Ljuset i tunneln är ett SJ-tåg...tack för motivationen

På ett möte med väldans många viktiga individer fick deltagarna reda på att somliga svenska myndigheter anlitar psykologer i egenskap att hantera irriterad insatspersonal. Syftet med detta är så klart att skapa ett bättre psykosocialt välbefinnande men också för att bromsa mängden enerverande blogginlägg. Att skriva blogg anses ha en ventilerande effekt på sin skribent och är därmed en av de viktiga drivkrafterna till författande via nätet. Under snart 4 veckor har fröken Sjödin inte fått ur sig något som helst ljud på sin egenkomponerade sida med det hårdnackade smeknamnet Biceps-emma. I det här pausande skrivfallet så beror det faktiskt inte på avsaknad av bitterhet och frustration.. Lite lätt irriterad har hon kunnat bliva i sin vardag. Det har skett ting så som delande av sovrum med snarkande kompis, tekniskt lagd app-byggare som installerade sin egen skapelse på frökens telefon och även tömde den på resterande innehåll. Försenade brevbärare, kupong- rabiata kunder på ICA, VVS- tekniker som åtgärdar läckande toalett och istället skapar vattenfall mm mm . Detta är bara en del av de aktiviteter som påverkat vardagen den senaste tiden..

Näej fröken av damp har nog snarare drabbats av skrivkramp…Kan det bero på det lyckade försöket att se det positiva i livet. Efter alla dessa ”må bra” böcker som finns i bokhyllan så vore det fullt möjligt som förklaring att detta inte behövts ventileras på webben. Den snarkande mormodern (rumskompisen)genererade inte enbart sömnbrist och huvudvärk utan skapade också möjligheter till en rad bra aktiviteter. Exempel på dessa var att Humlan lyckades med 3 toalettbesök mitt i natten på ett hotell där både papper och tvål ingick i priset.  Gratisnöje jo vi tackar!

VVS teknikerns inkompetens att laga läcka ledde till två glada sms från hyresvärden Alf- Göran som påstod att fröken Sjödin agerat mycket duktig som påtalat problemet istället för att låta det bero och därmed accepterat att bo i en pöl. Väl handlat!

App-teknikern hjälpte till i det svåra julklapps valet som bestod i att skapa en fotobok av bilder från senaste semestern, eller att köpa kläder till mamma.

Då inga foton längre existerar, är det nu mycket lätt att gå bärsäkargång på avdelningen med tightsJ Man ska alltid ha ett val att välja på som Putin brukar säga..

Men så åter till den bistra sanningen…kanske hade ändock en av de där viktiga representanterna på mötet rätt då han titulerade bloggskrivandets drivkraft.

För i sanningens namn skrives denna text i en stund då kroppshållningen ter sig lite mer annorlunda än normalt. Ett fullsatt SJ tåg har sin vana trogen gått och drabbats av signalfel. Som grädden på moset har tåget även tappat förmågan att hantera korglutningen vilket innebär att samtliga individer sitter i en lutning som kan liknas med den i filmen Titanic. Olyckligt nog finns här ingen Jack bakom stolsryggen som kramar runt Humlans lekamen och håller henne upprätt. Jo och vips se så många rader text som blev till..om det beror på smärta, ilska eller oförmåga att se vinst med att sitta snett som en vinkelslip finns inga bevis för…men nog räckte det till ett blogginlägg i alla fall..

Oskulden tagen tack vare Rotarydagen

Uppstart med hiskelig fart

Tidigare hade de två vännerna, var och en, på egen dag, i eget bevåg varit föreläsare på Dömle-gård.  På Dömle herrgård höll de båda en varsin presentation om saker och ting som tordes intressanta för Forshagas och Dejes 60+:are. Hur dessa individer hittat och valt ut sina livsbejakare talare tordes oklart. I humlans fall kan det ha berott på manfall, varpå den samordnande Rotary medlemmen kom på att manfall går att lösa genom att höra av sig till en ledig kvinna.  Så inbjuden till sammankomsten med gratis mat som betalning tackades det ja till att berätta något intressant ur livet. Humlan döpte hennes föredrag till ”Att bära slang som en man, fast bara litegrann”

För att få lite status och råg i ryggen hade hon tagit med sin trogne mor och placerat henne i församlingen som en sorts publikuppvärmare. Mor Marie hon kunde konsten att mingla hon!!

Efter en halvtimmes framförande av den entusiastiske, halvnervöse, föreläsarinnan med problem att stå still, sträckte en man upp handen och utbrast befriande.  Jahaa de är för du är tjej som du bara bar lite grann…Den tanken hade aldrig slagit Humlan. Istället hade den lite för snabba kvinnan valt den lagom luddiga titeln så hon kunde prata om så mycket som möjligt av livet inom loppet av utsatt tid och innan de äldre ville fara hem till Whiskey och tipsextra.

”litegrann” härstammade från att få till ett klämkäckt dansbands rim till ordet slang, samt att brandmannakarriären enbart höll i sig i två år.. Ovanpå denna berättelse om hur det var att vara brandman, 160 cm lång och väga mindre än de mesta, hanns det med att informera om kärlekshistorien på Teneriffa, där glassgubben Jose fick Humlan då 19 år fyllda, att fullkomligt smälta.

Kanske borde mor Marie i denna del av föreläsningen ha behövt gått ut ett slag, men även där skötte hon det mycket professionellt och snyggt. Det talades om praktik från Tanzania där merparten av alla foton från tiden föreställde diken samt om praktiken i Sydkorea där fröken Sjödin för första och enda gången i hennes liv, inte var den kortaste i blåställ.

Till det hela hade bilder tagits fram som var tänkt att visas på en projektor i lokalen. Tyvärr fanns enbart projektor och ingen dator varpå ett preppat USB-minne inte gjorde vidare underverk. Därför försökte fröken i fråga att med kroppen visa hur det kunde tänkas se ut på dessa äventyr hon pratade om..Tror att mjukglass maskinen var den som gick bäst hem att tolka.

Veckan efter Humlans show  var det herr Davids tur att göra entré på samma klubb för samma publik. Även han berättade om äventyr i form av bergsbestigning och andra åttaganden som kan anses vara utmaningar och hinder. David ser inte så många hinder i livet. Det kan bero på att han är blind och därför inte kan se det som står honom i vägen. Därför slår sig David ibland, inte minst när de reparerar hissen på kontoret, men å andra sidan får han bidrag av staten till en telefon som rymmer hela morgontidningen DN och som dessutom alltid kommer i tid till prenumeranten.  På detta är Humlan avundsjuk!

Rotaryklubben i Deje och Forshaga är en klubb som Humlan gärna vill vara med i då hela konceptet kändes riktigt trivsamt, så kände möjligen även David.  Det som krävs innan medlemskap är ynka 40 år till av livserfarenhet så  det blir till att vänta lite…

I väntan på 40 år, kan det vara bra att starta medlemsskap i en annan klubb. Det var det som hände igår.

Fredagen den 4/11 2011 bestämde sig herr David och Fröken Sjödin att starta företaget med det slätstrukna namnet Fine Pain.

 Till hjälp under uppstarts och planeringsmötet, använde de sig av mer än en flaska vin. Gårdagens idéer hade så här i efterhand behövts dokumenterats, med det kändes där och då onödigt eftersom allt var fullkomligt genialiskt, lysande och originellt- Rotary roligt kan växa till något otroligt!

En viss slipning av idén kommer att behövas innan skatteverket ger någon sorts tumme upp, men snart kära kamrater hoppas den blinde och den andre kunna sprida fina smärtor över hela avlånga Sverige-för de är vi värda!!!!

Tidningsbudet, mörkret och mysteriet

Allt har varit så bra, så lugnt, harmoniskt och informativt som det bara kan bli då man prenumererar på två morgontiningar och vaknar senare än tidningsbudet men tidigare än resten av världen. Den föråldrade ynglingen som identifierar sig själv med en polinerande insikt har varit så nöjd så nöjd ända tills den fasansfulla ”svarta veckan” slog till. Svart i bemärkelsen ond då trycksvärtan försenades och lämnade ett stort tomrum i den annars välpreparerade postlådan.

Tidningsbudet var borta?

Den handlingskraftiga damen var tvungen att få rätsida på detta, ty så här kunde det inte få pågå., Tänk på lördag om mallen för melodikrysset inte finns tillhanda, hur ska man klara sig då?

Kavat ringde hon upp tidningstjänst som förklarade för fröken att budet i distriktet arbetar efter deadlinen kl 06 00. Det innebär att man inte kan förvänta sig någon som helst morgonlektyr innan klockan slagit detta.

Att den överhurtiga fröken tidigare fått påhälsning utanför dörren 04:00 kunde därmed ses som ett privilegium snarare än att denna service på något sätt kunde förväntas en betalande kund.

En kall kår spred sig längst med hela kroppen och hoppets strålar slocknade när tidningstjänst fortsatte sin predikan…sen kan det vara så att brevbäraren lagt om rutten vilket gör att du får tidningen sist helt enkelt.

Men, men det går ju inte…finns det inget jag kan göra för att få vara kunden i början på rutten…först i kö, VIP?

Ska jag muta med en chokladkaka kanske- försökte Humlan lite skämtsamt men ändock nervöst undrande

-Choklad, svarade tidningstjänst…du vet vissa lägger ut hela kartonger med choklad, bakar färskt bröd  o är väldans påhittiga..

Underförstått, hintade nu telefonisten om att större kaliber behövs för att kunna vara på den säkra sidan. En fjönsig chokladkaka kunde man nog stoppa upp någon annanstans, för i lådan verkade den ju vara dödsförklarad att stoppa som muta när det gällde att stoppa tidningsförsening..

Strategiskt konspirerade fröken Sjödin ihop en teori om varför kvinnan i andra ändan försökte hetsa till presentutdelning utav dignitet större…Må det röra sig om kartellverksamhet här, en underground rörelse av individer som samarbetar för att öka gåvorna till postens personal? Åker buden iväg med sina elbilar (därav förseningen) till en hemlig plats där frosseriutbyte sker eller tar de rent utav elbilen med sig hem?

Näe det här var allt annat än roligt.

Några dagar senare var det inte ens sen leverans som skedde, det kom ingen tidning över huvudtaget..  nu började det hela lukta skandal. Vad är det som händer?

Att skjuta budbäraren i detta fall tordes omöjligt eftersom det var just budet som inte dök upp. Därmed letades det högre upp i hierarkin för att dra igång felsökningsmekanismen och granska verksamheten.

Telefonsamtalet gick denna gång inte till tidningstjänst utan till Nya Wemlandstidningen.

-Hallå, sade fröken med försök till myndig röst. Nu är det så att tidningen inte kommit och då är det ju ingen idé att vara prenumerant om det ska vara så.

På NWT kom då den oväntade förklaringen på en gång.

Män duu,  sa telefonisten på något vi kan kalla bred värmländska..

de ä ju en ny tjej som börjat på Norrstrand, o ho tyckte de va jätte läskigt nä rä va så mörkt o ho såg dålit o så… Jaa ho är göör lessen o känner sig dåli när ho inte vet i vecken låa ho ska stöppe tidninga i o så.

-Jahaa…nej men oj…men stackarn. Är hon jätte ledsen?

Jaa men ja försökte peppa na ja, kan vi inte ge tösa en vecke på säj så får vi se om de blir nåe bätter?

Google-översättning: ”Jag har försökt stötta den nyanställde och vi bör ge henne en ny chans. Ska vi ge dispens på en vecka innan några vidare klagomål yppas?)

Jo men självklart, åh stackarn, ja men visst, o vad bra att du stöttade henne. Ja men tack då, ha en bra dag…

Plötsligt fanns ingen ilska längre, istället existerade  en stor portion förståelse.

Kanske borde alla på gatan tända utebelysningen så hon ser bättre och hoppas att det där med mörkerkörningen ger med sig..

Heja det nya tidningsbudet, vi tror på dig!!!

När luften går ur och kedjan fastnar...

Varje dag är inte ett äventyr i Karlstad även om det sägs att solen alltid skiner här.
Måndag den 17oktober, höstgrått, sövande och motvind...Vind var något som fröken Sjödins segel inte hade under helgen då luften i cykeln plötsligt gick ur. I erkännandets stund skall tilläggas att det där med pysslang det är inte författarens påse chips att hantera..Kontentan av läckaget resluterade därmed i en punkterad och parkerad cykel. För att ändock kunna rulla runt i staden utan att laga däcket kom så den smarta tjejen på att hon hade en reservcykel stående utanför sin syster. Väl framme vid sitt mål kom den ekonomiskt slipade rea-humlan på att hon sett en uppfriskande annons i veckans utskick från Lidl. Nu gick det minsann bra att köpa springvantar för endast 30 prupp. Med cykeln upplåst smeds planen att gena genom Råtorpsskogen till affären och på så sätt undgå både poliser och andra levande varelser. Så bar det av in i skogen utan poliser eller andra människor och det var nu som den så initialt tråkiga måndagen, började förvandlas till ett riktigt äventyr. Med den skräckinjagande melodin i hörlurarna (du måste finnas- av Helen Sjöholm) susade hon fram utan att ha den blekaste aning på väglagets konsistens. Tillslut nåddes upplysta marker, något lerigare än tidigare men det hela slutade väl. På Lid´l låg ett par handskar redo för nytt ägarskap och lyckan tycktes vara total. Hemåt bar det och en sväng förbi Hagahallen fick det bli för att inhandla en sån där god skivad kalkon.

Åter upp på cykeln vände dock lyckan och det tog tok stopp. Kära kedjan hade lyckats göra sig ett varv runt pedalen och nu var det inte mycket att hurra för. En lätt suck utlöstes från fröken varpå en halvblind man fångade hennes öde. Den halvblinde mannen var i full färd med att leta efter sin borttappade katt längst älvkanten och han berättade att han nog kunde bistå med en hjälpande hand eftersom han ändå inte såg vad han letade efter. En sådan vänlig karl! Oturligt nog fungerade han inte så bra gällande kedjepåsättning heller då han inget såg. Resultatet blev enbart oljiga händer och inte så mycket mer. Under tiden som de båda konsentrerade sig på den upp-och ned vända damcykeln, kom en labrador förbi som mer konsntrerade sig på matkassen med skivad kalkon, placerad ca 3 meter därifrån. Inte för att vara fördomsfull eller dömande men troligtvis var både labrador och hundförare i behov av en varsin ledsagare med olika typer av färdigheter. Husse började viska fram onda ord om sin hund utan att göra ansträngningar för att ta tag i kopplet. Hundenn o sin tur kände istället en dragning till att försöka begrava sig själv inuti påsen och skapa en kokong runt sin lekamen.
Ingen kalkon, men väl två trasiga cyklar, ett par nya springvantar och en hel dress att stoppa i tvättmaskinen!

Jaja vad är väl en bal på slottet, hur smakar en kvällsmacka utan kalkon och framförallt hur skulle dagen se ut om allt bara rullade?

Over and out från händelsernas mecka
PS katt sökes fortfarande...




Metaforen om sophantering i arla morgonstund

Det var lördagmorgon och som vanligt för tidigt för att stiga upp. Humlan satt och gottade sig över två morgontidningar då hon inte var i stånd att bestämma sig för att prenumerera på enbart en.

På sista sidan av Nya Wermlands Tidningen författade skribenten Gullan helgens krönika. Fröken Sjödin fann den en aning dyster och tänkte att ett upplyftande svar på tal nog skulle sitta fint. Gullan är en ikon här i Värmland som betytt mycket i politiska samanhang, men denna dag proklamerades oro för framtidens åldersfixering i riksdagen samt att den äldre befolkningen var på väg att glömmas bort. Myndigt började så skribenten och hobbypolitikern Emma att skapa sitt verk. Tidigare arbetsuppgifter i livet har för henne har varit att agera representant i en referensgrupp som arbetat för att skapa handlingsplan för äldresäkerhet. Därmed besitts en hel del kunskap om Sveriges demografiska utveckling samt vilka konsekvenser detta kommer att få och vilka åtgärder som bör vidtas för att skapa hållbarhet. Just detta lyftes dock inte fram i den egenskrivna insändaren. Istället användes en för författaren mycket glasklar och talande liknelse.

-         Att glömma pensionsfrågan är ungefär lika illa som att inte tömma soporna…

Med detta menade den tappra miljövännen inte alls något illa. Tanken om att ta hand om hela kretsloppet var klockren då sopor inte är skräp utan näring som går att vidarebefordra ut i systemet…Det har på insändarsidan visat sig att vissa över 65 inte såg samma röda tråd i det hela och nu i denna stund känner sig en smula förolämpade. Vips så var det många som vaknade till och krävde upprättelse för att anses beskrivas som ruttnande och illaluktande materia.

I ett tappert försök att släta över det hela har så en ny insändare författats med användning av vidare metaforer som förhoppningsvis är enklare att anamma. Må potatisplantan ge bättre lycka i att stå som metafor och förklaring i strävan efter att få fram poängen; vi unga glömmer inte de gamla…

…Eller så var det just så som Sjödin skulle ha uttryckt det? Vi unga glömmer inte de gamla…

Ah kanske får det bli ett till litet inslag om fröken vill bli vän med sin mormor igen…spännande fortsättning följer..

Må den näringrika knölen

Stämma om den ledsna kören

Må budskapet gå fram

O vi alla blir glada som små lamm

Ty sopor är inte fy skam

Fjärrvärmesystem älskar det minsann

I politikens mitt där alla fick säga sitt

Någonting hade de gemensamt denna brokiga skara som föstes ihop och samlades in på olika stationer mellan Malmö och Åre.

Vad det var som alla gjorde dem lika må vara svårt för ögat att uträkna. Här fanns jägare i Helly Hansen outfit, här fanns män som hade frisyren ala ”ta från de rika och ge till de fattiga” (överkammad flint) Här fanns damer som sovit med spolrullar och andra om inte sovit alls.

Här fanns både rika men också fattiga. Krulliga, korviga långa, böjda

ja de var en brokig skara men alla var de nöjda.

Gemensam färd mot ett äventyr som på många sätt kan komma att påverka hela svenska folket. Likt en grekisk sammankomst för mycket länge sedan var det alltså dags för att på ett demokratiskt vis forma politik.

Vägen upp till Åre kantrades av plockmat som delades kupéerna och människorna emellan, sportdrycken var medtagen hemifrån och SJ:s bistro lär ha redovisat något bistrare kassa än vad den gör i vanliga fall. Förutom att speakern i högtalaren inte bröt på finska, kändes det nästan lite som en kryssning där folk trängde in sig bland sängar och muggar. Alla kände verkligen inte varandra men inga blygsamma barriärer stod i vägen för trevliga vitsar och selleri som doppats i färskost.

Fram kom tåget klockan 07 00 dagen efter och det var dags att ta på sig den strukna kavajen. Lilla humlan såg sin chans att hinna med ett stycke löp pass innan Centerstämmans öppnande, varpå hon hoppade ut i friheten likt en nyutsläppt kalv. Väl tillbaka hade den tidigare lagom lugna foajen på hotellet, förvandlats till ett hav av välklädda individer. Kameror och höjdarpolitiker trängdes sins emellan. Att då klampa in i en babyblå springdress med tillhörande lervälling, kändes en smula utstickande, opassande och möjligen även en smula ouppskattat bland de individer som råkades trampas på. Fem minuter senare var uppfräschningen av lekamen dock åtgärdad och även om inte håret hunnit med att bli kammat, så var i alla fall namnskylten på plats.

Det hela drog igång med dunder och brak. Från Värmland fanns starka representanter, vindar, viljor och en uppbackning utan dess like. Peppande tips delgavs från alla håll och kanter.

-         Om du blir jätte nervös, tänk då på att alla bajsar…

-         De är ingen fara, de är ingen som ser dej i alla fall..

Stämningen var på topp och bättre skulle det bli

Somliga av Sveriges ombud kämpade för ett vargfritt Sverige, medan andra röstade för bilfritt. Vissa engagerad sig i för världen medan andra la energi på att bevara kulturella värden.

Högt och lågt var det diskussioner samtidigt som kaffet var gratis och frukten likaså. Detta hade en tendens att påverka antalet besök på toaletten, men det gjorde inte så mycket för det var också en syssla som inget kostade.

Apropå kost så har detta olika betydelse för olika individer. Eskil Erlandsson, jordbruksministern har under ett år ätit sig genom hela landet i sin kampanj med det snitsiga namnet ”Mat landet” Det märktes att Eskil vunnit framgång genom detta och verkligen hittat pärlor längst vägen. Till avslutningsmiddagen skulle de lokala pärlorna och primörer avspisas. Kvinnan som berättade om upplägget på fatet var mer än entusiastisk. När hon skull beskriva surbrödets innehåll var det nära att hennes egen deg brann till vilket vi alla unnade henne då hon bakat så flitigt.

Summa kardemumma var detta en mycket lyckad tillställning

och förhoppningen hos Humlan är att flera i Sverige också ska anamma centerpolitisk ställning!

Gandalf och guldet (Rut i annan tappning än i tidningen)

Mormor Britta, en dam med mycket mönster i. På tiden det begav sig producerades mer än 10 insändare i  lokaltidningen NWT där hon så finurligt skrev under med signaturen Rut. Nu när åren blivit så pass gångna att pensionsålder uppnåtts har må hända insändarna blivit färre men blommorna i trädgården desto fler. Stridslystheten och kämparglöden har förflyttats från fackliga konflikter till vakande över skogens ädlaste guld…kantarellerna!

Det finns vissa platser i skogen bakom mormors hus, som är tingade av just mormor. Det är inget konstigt med det, hon bor ju där och hoppar inte längre lika graciöst över gärdsgården som förr i tiden. Därför är det helt i sin rimliga reson och rätt att vi övriga i släkten får kämpa lite längre för att hitta vår skatt och därmed knata lite längre.

Det var mycket mycket längesedan som det mest pratglada av hennes barnbarn följde med på den hemliga så kallade ”husknuts turen” som lovar vinstlott vid varje vända. Det var en sann ära för fröken Sjödin att under lördagen få traska med på den gyllene vägen och håva in den mängd en plastkasse och lite våld kan rymma.

Alldeles i kanten av tomten och skogsbrynet i Saxebyn insåg de båda plockarna att terrängen efter all nederbörd inte var till deras fördel. Vatten och lervälling fick modet att tvivla för en sekund. -Vänta lite, ropade mormor och försvann kvickare än vad det normala tempot brukar vara.  Ett tu tre var hon åter tillbaka tillsammans med en av de längsta längdskidsstavar Gustav Vasa någon gång skådat.

Duon började åter traska in i träsket och mormor Britta använde verktyget med stadig hand. På något sätt liksom seglade hon över både bäck och stock med en stil som förmodligen kopierats friidrotts VM. Britta gick bakom och föste sitt barnbarn framåt i rätt riktning. Då och då lyfte mormodern staven framför de båda och pekade, samtidigt som hon med dov stämma sade -däär ska vi gå.

Alldeles magiskt kändes det att traska där bland tallarna som såg precis likadana ut. Det var lite som att ha Gandalf i ryggen som med trygg hand tog hjälp av sin troll(längdskids) stav och med den pekade riktningen för den ovetande lilla följeslagaren.

Vart de än gick stod de gula hattarna där och det var bara till att skörda.

Jo sörru Emma de ä te o ha referenspunkter, nu ska vi gå te en björk som lagt sig ner..

-Jaha okej..

Efter några minuter var de framme

-..här ser du… Att den syntes var kanske att ta i, ty Gandalf fick ta sin stav och karva bort en hel del mossa innan det förmultnade trädslaget uppenbarade sig framför ögonen…Jaha ja joo de ska ja komma ihåg..

-O nästa ä en myrstack, däär borta,

Fram kom de till en liten kulle, där växtligheten vunnit över de små flitigas byggnadsverk. I stället för en stack var hela härligheten inklädd i ett grönt och brunt täck lager vilket mer såg ut som Bob Marleys frisyr än som någonting annat naturligt att relatera till.

Klockren myrstack, ja de syns..bra tips.., Här kände fröken Sjödin ett uns av avund över den äldres förmåga att avläsa naturen, ty själv var hon mer vilse i mössan än vad som var vanligt förekommande.

Efter guideturen behövde mormor inte vara rädd att barnbarnet skall hitta dit igen.  Fortfarande stod tallarna på samma sätt som beundrarna gör i Orups dunderhit ”pojkarna på rad” och att urskilja ett specifikt kantarellmönster mitt i vimlet, det mina vänner, det krävde sin Rut det!

Life goes on and Britta is still very strong!
Heja Mormor!