På tur fast med ett uns av otur…

 Så blev det äntligen dags för dagen D. Dagen då de dödligt snabba damskidorna dyker upp från förrådets västra flank.  Äntligen är det vita av tillräcklig art för att kunna giva glid i spåret eller jo ja menar tillräckligt mycket snö för att kunna göra spår är väl mer politiskt korrekt att säga. Fram med superglide vallan för att putsa på lite extra dagen till ära. Tyvärr hade inte enbart svampen, utan hela tuben fullständigt torkat ihop vilket resulterade i två ovallade vasaloppslaggar. Skam den som ger sig, finns det vilja så skapas glid, nej jag var inte orolig…Väl i skogen bleknar min entusiasm en smula. Vart håller alla hurtiga människor hus, är det inte i råtorpsskogen de bor? Har ingen lyckats knåpa ihop ett spår att följa? Min mycet kloka kusin säger att man ska gå sin egen väg för att om man följer någon annan, försvinner man själv spårlöst. Jag hade gärna försvunnit i tomma intet i denna stund om någon bara gjort sin plikt och med stadiga ben åkt rakt fram!

Nåja snart kommer pulsen igång och med den följer även ett utseende ala Tomas Vassberg. Utan skägg men ändock med obligatorisk strimma av snor. Glädjen var på topp och frilufsen där innanför mössan vaknade till liv.

 Efter halva vägen, bestämmer jag mig för att nu har jag gjort halva vägen. Därför genomförs en turn around i spåret och vägen hem påbörjas. Nu skiner sinnet, humöret (och kinder med snor) för nu finns inga tvivel om att ett nylagt spår går att följa ända fram till dörren. Av tonerna till min mors lånade mp3 som enbart innehåller dansbandslåtar i fyrtakt, går det fasligt fort uppför. Där på krönet uppenbarar sig något som inte hör hemma i skogen…Ett stort vidunderligt fordon har letat sig fram i snömodden och förstört varenda tillstymmelse till skidspår. Runt omkring trippar små livsglada knoddar runt och kastar snö på varandra. Jävla solbussen tänkte jag, de här ska Karlstad kommun få fan för!

Hur det kommer att yttra sig ja det är ännu oskrivet i stjärnorna

Moahahahaha, hämden är ljuv!!!!