Broms sökes..ty detta kan ligga mig i fatet...

Kära vänner!

Föregående blogginlägg handlade som ni kanske minns om det nya förhållningssättet till att genomföra aktiviteter man tackat ja till.. stå för sitt ord kort och gott.

Detta löfte skulle införlivas först efter en avstådd planerad aktivitet som i detta fall rörde sig om  audition till Cabary…trodde huvudpersonen i fråga..

Någonting hände, gick vad man kan kalla snett och moralen hann ikapp den surrande varelsen som natten innan bestämde sig för att ta tjuren vid hornen och faktiskt utföra projektet.

Den obligatoriska sången som skulle framföras, satt inte som ett smäck i minnesbanken om man säger så…det gjorde inte heller melodin eller vetskapen om vad denna afton egentligen handlade om. På plats i tempelriddarens teaterlokaler inleds det hela med dans. Innan dörrarna öppnades satt nervösa deltagare och chit-chattade på ett sådant där klämkäckt vis som man gärna gör då nervositeten blivit för stor. Till min förvåning insåg jag att minst tre av deltagarna tagit sig ända från Göteborg och från Balettakademien för att medverka till uttagningen. Ojoj tänkte fröken Sjödin, då vill man hemskans gärna vara med på nyårsrevy.

 

Att somliga läste på Balettakademien blev liksom extra uppenbart när en av jurydeltagarna räknade in den brokiga skaran och förklarade stegen som förväntades av dem…fem, sex sju ått, o snaaake, ner, golv..bam, frys, o ruunt o flex..contruction…Medan Emma rullade in i ett piano fortsatte de övriga åt andra hållet..o en, två, hopp och snurr och snaake..

Jaja...de kommer ju fler chanser att visa sig på styva linan tänkte fröken som mindes sina glansdagar då hon uppträdde med steppgruppen Fluff till tonerna av Disneys Hakuna Matata…

Det där med att senare visa sig på styva linan inom någon annan estetisk genre, förvandlades snarare till istället tappert försöka balansera på en skör tråd, ty här var bristningsgränsen nära.

När det var dags att ta ton lämnade samtliga deltagarna lokalen förutom den sångfågel som skulle granskas. I rummet fanns två musiker av modellen vältrimmade, unga och proffsiga. Där fanns en koreograf och en regissör. Där fanns också en flicka som enbart lyckats lära sig första versen av Liza Minellis ”Cabaret”

Kära mor har alltid sagt till sin dotter att Fôrsöke de â gôtt nog…Så därför skedde här ett försök att komma runt hela händelsen, lite som att slicka på en frusen lycktstolpe i tron om att något bra ska hända…

Initialt informerades de vältrimmade och proffsiga musikerna att fröken framför minsann hade i åtanke att freestyla en aning. De unga två frågar nyfiket på vilket sätt och hänvisade till deras möjlighet att kunna kompa på bästa och mest framlyftande vis…

…Nej sede hon, - alltså det behövs inte…för jag kommer be er att bli tysta snart i alla fall…

Jaha..okej?- säger de två och ser en smula förvirrade ut.

Det är dock bara en smekning mot hur de kom att se ut 30 sekunder senare. Då sju strofer träffats som på när hur det nog borde låta, slutade sången tvärt. Här startade nämligen plan B…För att mörka brist på röst, kunskap om melodi och text, satte Sjödinskan igång med att improvisera en monolog som hon själv hittat på. Den handlade om hur en värmländsk tjej som sett alla program av Idol, också drömde om en plats på scenen.

Musikerna i rummen gapade, koreografen gapade ännu mer, men regissören han gapade mest av alla!! Detta var vad man kan kalla att gå utanför boxen så att säga….inte helt i sin ordning…

Avslutningsvis för att även försöka rädda den taskiga motoriska redovisningen som skedde på golvet tidigare, drar hon så på ett varv av ” Huvud- axlar- knä och tå- knä och tå…

Varpå avslutningen av ramsan byts ut till snälla- snälla finns det någon roll att få…huvud axlar- knä och tå- knä och tå!

Japp det var det, total förnedring och inte så många ljusglimtar som strålade för orden…vi ringer dig..

Inväntan på att juryn skulle stänga munnen behövdes inte, dörren ut hittades perfekt.

Nöjdheten över prestationen var enorm denna kväll. Lite konstigt var det ändock att fröken inte kände igen den klassiska Cabary- dansen som påstods vara den samma i alla föreställningar. Den muskulösa damen har ju tidigare jobbat bakom scenen och sett minst 8 föreställningar av föregående års uppsättning. Lite konstigt var det också att ha audition till en nyårsrevy så här dags på året då det är väldans långt kvar till vinter…

Nå ja, det finns fler frågor som fröken inte kan svaren på, därför somnade hon gott och drömde om rosa tyllkjolar och grandiosa salonger med konjak och konfetti.

Dagen efter och åter på jobbet, står en kollega och pratar med en annan om att Emma och han varit på samma audition till Cabaret. Han berättar också att han tidigare varit med i föregående uppsättning av musikalen varpå frågetecknen åter började surra hos fröken. Tillslut uttrycker hon då- Nej det kan inte stämma, för förra året limmade jag på mustascher på alla skådespelare i ensembeln och jag har aldrig limmat på dig Claes…

Nej säger Claes de stämmr Jag har varit med i Cabaret men nu måste du tänka på Cabary?

Så till pudelns kärna…till insikten att en personlig ledsagare som har egenskapen att bromsa fröken Sjödin är mer än behövligt, inte enbart önskvärt.

Det visade sig att Emma gjort audition till en seriös teateruppsättning genom att avbryta det obligatoriska sångnumret och dra en teaterbuskis på värmländska i förhoppningen om att juryn i alla fall skulle förstå frökens potential i att vara klämkäck…oj så tokigt det blev..

Så vad har vi nu att vidare analysera och utreda?

• Lider fröken av läs och intolkningssvårigheter? (Sannolikt)
• Kommer regissören erbjuda den förvirrade själen en roll? (nej det är inte sannolikt)
• Är denna varelse nu bandlyst och rödlistad på Värmlandsteatern (högst troligt)

Summan av kardemumman är nog som så

Att Cabaret är en musikal fröken i bästa fall vågar titta på..

//Hälsningar från en tjej

som behöver hjälp att stundtals bromsa sig…

Sluta lova och det blir lättare att sova..

Lite klämkäckt brukar fröken dra till med att hon inte har något liv och det enda som är beroende av hennes omvårdnad är penséerna på hennes trappa. Det är till stor del sant eftersom de färgsprakande små liven säkerligen dör om inte trädgårdsmästaren her Self förser dem med livets mest stärkande dryck. Det där med att inte ha något liv är däremot inte riktigt sant, ty det har vi ju alla individer som ännu inte är döda. Humlan vill liksom suga ut allt ur livets goda nektar och det är här en sorts problembild uppenbaras. Anmälningar till fäktkurser, till häftiga kvinnonätverk, politiska möten, klätteraktiviteter…you name it. Allt detta hade varit väldans roligt att vara delaktig i och med på, men som några av jordens individer redan upptäckt, så består ett dygn av 24 h…varken mer eller mindre.

Åter idag blev det uppenbart att viljan lite går i motsatsen till klockan. Tron om att kunna klämma in övningstid inför att kunna utföra en audition med sång och dans i morgon, har nu så här klockan 20, 16 visat sig vara en felbedömning. Den lilla melodin som redan borde ha blivit inövad, visade sig ha en längd på 4 minuter, med en text som man inte nynnar på varje gång man står i Konsums kassakö…

Kära mor gjorde  kl 20, 14 ett mycket fint försök att peppa sin dotter åt rätt håll genom några väl valda och tidigare beprövade ord.

-Men Ämma gör nu som du gjorde när du va barn..Ja säger nu att du inte får åka till stallet förrän du gjort din läxa…o så gör du de du ska..

Då på den gamla goda tiden då hästintresset var större än idag, var tösens strategi att lära in engelska läxan i samband med eftermiddagens toalettbesök. Ca 10 minuter efter moderns förmaning, hade så glosorna kanaliserats in i huvudet på fröken, medan något annat försvunnit ur ändalykten och flöt i en annan typ av kanal.

Som sagt det var då det, då det begav sig, det var innan det blev populärt med linfrön i filen så att säga.  Det var på den tiden de frasiga Frosties flingorna försämrade aktiviteten i tarmen och då den coola slogan häst är bäst, klottrades på varenda linjalstump, skrivbok och suddstump i skolan.. Horse of course..

Idag är det nya tider och tv program som idol, har gjort mig medveten om att övning inför prestation..är bra…Min förberedelsefas i detta läge skulle kunna möjligen kunna leda till någonting bra, bra TV…men I detta sammanhang håller jag inte med Bert Karlsson i hans egenmyntade ordspråk  -all publicitet, är för dig  bra publicitet…

Jag tror att morgondagens insats inför en vänlig men ack så granskande jury bestående av representanter från Värmlandsteatern, skulle leda till att den drabbade församlingen nog lade Emmas namn på minnet. De skulle ha svårt att glömma henne och de skulle i framtiden finna motstånd i att erbjuda henne en roll på scenen. (Möjligen som gran i pjäsen mormor gråter då man bara behöver kunna stå snett och se ut som ett träd)

Näe det kommer att bli en inställd aktivitet även i morgon men det ska det sannerligen bli ändring på! Jag ska härmed stå för mitt ord och bara tacka ja till det jag har möjlighet att utifrån ett rationellt perspektiv faktiskt ha tid till att utföra!

      Dagens visdomsstrof..

 Nu är det som så

Att jag ska ta tag i kragn och förstå,

att allting kan man inte vara med på

  Nu är det slut på att bara lova

Det ska finnas ro till att kunna sova

Nu ska den livslevande damen

Förhålla sig till dygnsramen

(Fast nu liksom då

tycker jag fortfarande som så

att kombinera inlärning med toalett

Är ett lyckat och helt legitimt koncept)

En mara till konstrunda

Lördag morgon 07.48

Vid denna tidpunkt befann sig fröken Sjödin i sin faders fina Saab, lyssnande på det trivsamma programmet "Ring så spelar vi". Morgan ifrån Kil hade lyckan att komma fram på tråden och skrockade där i etern om hur bra det gick för hans affärer och med korvförsäljningen i Värmeland. Så blev det dags att svara på frågan som programledaren ställde för att ha chansen till en skiva. Morgan och vi andra morgonpigga fåglar fick höra på en melodisnutt för att gissa namnet på artisten som eftersöktes. En ledtråd delgav fyndigt att detta namn var som en kort trall med smil.  (La Leh) Morgan svarade myndigt att det måste vara Miss Li och att det var fullständigt bombsäkert. Klart som korvspad var det dock inte att en kort trall stavas miss och inte la men men bättre lycka nästa gång. Som tröst fick Morgan välja nästa låt i programmet och med tonerna till Jockmocks Jocke fortsatte bilfärden till Sunne..

Om det nu befinner sig någon slags nyfikenhet hos den trogna läsekretsen om varför Sunne var resmålet, så kommer här fortsättningen:

En liten kupp hade planerats från frökens sida, då hon påstod sig ha planer att åka ensam på konstrunda till norra Värmland. Ingen höjde nämnvärt på ögonbrynen för denna förklaring och valet av att ensam åka för att studera nygjorda penseldrag. Dock var det ett annat typ av drag som i denna stund skulle testas .  Det var färgen, krämen och oljan i de egna buggarna som skulle få sig ett upp till bevis genom ett lopp maraton.

Då uppladdningen inför detta färgsprakande evenemang lite lyste med sin frånvaro, hade föga folk informerats om Sjödinskans plan för lördagsaktivitet.

Väl vid Kolsnäs där löparfesten skulle gå av stapeln, visade sig banan bestå av ett varv som vi hjältar hade förmånen att löpa sex gånger fram och tillbaka.

Okej, de må bära eller brista…

Vid uppvärmningen vevade en trevlig ung herre igång sin kropp genom världsvana rörelser och fröken hakade på för att göra ungefär lika rätt och graciöst. Denne kille hade åkt från västkusten med sin far och berättade att han hade valt 20 veckors uppladdnings-programmet. Sedan frågade han mig vilket program fröken arbetat efter varpå ett svar av luddig karaktär kom tillbaka.. Jag kunde för glatta livet inte komma på något veckoprogram alls, jag menar jag anmälde mig ju fem dagar innan startdatum…Den informationen medgavs dock inte, istället fortsatte vi med höga knän några meter till…

Startskottet gick och alla deltagare rusade på likt nysläppta kvigor på grönbetets första dag. Det kanske var en sanning med modifikation, men iväg var vi och roligt var det. En ung glad tös från Borlänge fanns i sikte med klockor som pep och blinkade. Att ta följe med henne var nog dagens bästa val. Så trevligt vi hade och så mycket vi pratade om under tre varv, det var magiskt. Samtidigt som klockorna berättade för oss vad vi hade för snitthastighet samt hur mycket vi avverkat. Efter 1,8 mil tog samtalsämnena liksom slut, eller om det var något annat som började sina måhända. Vi skildes åt som vänner och sprang i varsitt trans fram till mål som uppenbarade sig ynka 2,4 mil senare.

Efter målgång och inte längre några höga knän, for jag hem i Saaben med en tredjeplats att glädjas åt och ett svettlinne i stl xxl som pris för denna bragd. Detta kan både jag och kära far dela på och använda gemensamt på samma gång vilket kan vara stärkande för de familjära relationerna.

Väl hemma undrade grannen om det var mycket trappor i Sunnes vennisagelokaler då det tog ca 1 minut och 42 sekunder att komma ur bilen. Jag försäkrade att så inte var fallet utan att dagen istället vigts åt att leka Nils Holgersson utan Acka.

Av ansiktsuttrycket att döma på grannen fick jag inte riktigt fram budskapet ..

 -Jaha så du har färdats genom Sverige utan en gås mellan bena, ja då förstår ja att du är stel… svarade han artigt.

Att liknelsen kanske inte riktigt gick hem, gjorde inte så mycket för istället gjorde jag det…gick hem alltså, tog hem det och blir under hela dagen hemma!

För alla som flyger utan vetskapen

Att det borde vara omöjligt för dem

För dem som inte ser sina hinder

Och i högstadiet var hemligt förälskade i Jörgen Linder

// Emma Sjödin

Springföreningen Humlan

Bosse och Bajset

En springtur stod på schemat. Tillsammans med mannen som hittar alla stigar i Värmlands skogar skulle det bli terränglöpning för fulla muggar. Lertåliga skor och en raggardusch, sen var jag redo för att anta utmaningen. Bosse hämtade upp mig och vi tog följe på cykel till obeprövade marker. Lite skeptisk var kamraten över att cykla bredvid lilla humlan som trampade på för glatta livet. Här måste tilläggas att en viss portion av olagligheter föreligger Emmas fordon, vid en poliskontroll är det tveksamt hur utfallet kommer te sig. Ännu har inte dubbdäcken bytts ut till släta, kvicka och miljövänliga. Slitaget på vägbanan må vara enormt då däcken knappt rullar trots försök till trampande. Dessutom är biken av märkt Sofiero Comfort vilket talar om den käppraka designen som förespråkar vindmotstånd snarare än räserstuk. Istället för att skriva 100 ord om min cykels negativa och inbromsande egenskaper, går det också att erkänna sanningen.. Alla är inte bra på allt och okej att cykla fort, det är jag helt enkelt inte bra på…

I alla fall, väl i skogen hoppade vi som små förrymda föl mellan vattenpölar, stockar och sten. Tillslut bröts förtrollningen och Bosse måste göra avträde om ni förstår vad dt innebär. Vid detta lag hade vår löparduo framkommit till ett stall där fröken som liten varit och surrat en hel del. Vi började myndigt och sakligt förklara att vi var på tur för den nya stall ägaren, att Bosse behövde bajsa och att det behövdes göras precis nu. Den vänliga åhöraren svarade att detta gick att ordna, varpå upplevelsen att gräva en grop och sedan täcka skatten inte behövde utföras varken bakom gran eller bredvid en svan.. Istället för att stå utanför stallet och vänta på att Bosse lade färdigt sin värkande kabel, bestämdes det att fröken Sjödin skull springa en egen loop under tiden för att sedan komma tillbaka till position toalett. Bosse lovade dyrt och heligt att vänta vid stallet. Detta löfte gjorde han under tillstånd då svettpärlorna snarade porlade i pannan. Förklaringen till detta behöver inte härstamma från dåligt flås, utan härstammade snarare från påtryckningar i de nedre regionerna. Kanske var det därför allt som då sades, sedan glömdes bort…

När den egenhändiga springloopen var gjord, återkom jag så till stallet och ställde mig hoppande så där lite lagom rytmiskt utanför dörren för att inte tappa studs. Under tiden satt stall ägaren i sin stol och avnjöt vårsolens strålar. Efter ca 2 minuter blev han må hända lite trött på hoppjerkan framför som täckte solen varannan sekund.

Plötsligt tar han ton  och yppar då - du din kompis, han har redan sprungit härifrån..

-Jaha, va, vart då?

Tja, ja vet inte riktigt däråt, sade mannen och pekade mot marker som åter var okända.

-Jaha ja, eh tack för informationen..

Där hade hoppsasteg utförts helt i onödan och Bosses nödighet hade gått att åtgärda fortare än tiden det tar att uttala ramsan ”sprött knäckebröd, sprött knäckebröd, sprött knäckebröd”

Den ramsan är till för personer som behöver öva på att uttala bokstaven R. Men jag tror också den är en bra måttstock på tiden det tar för en herre att klämma fram en sann räserbajs.

Det övre stycket var lite av en avstickare, situationen var den att Bosse hade stuckit och i sin iver trott att jag kunde finna vägen hem själv. Det visade sig att det kunde inte hans sällskapsspringerska, men det gjorde inte så mycket. Rud är ett vackert bostadsområde där både MC knuttar, pensionärer och ormrädda mödrar gärna beskriver vägen. Det som ställde till det en aning var att jag inte var riktigt säker på vart vi ens hade utgått ifrån…Det jag säkert mindes var att skylten vid spåret var grön och det jag nu är säker på är att sådana finns det fler av på Rud. Lite senare än beräknat fann vi tillslut varandra där också cyklarna stod och väntade. Istället för en busig hästbebis, kändes nu mina ben som Gustav Vasas andra stav…Han hade bara en på sin väg till Mora och det är beskrivningen av frånvaro jag här är ute efter…

Endorfinerna och lyckan i kroppen satt dock kvar även om inget annat gjord det.

Så vad lärde vi oss av detta?’

Bosse är ingen klen gris

Har inga problem att torka sig med ris

På Rud finns det fina människor av olika slag

Även om beskrivning av löpspår är vag

Favorit i repris

Blir det givetvis

Dubbdäcken de ska av

Då må hända är jag inte på att cykla så svag…

Framtidsregel, backspegel, utsikt och så lite insikt..

 Mitt sparkonto är som ett instrument, ett sådant där med klang och resonans. Man skulle kunna likna det med en lergök, en smidig konstruktion, skapad av någon annan som kan sin sak. Detta är sedan satt i händerna på en lekman som finner insidan av verktyget fullständigt tomt och ekande.

Vid en titt in i den digitaliserade räkenskapsboken är det enbart nollor och inget annat som möter ansiktet..ho ho ho

Det är inte så konstigt att kontot ser ut som en gök och låter som en gök, nej pengarna har gått upp i en resande rök och det är fullständigt självförvållat.

Det hela startade med en skridskotur i Eiffeltornet tillsammans med bundsförvanten och Dalatösen Stor Emma. Sedan råkade budandet på tradera övergå från oskyldiga möss och klänningsinköp till att handla om en aktion gällande långweekend a la Prag. Ännu var det inte slut på äventyren. En trivsam afton blev fröken Sjödin påverkad av något fint hemma i sitt eget vardagsrum (kan ha varit getost) och som sig bör vaknade självfallet lusten och framtidsplanerna att resa till Brasilien.

Sagt och gjort. Ja för nu är det gjort, de hela är så genomfört att till och med Jesus har fått sig ett besök. Det var stort, alltså Jesus var jätte stor. Han var så stor att turisterna var tvungna att ligga ned platt på rygg för att kunna få med hela statyns lekamen på ett och samma kort. Där låg vi, sida vid sida. Japaner bredvid koreaner, fotbollshuliganer och andra sammanhängande reseklaner. Alla delade markplätten nedanför. Där fixades det och trixades med diverse blixtar och inställningar för att få till ett rättvisande kort som i framtiden visar att vår backspegel varit full av liv.

Det där med backspegel är viktigt, har jag hört, för det är då i efterhand vi människor får insikt över hur bra det var förr. Framtidsplanerna är även de minst lika värdefulla att bejaka. Att ha något att längta till och drömma om, det ger mer energi än effekten av att halsa en flaska Chinagard på stående fot..ja det är så de resonerar, de i TV som kan sin sak. De upplyftande psykologerna som inte enbart bringar visdom utan också förespråkar plastikkirurgi då de är levande skyltdockor som stolt poserar med sina egna ansiktslyft.

I alla fall..Under Brasilienvistelsen stod bergsbestigning på agendan. Här hände något stort och bokstavligen svindlande. Förutom att bergsguiden råkade stöta på sitt ex där i djungeln bland palmer och spindlar, var det ett annat möte som ändå toppade strapatsen. När de svettiga hjältarna nådde toppen av Oigo Papagallo och började knäppa kort enligt välbefinnarrecepten för att sedan minnas, då slog det till. Utsikten på berget skapade något magiskt. Här fanns en otroligt skarp insikt om vad som skedde precis i denna stund och ingenting annat. Det kan av vissa tolkas som överlevnadsinstinkt men vad det än var så satt jag äntligen, fångad av nuet och av stunden.

Det var riktigt häftigt att vara precis mitt i utan att tänka på något annat. Jag kände mig så duktig att jag nästan ville skriva ett brev till Dr Phil. Jag ville berätta för honom att jag minsann hittat rätt i fånga livet, feel good träsket jag också. De behövdes varken framtidsplan eller backspegel för att skapa denna insikt Det enda som behövdes var ett berg som erbjöd redigt med utsikt!

Det jag också nu i efterhand förstår är att en lergök till sparkonto, försvårar vidare resplaner för stunden. Fast för det är jag inte så ledsen. Det tar lång tid att ladda upp kort på datorn, liksom att planera, buda och boka resor. Istället kan jag ju traska upp på Brynfjorden för att få till en tjusig vy. Där lär jag dessutom vara ganska ensam om jag vill lägga mig på rygg för att insupa härlighetenJ

Raggmunken i Rio

Jag tog med mig en hel del saker till Brazilien, där jag sitter nu. Förutom billigt inhandlade konservburkar med makrill fran affärskedjan Netto, akte aven en skrivbok med. Tyvärr insag jag inte förrän precis nyligen att jag tagit med en som redan är halvt nedkladdad med viktiga antekningar om nationell strategi för dödsbränder. Det kanske inte är det mest upplyftande att grotta ned sig i pa semestern, även om det är ack sa viktigt! I allafall. Denna skrivbok var tänkt att fyllas med super kloka och filosofiska tankar fran skribenten i fraga.  Nu när den redan är halvslut, far internet utan bokstaven a bli substitutet för utfyllnad. Here we go...
...För tillfället befinner jag mig i ett monsunlandskap där vädrets makter förstör mina solpakter... Sa därför har jag börjat läsa boken Slumpen är ingen tillfällighet. Jag läser böcker som tilltalar mig, för jag tycker de talar till mig. I själva verket väljer jag böcker som talar om precis det jag redan tycker och pa sa sätt blir jag sällan besviken.
Det fungerar precis som att handla pa Netto. Där väljer jag aldrig fryst raggmunk i disken eftersom jag tycker raggmunk är hemskans osmakligt.


Jag är i denna situation medveten om att jag har ett val där pa Netto men ocksa att jag är medveten om mitt medvetande till att välja.. Oj nu blev det lite invecklat. Förhoppningsvis inte lika inveecklat som när jag pa Södertörns högskola skrev en tenta om världssystemsteorierna. Jag förklarade de olika teorierna utifran att baka bröd sa som barkis och tekaka. Den koloniala beroendeskolan som var lite svarare an de andra, betod i min förklaring av en ojäst massa som i bästa fall kunde utvecklas till surdeg..
Pa denna kurs fick jag högsta betyg. Sa här i efterhand kanske det mer berodde pa att proffesor James  var fran SydAfrika, och därför inte kände för att ifragasätta mina bakkunskaper än vad det berodde pa klockrena liknelser..

I alla fall...nog om det och tillbaka till raggmunken. För det är sa jag känner mig precis nu...som en ragg-munk..
Nu befinner jag mig bland massa flirtande och brungräddade äventyrare, o det raggas mer här än vad det görs pa storgatan i Sunne. Mitt i allt detta finner man ragg-munken Emma som gärna identifierar sig med en surrande insekt där sannerligen ingen komma i närheten för att ens sticka till en komplimang.
Istället är det stinget i denna tillvaro som far humlan eller ragg-munken att bli till en potatisplätt. Här sitter hon platt och slätt som en klick potatismos och bara är. Det är väldans skönt faktiskt, att bara vara..

Jag tror inte pa att slumpen ar en tillfällighet...det är väl därför jag köpte den där boken. Jag tror att tillfällighet är ett stadie som erbjuder dig nagot nytt och annorlunda. Jag tror att den som tror pa slumpen, inte riktigt är vaken för tillfälligheten...
Pessimisten anser att andra har tur, medan denne själv har otur.

Ojoj nu blev det djupt ocksa, tror nastan jag slog innehallet i boken:)

Jag ska ocksa skriva en bok när jag blir stor.
Den ska heta Att bära slang som en man- fast bara lite grann...
Pa baksidan ska jag förklara för läsaren att denna bok är straet vassare än psykologen Jan Cederquvistd alster (författaren till Slumpen är ingen tillfällighet) eftersom den är skriven av en ragg-munk

Vad tror ni om det, blir ni sugna att läsa?

De uppsöker min håla

I torsdags eftermiddag kom två ambulanspersoner på besök till Älvrosgatan. Det är dock inte deras visit jag syftar till i rubriken ”De uppsöker min håla”..Jag ser inte mitt hem som en håla utan snarare som ett gult palats där jag och Alf Göran delar tak. Däremot anlände dessa två ambulanshjältar i egenskap att undsätta mig från det som precis täppt till den allra heligaste hålan. Ja, jag är mycket väl medveten att det finns olika uppfattningar om vad det är för typ av hål som är heligast men den jag syftar till är den som ger mig luft.

(Föräldrar, vänner, arbetsgivare och ni som förespråkar barnabakande efter giftermål, kan alltså lugnt läsa vidare.)

För en kort stund denna torsdag fick jag uppleva en känsla av att döden var nära, så nära att jag trodde han kommit för att hämta mig.

Med inställningen fast besluten att det inte fick stå ”somnade pga oförmåga att tugga äpple” i dödsannonsen, fick min kropp till ett vidunderligt harkel som ledde till att ingen annons behövde sättas in i tidningen.

Aktiviteten ledde istället till inskrivning på avdelning 16 där den trasiga halsen och Emma fick vila ut med frånvaro av mat och i takt till en tickande Ikea klocka. Det  var inte så mycket rörelse där i rummet men något som sannerligen rördes upp var en insikt av tidigare händelse.

Jag drog mig till minnes en varm sommardag då åldern på flickebarnet ännu inte tillät folköl. Tillsammans med vännerna cyklade de glada flickorna påväg mot stranden. Av min vana trogen hade jag hamnat lite efter i cykelledet och där åkte jag härligt avslappnad med munnen sådär lagom öppen.  Det som hände då var att en geting plötsligt krockar med självaste humlan och helt oblygt for rätt ner i den heliga.

I farten hade jag lyckats svälja denna best vilket ledde till min första journal på avdelning 16. Med denna insikt kunde jag ana att alla dessa uppgifter om min sjukdomshistoria inte direkt gynnade framställningen av mig som en lugn och kontrollerad person. Snarare kan nog personalen här uppfatta mig som en aning okontrollerad med problem att stänga munnen. Detta stämmer inte överens av vare sig min egna självbild eller CV…

Som barn hade jag en stark önskan. Att få vara med i lilla sportspegeln och kasta tennisbollen mot vinstväggen, det var det jag alltid önskade mig när en stjärna föll eller när jag hittade på att jag hittat en fyrklöver.

Det skulle vara något de, att kamma hem både fotboll, badlakan och signerade fotbollsskor.

Verkligheten är dock en annan. Gröna Lund är ett slående exempel, där får jag aldrig till det på femkampsavdelningen.

Istället är det min heliga håla som blir träffpunkten av allting annat. Det i sin tur leder till en något mystisk sjukhussammanställning som jag skäms för en smula när jag passerar avdelning 16…

Så till dagens visdomsord

Att tala är silver,

att tiga är guld,

att ha munnen full med saker,

ger sjukhusskuld…

men för detta är jag inte bitter

ty livet erbjuder fågelkvitter