En mara till konstrunda

Lördag morgon 07.48

Vid denna tidpunkt befann sig fröken Sjödin i sin faders fina Saab, lyssnande på det trivsamma programmet "Ring så spelar vi". Morgan ifrån Kil hade lyckan att komma fram på tråden och skrockade där i etern om hur bra det gick för hans affärer och med korvförsäljningen i Värmeland. Så blev det dags att svara på frågan som programledaren ställde för att ha chansen till en skiva. Morgan och vi andra morgonpigga fåglar fick höra på en melodisnutt för att gissa namnet på artisten som eftersöktes. En ledtråd delgav fyndigt att detta namn var som en kort trall med smil.  (La Leh) Morgan svarade myndigt att det måste vara Miss Li och att det var fullständigt bombsäkert. Klart som korvspad var det dock inte att en kort trall stavas miss och inte la men men bättre lycka nästa gång. Som tröst fick Morgan välja nästa låt i programmet och med tonerna till Jockmocks Jocke fortsatte bilfärden till Sunne..

Om det nu befinner sig någon slags nyfikenhet hos den trogna läsekretsen om varför Sunne var resmålet, så kommer här fortsättningen:

En liten kupp hade planerats från frökens sida, då hon påstod sig ha planer att åka ensam på konstrunda till norra Värmland. Ingen höjde nämnvärt på ögonbrynen för denna förklaring och valet av att ensam åka för att studera nygjorda penseldrag. Dock var det ett annat typ av drag som i denna stund skulle testas .  Det var färgen, krämen och oljan i de egna buggarna som skulle få sig ett upp till bevis genom ett lopp maraton.

Då uppladdningen inför detta färgsprakande evenemang lite lyste med sin frånvaro, hade föga folk informerats om Sjödinskans plan för lördagsaktivitet.

Väl vid Kolsnäs där löparfesten skulle gå av stapeln, visade sig banan bestå av ett varv som vi hjältar hade förmånen att löpa sex gånger fram och tillbaka.

Okej, de må bära eller brista…

Vid uppvärmningen vevade en trevlig ung herre igång sin kropp genom världsvana rörelser och fröken hakade på för att göra ungefär lika rätt och graciöst. Denne kille hade åkt från västkusten med sin far och berättade att han hade valt 20 veckors uppladdnings-programmet. Sedan frågade han mig vilket program fröken arbetat efter varpå ett svar av luddig karaktär kom tillbaka.. Jag kunde för glatta livet inte komma på något veckoprogram alls, jag menar jag anmälde mig ju fem dagar innan startdatum…Den informationen medgavs dock inte, istället fortsatte vi med höga knän några meter till…

Startskottet gick och alla deltagare rusade på likt nysläppta kvigor på grönbetets första dag. Det kanske var en sanning med modifikation, men iväg var vi och roligt var det. En ung glad tös från Borlänge fanns i sikte med klockor som pep och blinkade. Att ta följe med henne var nog dagens bästa val. Så trevligt vi hade och så mycket vi pratade om under tre varv, det var magiskt. Samtidigt som klockorna berättade för oss vad vi hade för snitthastighet samt hur mycket vi avverkat. Efter 1,8 mil tog samtalsämnena liksom slut, eller om det var något annat som började sina måhända. Vi skildes åt som vänner och sprang i varsitt trans fram till mål som uppenbarade sig ynka 2,4 mil senare.

Efter målgång och inte längre några höga knän, for jag hem i Saaben med en tredjeplats att glädjas åt och ett svettlinne i stl xxl som pris för denna bragd. Detta kan både jag och kära far dela på och använda gemensamt på samma gång vilket kan vara stärkande för de familjära relationerna.

Väl hemma undrade grannen om det var mycket trappor i Sunnes vennisagelokaler då det tog ca 1 minut och 42 sekunder att komma ur bilen. Jag försäkrade att så inte var fallet utan att dagen istället vigts åt att leka Nils Holgersson utan Acka.

Av ansiktsuttrycket att döma på grannen fick jag inte riktigt fram budskapet ..

 -Jaha så du har färdats genom Sverige utan en gås mellan bena, ja då förstår ja att du är stel… svarade han artigt.

Att liknelsen kanske inte riktigt gick hem, gjorde inte så mycket för istället gjorde jag det…gick hem alltså, tog hem det och blir under hela dagen hemma!

För alla som flyger utan vetskapen

Att det borde vara omöjligt för dem

För dem som inte ser sina hinder

Och i högstadiet var hemligt förälskade i Jörgen Linder

// Emma Sjödin

Springföreningen Humlan