hon är en vän som hjälpt andra på traven

Det är vårt ansvar och vår skyldighet

Att fortsätta och ta vara på det

På minnen det skapat och möten det givet

På glädje och lycka och att fortsätta livet