Gandalf och guldet (Rut i annan tappning än i tidningen)

Mormor Britta, en dam med mycket mönster i. På tiden det begav sig producerades mer än 10 insändare i  lokaltidningen NWT där hon så finurligt skrev under med signaturen Rut. Nu när åren blivit så pass gångna att pensionsålder uppnåtts har må hända insändarna blivit färre men blommorna i trädgården desto fler. Stridslystheten och kämparglöden har förflyttats från fackliga konflikter till vakande över skogens ädlaste guld…kantarellerna!

Det finns vissa platser i skogen bakom mormors hus, som är tingade av just mormor. Det är inget konstigt med det, hon bor ju där och hoppar inte längre lika graciöst över gärdsgården som förr i tiden. Därför är det helt i sin rimliga reson och rätt att vi övriga i släkten får kämpa lite längre för att hitta vår skatt och därmed knata lite längre.

Det var mycket mycket längesedan som det mest pratglada av hennes barnbarn följde med på den hemliga så kallade ”husknuts turen” som lovar vinstlott vid varje vända. Det var en sann ära för fröken Sjödin att under lördagen få traska med på den gyllene vägen och håva in den mängd en plastkasse och lite våld kan rymma.

Alldeles i kanten av tomten och skogsbrynet i Saxebyn insåg de båda plockarna att terrängen efter all nederbörd inte var till deras fördel. Vatten och lervälling fick modet att tvivla för en sekund. -Vänta lite, ropade mormor och försvann kvickare än vad det normala tempot brukar vara.  Ett tu tre var hon åter tillbaka tillsammans med en av de längsta längdskidsstavar Gustav Vasa någon gång skådat.

Duon började åter traska in i träsket och mormor Britta använde verktyget med stadig hand. På något sätt liksom seglade hon över både bäck och stock med en stil som förmodligen kopierats friidrotts VM. Britta gick bakom och föste sitt barnbarn framåt i rätt riktning. Då och då lyfte mormodern staven framför de båda och pekade, samtidigt som hon med dov stämma sade -däär ska vi gå.

Alldeles magiskt kändes det att traska där bland tallarna som såg precis likadana ut. Det var lite som att ha Gandalf i ryggen som med trygg hand tog hjälp av sin troll(längdskids) stav och med den pekade riktningen för den ovetande lilla följeslagaren.

Vart de än gick stod de gula hattarna där och det var bara till att skörda.

Jo sörru Emma de ä te o ha referenspunkter, nu ska vi gå te en björk som lagt sig ner..

-Jaha okej..

Efter några minuter var de framme

-..här ser du… Att den syntes var kanske att ta i, ty Gandalf fick ta sin stav och karva bort en hel del mossa innan det förmultnade trädslaget uppenbarade sig framför ögonen…Jaha ja joo de ska ja komma ihåg..

-O nästa ä en myrstack, däär borta,

Fram kom de till en liten kulle, där växtligheten vunnit över de små flitigas byggnadsverk. I stället för en stack var hela härligheten inklädd i ett grönt och brunt täck lager vilket mer såg ut som Bob Marleys frisyr än som någonting annat naturligt att relatera till.

Klockren myrstack, ja de syns..bra tips.., Här kände fröken Sjödin ett uns av avund över den äldres förmåga att avläsa naturen, ty själv var hon mer vilse i mössan än vad som var vanligt förekommande.

Efter guideturen behövde mormor inte vara rädd att barnbarnet skall hitta dit igen.  Fortfarande stod tallarna på samma sätt som beundrarna gör i Orups dunderhit ”pojkarna på rad” och att urskilja ett specifikt kantarellmönster mitt i vimlet, det mina vänner, det krävde sin Rut det!

Life goes on and Britta is still very strong!
Heja Mormor!