Barcelona, staden alla åker till men dit de aldrig kom fram

Det hade blivit dags för lite semester, ni vet egen tid i ett annat land där man kan drömma sig bort och köpa kylsockor som träs på ölburken så den håller sig stadigt kall. Tjurens och fotbollens stad och till lika torgens och turistbussarnas mecka.

De båda kollegorna hade för avsikt att fira lilla nyponrosens två årsdag och istället för fiskdamm byttes denna aktivitet ut mot en flygtur med Ryan Air.. So far so good..

Sjödinskan fick i uppgift att boka hotell medan reseperson nr två ägnade sig åt att planera för benvaxning. Att hitta billiga hotell är lite av en sport som Humlan visat prov på tidigare att hon behärskar mer än väl. Genom den superseriösa kedjan hotels.com fann hon en boning med stjärnor av antalet 4. Samtliga balkonger vette mot vattnet och var så billigt att det nästan kändes som ”för bra för att vara sant”

Tre timmar innan avresa stod de båda vännerna framför datorn och spanade in sitt ”kap till bohag” Lite lustigt betedde sig kartfunktionen då pilen som visade position, liksom hoppade iväg utanför staden och placerade sig långt långt bort på kartan.

Hoho skrockade de båda vännerna, vad tokigt sidan visar nu hoho

Lägg gärna här märke till att de båda i detta skede inte en endaste gång ifrågasatte vare sig hotels.com, Sjödinskans förmåga att välja hotell eller om det kunde ligga någon typ av sanning i att hotellet inte låg nästgårds ”La Rambla” om man säger så.

Nog om detta. Det blev dags att checka in på den internationella vs mycket lokala flygplatsen med C..Carlstad Airport. Mamman som i daglig dags arbetar med miljö (vi kan kalla henne miljömamman för att inte röja hennes identitet) hade tagit med sig en barnvagn till lilla nyponrosen (nyponrosen=personen i historien som fyllde år och som skulle firas till tonerna av Compleanos feliz) så att hon i denne kunde rullas runt medan de vuxna drack kaffe och njöt av stadsstros. Att på egna ben traska runt i city kan te sig svårt då ens kroppshydda inte sträcker sig över ryggen på en golden retriever, även om nyponrosen är mycket stark underbar med rejäl kräm i sina buggar.

I alla fall. För att ta med en vagn ombord på planet, erbjuder det serviceinriktade flygbolaget Ryan en specifik plastanordning att trä runt.

40 spänn för en sopsäck, ett sådant erbjudande kunde man bara inte låta bli att investera i. Vagnen packeterades smidigt under uppsikt av miljömamman medan lilla nyponrosen och hennes något äldre vän passade på att förtära egen matsäck på golvet vid den gigantiska restaurangen där personalen med all säkerhet inte uppmärksammar detta fenomen (eller..ja..)

När miljömamman och tillika reseledaren kände sig färdig med sitt packande, anslöt hon till klanen och fick sig ett plastglas serverat som innehöll sportdryck. Till detta serverades genmodifierade jordgubbar, och då de inte härstammade från Israel var det okej att förtära dessa vidunder…för den här gången.. Man ska alltid sätta situationer i relation till andra saker och det finns värre att utsätta sin omgivning för än att äta jordgubbar innehållande sådant som inte är riktigt jordgubbar. Exempel på mer förödande aktiviteter kan vara att beställa in tonfisk på restaurang eller dricka latte från Starbucks och det var fenomen som säkerligen inte skulle kunna komma att ske…

Nu har vi kommit till den punkt i historien att vi faktiskt inte har kommit någonstans ännu. Då detta är en berättelse av digniteten lång, görs här ett avbrott och episod 1 i denna triologi är nu till ända.

Då inga sponsorer ännu nappat på att bistå skribenten med någonting överhuvudtaget, hänvisas nu inte till någon reklampaus. Istället kära läsare ber jag er återgå till era samhälleliga åttaganden för att om några dagar återkomma till sidan där den bästa och mest fantastiska bloggtext publiceras.

“Special price for you my friend”

Hyllar livet genom att besöka döden

Kanske är det inte konstigare än så; för att nå balans är lösningen det motsatta.

Nej det är så sant, den insikten är inte revolutionerande, detta är ju något kineserna förespråkat länge länge. Det är till t.o.m. så att våra vänner i öst har tänkt så pass rikligt att ställningstagandet pågått längre tid än vad det tar att baka en kärlknöl.

Så ingen innovativ insikt utan bara ett konstaterande presenteras här i dessa rader.

När det är varmt ute, då blir vi människor sugna på att svalka oss med en mjukglass som gärna får vara billig men ändock stor.

Vid hiskelig och bitande kyla, är det inte direkt gaspatcho som smaklökarna suktar efter även om en viss typ av spänning kan uppnås ifall man är modig nog att slicka på en lyktstolpe.

När man är ung och inte tonåring, vore det roligt att fylla 30 men när man sedan passerat 30 är det inte längre roligt att fylla år.

Så kanske ska ingen som står mitt i den gönskande sprudlande våren, känna sig kufig över sitt uppdämda behov  att besöka kyrkogården istället för stadsparken (balans).

 Om tillvaron känns som en pollenfri saga, kanske det rent utav är nyttigt att besöka döden för att på så sätt komma till insikt om att det faktiskt är säsong för andnöd, täppt näsa och insektsbett.

Balans, handlar om minne, insikt men också om utsikt.

Utsikt var något som mannen i dagens historia, i skogsbrynet prioriterade högt men däremot var insiktsbiten möjligen en aning sviktande hos denne..

 Placeringen av solstol och lekamen utan täckande överdel på gräsmattan bredvid gravstenarna, var en aning utstickande men samtidigt också en smula uppmuntrande. Ty på platsen där våra vänner sover under jord, satt en person fullt vaken, levande, nedknödd i en solstol och halvnaken.

När Humlan Sjödin idag tände ett ljus och firade livet genom att besöka döden,

satt en herre rund och fin i tankar som troligt berörde andra öden.

Mötet där på platsen blev dock till glans

Ty dessa kufar sökte på var kant, sin balans.

Den ene genom att sola magen i minimal strass

Den andre genom att spela upp en hyllningssång av Jason Mraz

Ingen av dem var varken yin eller yang

Men kanske där emellan, de något fann

Cyklande på vägen hem,

fanns känslan kvar hon den surrande insekt-en

Det är vår, det är pollenchok och stjärnfall över staden

Det är allergi, en oviss tid på jorden och folk som solar magen.

Hon har hittat "the one"

Prioriteringar här i livet, de kan bygga på osammanhängande och icke logiska grunder.

Hon hade hittat det med stort D, det som doftade gudomligt och till ett pris av sällan skådat slag. Även om hon innerst inne bestämt sig för att detta var något att satsa på, bad hon ändock om råd.

-Neej svarade vännen, det är lite för ljuvligt för dig, för sött liksom och något som man lätt kan tröttna på… Jaha tänkte Humlan, tog med sig sin andre vän och rådfrågade det samma…

-Det luktar nästan plagiat, svarade vännen och tänk på att vi är i Afrika…Afrika ja landet där värmen kan ställa till det i huvudet och landet där parfymen kostar 550 kr..

Vilsen av alla intryck, gav hon så hela härligheten sin kalla hand och förnekelsen var ett faktum…Har man alltid varit vännen av pure poison, lär man förbli det…rent gift de är vad sjödinskan kört på i flera flera år.

Gårdagens inrikesflygning skvallrade dock om att ett misstag begåtts och att situationen har utvecklats till en annan..

Där och då svävade hon liksom på moln tack vare sin nya insikt..

Stående åter sniffande på Dolce Gabbanas senaste produkt av namnet The One…erkände hon innerst inne att ställningstagandet till negativitet av parternerbyte inte kom från henne själv, utan grundade sig i produktens utseende samt andra människors tyckande.

I efterhand är det bara att konstatera. The one är parfymen som humlan vill ha och pga dissning av sin annars så trogna magkänsla kommer inköpet bli 347 kr dyrare i Sverige än vad det kunde ha blivit i landet längre bort…

Sagt och gjort, i morgon slår hon till och luktar därmed precis så som hon faktiskt vill!

Dagens lärdom, tiden läker alla sår och det är okej att svika Dior

Skippa skalet

Påskafton är en afton som idag innehåller mer än vad Jesus hade planerat. Förutom att dagens moderna människa, skiljer sig, gifter om sig, är barnlös, har knodd ändå, inriktar sig på hundavel, tar med katten på semester och undviker kött, så finnes där också behovet av att träffa sina, om inte kära men ändock nära då det nalkas lidande högtid.

För att få till det hela krävs logistiska planer som involverar fler än ett påskbord per röd dag. Efter att ha bilat runt, gratulerat, gratinerat, gravat, garvat, kokat och snapsat var det så dags att få till någon sorts avslutning på den heliga helgen. För att fira det mänskliga förfallet och alla synder som utförts under året styrdes en sammankomst upp( förfest) tillsammans med några av de äldsta vännerna som man en gång i tiden hade råkat till att träffa först..

Vid lämplig tid dök de upp en efter en, i en lägenhet inte alls långt bort från det berömda köket Kenneths hamburgeri. Efter en stunds blottgörande över hur vardagen såg ut för var och en i diverse delar av Sverige, var det så dags att dela på kakan. Istället för att bryta bröd och dricka vin som dom gjorde i den stora boken vi idag kallar bibel, dracks det vin och delades ut kakor i form av moraliska tips från alla dessa livscoacher. En av vännerna hade inte riktigt funnit vägvalet till rätt yrkeskategori varpå Sjödinskan förklarade lugnande att mognadsprocessen inför beslutet inte går att hastas fram.

Hon fortsatte sin kloka insikt genom att måla upp metaforer och dra paralleller med en surdegs framväxt. Här förklarades hur god och nyttig denna process kommer att vara då det nalkas hembakat, varpå den lite vilsne vännen tackade för det klocka inspelet från tanten i basker.

 En annan av väninnorna stod för berättelsen om miraklet. På gamla dagar, kan äldre vakna till liv vid rätt typ av skötsel. Denna solskenshistoria innehöll inte enbart hopp om livet, utan också oro för arv och avsmak för utskrift av en särskild sorts medicin. 

Efter denna kavalkad av djupa samtalsämnen var det så dags att utföra pilgrimsvandringen förbi Kenneths där raggare ända bort från Jönköping stod och hängde. Efter en uppvisning av bas låda i bagage samt noggrann granskning av fordonsmodellen 740, ändrade de vänliga raggarna musiken på sin lista och spelade Sven Ingvars för den mycket hängivna publiken på parkeringen.

Nu till dagens fråga som ni kära läsare suttit och undrat över då ni granskat den samhällsviktiga texten framför er: vad har påskafton, surdeg, familjeband och husdjur gemensamt med rubriken skippa skalet? Vad är den klockrena poängen och fjäderfantastiska poängen?

Svaret på frågan tordes vara klart som korvspad…om vi inte beter oss om ägg, tänker mindre på att putsa den hårda ytan av fasaden och istället riktar in oss på att vara rädda om det liv och den drivkraft som finnes inombords…ja då kläcker vi fler framgångssagor och kan njuta ännu mer av det gottaste som livet har att erbjuda!

Mera löskokt till folket!!!

hummeldöd men ingen sorg i Vänersborg

Det går en epidemi i Sverige, det skriver den kloka vetenskapsredaktören Karin Bojs i DN, så då finns det inget att tvivla på. Huruvida epedemien är ute och traskar mitt på ljusa dagen, känns en aning tveksamt, men också oroväckande så klart. –Man vet aldrig vem man möter, som min mormor så klokt brukar säga och det vore ju trist att träffa epidemin..

Risken att göra det ökar dessutom då denna form av sjukdom är ute efter att tysta det som surrar…nämligen humlorna!

Ett upplysande tecken för de som undrar om epedemien varit och hälsat på, är att lyssna efter om det är tyst. Detta tips hänvisar DN- Karin till är logiskt korrekt men innehåller också en touch av filosofiska inslag.

Lyssna efter tystnaden (något som inte låter) och om du finner den, bli då rädd..

Humlan Sjödin har varit tyst ett tag och hon har intagit föda som inte tillhört de vanliga stammishaken. Men kära läsare, ni behöver inte vara oroliga för kemikaliska gifter, och gifta sig det tänker hon inte heller göra på ett tag.

 Fara för förgiftning uppstod dock nyligen tillsammans i en grupp där det istället för surrades, faktiskt surades en del.

Det var vår , varmt och det var i Vänersborg. Efter ett möte med personal som kan det där med olja väldigt bra, var det dags att gå ner på byn i staden som av någon anledning kallas för Lilla Paris.

Om sanningen ska fram syntes där inte en endaste basker eller ens någon form av konst i klump. Det närmaste Eiffeltorn man kunde komma, representerades av brandkårens slangtorn och det innehöll varken hiss eller vykortsförsäljning.

I alla fall. Det som däremot fanns i närheten var en pool och den vore roligt att skåda.  Utan att ha inspekterat poolen gick de två nyfunna arbetskamraterna (humlan+1) in i en affär och investerade i varsin simdress. Innan matintaget skulle genomföras tillsammans med samtliga konferensdeltagare fanns en vilja av att simma ett slag och detta tordes vara helt möjligt att genomföra i den omnämnda poolen. Medan de andra deltagarna som kunde mycket olja, spelade sällskapsspel och fikade, besökte de två andra hotellet och våning ett, där poolområde med tillhörande bastu var beläget. Besvikelsen slog till en aning då Sjödinskan resolut stegade upp längden med hjälp av sina bastanta ben vid bassängkanten och konstaterade att denna var max 8,5 meter lång. Lite oroväckande var även de högar av grus och..vi kan kalla det ”sjögräs”, som stadigt hade förankrats i vardera hörn på botten. Turligt nog var den andre kamraten mycket beroende av sina glasögon för att se något och dessa var inte medtagna. Därför hade denne person inga problem med att hoppa i och ingen vetskap om vilka alger som där frodades.

Så småningom sprattlade två individer runt runt i den lilla lilla poolen som var ännu mindre än Lilla Paris.  De kämpande blötdjuren fick till en sorts formation som krävde jämn takt och tanke på höger regel. .

…Efter en snabbsittning i värmeskåpet som påstods vara bastu, anslöt de båda atleterna till den övriga gruppen som fortfarande fikade och spelade sällskapsspel, med lite högre ljudnivå än tidigare. Klockan hade sprungit iväg och lilla Paris höll på att stänga..

Efter att passerat en restaurang där alla fönster var borttagna, fann så reseledaren o den mest hemmastadda i sällskapet ett ställe att slå sig ned på.

 Då Humlan frågade efter meny, skrattade de övriga en aning och förklarade att ”det kan du glömma en tisdag halv 9” Jaha ehe men en räksallad blir bra?

–Grek frågade servitrisen,

- Ja svarade Humlan.

Värmländska kan vara svårt att tyda, precis som Swahili och även engelska som vi tidigare lärt oss...

Neej Rääk vill hon ha, fyllde en annan deltagare i.

Jaha..eh vi har inte så många färska du vet, svarade servitrisen..men jag gör något det blir bra…

Alternativ två på mat presenterades som ”fläsk lindat med mos och bacon”, och det var det fler som nappade på.

Efter en stunds väntan var det dags att få tallrikarna framför näsan och nu var det rätt så tyst runt borden..Tankar inombords hos skribenten fladdrade runt, tänk om epidemien och hummeldödaren verkar här, och att sista raden i sagan skrivs här.. i Vänersborg. Till detta centrum hittar knappt GPS:en och hur ska hälsoinspektörerna ens ha en chans att konfrontera detta?

Förgiftning, och sedan tystnad…blir inte livet roligare än så här. Kommer det på gravstenen stå skrivet på latin- att här förgiftades och tystnade fröken Sjödin?

Slutet på historien blev lika spännande som det i Dallas fast tvärt om. Salladen smakade bra och det hela var ingen dröm. Fläsk lindat med mos och bacon såg finare ut än namnet på rätten, men vi skippade alla ändå att beställa in efterrätten.

Språkproblem på hög(höjd) nivå

Språk är roligt och kul när det behärskas..

Till er som är i behov av mera vetande...

Att gå på premiären av den tredje Starwarsfilmen mitt i natten utan att veta vad den lilla gröna mannen heter, är inget vidare om man vill känna sig som en i gänget..För att motverka känslan över att inte riktigt hänga med, kommer här en liten informativ uppfrächare om vad kommande text härstammar ifrån...

Så här var det...

En gång för mycket länge sedan ( ca 26 februari 2012) reste 5 nyfunna vänner runt i Tanzania. Den ene hade astma, den andre virus i luftvägarna och krånglande tarmar, den tredje var blind, den fjärde besatt kunskap om proteser och den femte kan kallas coach. Dessa fem semestrade lite så som det förväntas att man ska semestra i Tanzania vilket innebar att springa halvmarathon på Kilimanjaro, skratta åt apsorten som heter Blue Ball baboon och dricka wiskey ur skalet från en passionsfrukt.

Så till handlingen:

 Swahili hade varit fördelaktigt att besitta då de fem krokiga vännerna traskade runt bland grönskan i Tanzania. Fröken Sjödin hade försökt att snappa upp de mest vesäntliga och användbara fraserna då hon suttit i Safari jeepen och blivit trött på att spana in vilda djur och Masaier längst vägkanten. ”Det är för dyrt”, mig lurar du inte, hej, hejdå och tack så mycket, varvades och repeterades gång på gång för att uttalas rätt. Viljan fanns sannerligen där, men memoreringsfunktionen fungerade dock en aningens sämre än önskat. Om detta var en konsekvens av värme, höjdskillnad eller hostmedicin i form av starkdricka, må vara osagt. En dag då de glada internationella var ute och vandrade i naturen bland vattenfall och lokalbefolkning slog behovet till hos fröken att smälta in i omgivningen även verbalt. Lite som barnen von trapp, när de fria individerna studsade som bäst bland vidderna och kände lycka i själen, då hände det.  På en stol utanför sitt hus satt en ensam kvinna som leende följde de lustiga små liven i deras kamp att använda vandringsstavarna så som man borde. Så sög hon in luft i lungorna och ropas vänligt Jambo. Instinktivt och lite för snabbt plockade Humlan fram en fras från sina memorerande ramsor, varpå hon svarade med ett storslaget leende ” Galey Saana”

Här kan man säga att det var dags för ett litet tillfälligt avbrott i den eurforiska filmsekvensen. Att ropa det är för dyrt till någon som enbart har för avsikt att säga hejsan och som knappt äger en höna, samtidigt som personen i fråga själv traskar runt i vadderade nike-skor och inte ser så fattig ut, är må hända inte enligt stabilt manus..men men man ska aldrig ge upp...vilket nästa historia visar upphov till...

(Episod 2)...Vid ett av alla hotellbyten slocknade strömmen till författarinnans dator vilket inte var så konstigt då den varit med i fler än ett år och kostade mindre än 2 000 bugg till inköpspris. För att få liv i burken, gick hon resolut ned till receptionen och bad att få låna en adapter. Den snälle personen bakom disken sa att det självklart var okej, varpå fröken försvann iväg med denna teknisk pryl. När hon sedan återvände, hade hon råkat ta med sig sin väns adaper tillbaka, vilket inte uppskattades som substitut för den tidigare utlånade. Dealen blev att receptionsadaptern skulle behållas i hotellrummet till dagen därpå. Nu tyckte den gode mannen bakom disken att det var mycket viktigt att komma överrens om vilken tid adaptern skulle lämnas tillbaka. Sjödinskan satsade på 9:00, ett säkert kort då de flesta är vakna och fått i sig lagom med Java.

Dagen efter runt 8:52 knackar det på dörren till hotellet. Utanför står en herre som försöker få uppmärksamheten från en blind, från en som står i duchen och från den tredje som tror det hela är ett skämt. Receptionisten förklarar vänligt och med det där lilla extra servicetänket i blicken, att doktorn redan hade kommit…Doctor eh mumlar Humlan fram…no but i ment the adapter?...no..svarade den nu lite teveksamme hotellanställde..the doctor i her now to see you..? ojojoj fadäs kan vi kalla detta. Speciellt då vägen till hotellet tordes vara allt annat än smidig. Tanken på att byns läkare begett sig till resorten Light house in samtidigt som ett potentiellt barn låg och saknade någon som kunde vaccinera denne, kändes en aning generande och tokig…fan..

Jaja ingen skada skedd

…eller vad vet vi om det…

men för att tvätta bort stämpeln av klavertramp, kan vi analysera händelsen utefter att lokala resor berikar livet…även för en doktor..och adapter är ett strömgenererande föremål som fröken Sjödin ska ta med nästa gång hon reser utomlands…over and out. 

Veckans överoptimist

Så gärna hon ville åka skidor den arma tösen och så änttligen tycktes förutsättningarna för detta stå rätt till..
Eller det där var nog inte sant, ty det enda som stod till var fröken Sjödins optimistiska inställning till att inget är omöjligt då de nog faktiskt är precis så det är, omöjligt alltså..

Kvällen tidigare hade fröken smuttat en aning på Dionysos bästa dryck. Innehållet i denna dryck härstammar från naturen, precis som brämhullts juice, men med skillnaden att förjästa bär anses coolare än nymogna som pressats ned i dunk. Detta flytande balsam för smaklökarna har en upptinande effekt och fungerar lite som spolarvätska, då vindrutan och sikten får en annan skärpa. Intag av dryck behöver inte betyda att skärpan blir till det bättre där håller vi med NTF och vägverket.. Men å andra sidan blir skärpan inte så mycket klarare av Biltemas blåa sörja heller..i allafall..

Pga detta måttliga vinintag kvällen innan, kände den trafiksäkra flygaren inte för att belasta bilen med vare sig skidor, pjäxor eller sig själv. För att komma till spåret som låg längre bort än lagom, föddes så den briljanta idén att involvera en stycke cykel i stället. Under natten hade det fallit sparsamt med flingor på backen så lite spårigt var det, men med redig vilja och rätt balans, skulle det nog gå att trampa sig fram. för att kunna frakta skidorna med stadig hand, användes en trasig BH som surr-rem. Ena halvan av den svarta BH:n (inklusive bröstkudde) användes upptill, medan den andra halvan (även den med tillhörande bröstkudde) användes till den nedre delen av skidorna. Mjukt och redigt, men en aning konstigt såg det faktiskt ut...Nästkommande moment att ta sig upp på cykeln med skidorna hållandes fritt i ena handen och stavarna fastspända på pakethållaren, resulterade i att stavarna som tidigare pekat rakt bakåt, snurrade till och istället lade sig på sidan. Hela ekipaget blev en aningen bredare än väntat, men va fan folk har väl ratt på bilen och hjul på barnvagnen...here we go...
Det gick..framåt...inte fort...och i efterhand konstaterades att tiden för färden till spåret, var den ungefärliga tiden som det tar att handgå till samma plats. Tidsvinsten av det hela landade på 3 minuter, och det var det ju värt...jojo..

Att se en kvinna, cykla vingalandes med ett par skidor som surrats fast med hjälp av BH-rester med en reducerad hastigheten på hjulen, må ha varit ganska roligt, ty det var fina leenden som spreds längst vägen. Det kan också ha varit så att Humlans upptåg även spred en form av skräck.. I vägen där hon rullade fram i ulrapi fanns ett hål som hon idoget och präktigt körde ner i, varpå BH-delen längst ned föll av och landade vid kanten. Folk som sedan passerade platsen kan ha upplevt en känsla av obehag över att se trasiga underkläder i snödrivan...vad kunde ha hänt här?? Kanske tänkte det inte, jaha här har fröken Sjödin tappat material som hon brukar använda till sina skidor när hon vill ta sig till ett spår långt bort utan att använda bilen...men vi får hoppas att de ändå gjorde den kopplingen och inte kopplade in någon annan, så som polisen tillexempel.

Ca 27 minuter efter att den redige Sjödinskan lämnat sin gårdsplan, stod hon så äntligen där i skogen, redo att spänna på sina laggar och känna vinden i ryggen. I detta moment kom så en cyklande statlig stresshanterare förbi. Då han får syn på sin kollega utbrister han sorgset
 - Ajaj Emma, för optimistiskt denna gång..O visst hade Folke rätt, ty där spåret skulle ligga preppat, blankt och inbjudande..fanns ingenting annat än fläckar av is, sten och grus. Så det var bara till att vända på klacken, släcka drömmen om taktfast stakning och göra något annat av dagen.

All denna ansträngning kändes plötsligt onödig och trist och fröken förbannade sig där och då över att vara överoptimist...