De går så mycket bättre nu...har avancerat till husfru!

Kära vänner, det är så mycket som i världen händer.

Personligen tycker Sjödinskan att den övre raden stämmer in på det år som nu passerat sedan hon  beträdde Almedalen. År 2011 var hon på plats i form av egenskapen...samhällsintresserad nörd som offrade en vecka av den egna semesern på att cykla runt, runt, runt (obefintligt lokalsinne i kombination med en väldans lång mur som går runt i en ring) och idogt lyssna på det som sades. I år däremot har hon avancerat i hierarkin så klassresan vet inga gränser...ojojoj, husfru för genereldirektören minsann. Det innebär att fröken nu åker till Almedalen inom ramen för den egna semestern och får ta del av förmånerna, tak över huvudet, gratis cykelhjälm samt sysselsättningsaktiviteter som ska täcka myndighetens stab på plats. Nu snackar vi gräddigt och nybakat!

För att återuppfrächa de egna minnet över hur veckan en gång upplevts och därmed glädjas över kommande vecka, passar den sluge skribenten på att publicera ett inlägg från förr..

Favorit i repris från Almedalen och en tryckande kris...

2011

Onsdag morgon och dags för ett viktigt val. Hur ska dagen på Almedalen spenderas och vad ska man av dessa 1470 programpunkter nu välja? Eftersom beslut är humlans specialitet att utföra.…blev detta till en plättlätt match. Dagen skulle inledas med ett stycke hälsolopp ala tre km. Strategin för detta var att fröken trodde på motionens krafter samt att möjlighen för att sedan kunna sitta still som ett ljus borde öka markant.. För att ta sig in till Almedalen där alla dessa politiska aktiviteter ägde rum, gick de båda vännerna Viktoria och Emma längst flertalet landsvägar under en tid på ca 45 minuter. Nej fågelvägen var inte den som de båda valde ut om man säger så.  Detta kom att frambringa en viss känsla av stress över att missa det hela.

Väl anländ till start, avvek Viktoria för att lära sig mer om hennes favoritsysselsättning korruption medan fröken Sjödin värmde upp tillsammans med damer från Friskis och svettis. När startskottet gick var det bara att klämma i även om den viktigaste morgonsysslan av de alla, pockade på uppmärksamhet. Att springa sitt snabbaste under tre km med ett fruktansvärt behov av toalett är en utmaning i sig. Väl i mål råkade det vara så att det var humlan som hade vunnit de hela, varpå publiken hurrade och jublade. Tyvärr fanns ingen tanke på att insupa och avnjuta detta. Siktet var glasklart riktat mot toaletten, varpå en förvånad journalist försökte springa efter den skenande och högröda insekten som inte insett att hon nog borde stannat och talt med herrn i fråga.

Istället hasplade hon fram att hon skulle återkomma om 10 minuter och att hon bara var tvungen att göra en sak först..

Sedan vid intervjun frågade nyfikna personer i vilket syfte den nysprungne var på Gotland , samt för vilken förening hon sprang.

Jo ja springer för humlan, som är en fin organisation från Värmland, svarade fröken myndigt..

Jaha sade journalisten, och hur många medlemmar har Humlan?

Joo de är inte så många ännu, men föreningen håller på att växa…(Här tänkte fröken Sjödin på uppsvinget av bloggföljeslagare och kände nog att det kanske skulle bli fler som läste om hon bara informerade att den fanns). Därför fortsätter hon i nästa andetag..

Jo och så finns det en blogg kopplat till Humlan som ni gärna får gå in och läsa på.

Jaha säger journalisten, och vad handlar den om?

Eh..joo (nu stod det lite still i författarens huvud…vad i hela fridens namn är det som skrivs i denna? Inte går det att kalla varken matblogg eller skoköpartipslista, den är inte så lik blondinbellas upplägg och inte heller twittrandet från Carl Bildt……nej så svaret blev istället…

-det är en livsbejakande och kulturell blogg med lite av varje i..

Jaha sade journalisten, och vad heter den?

Ojoj att bli tagen på allvar i denna stund då förväntningarna låg i luften, kändes en aning svårt. Den heter biceps-emma svarar den nysprugna gasellen och där står det mycket…som är matnyttigt…ja

Eh jaha okej sa journalisten, varpå ingen mer följdfråga kom utan istället ersattes av en anings besvärande tystnad. Sedan var det någon som började applådera och en gigantisk blombukett blev stoppad i frökens hand.

Ja om läsarantalet höjdes pga denna enorma och framgångsrika pr-kupp som med nöd och näppe utfördes…de tål att utredas. Säkerligen borde det vara många fler som vill ansluta sig och ta del av de ”livsbejakande och kloka vokabulären då de är mycket viktig och hälsosam information som här förmedlas…

Väl mött från Emma Sjödin, en livsbejakande världsreporter..

Paddor, abonnemang och andra val i livet

En nära vän till Sjödinskan har nyligen införskaffat sin första IPAD, IPAD kan beskrivas som en genmodifierad IPHONE för er som aldrig tidigare hört talas om detta fenomen. Det är ett väldans bra verktyg att använda i precis nästan alla lägen…Tillexempel går det att synka ”paddan” med den egna TV:n varpå det är lätt att byta kanal trots att fjärrkontrollen ligger vid fötterna på soffbordet…jojo en överlevnadspryl kort och gott.

Apropå gott så har det nu gått några dagar sedan myndigheten (med det långa namnet som skyddar alla och allt), utförde den obligatoriska enhetsdagen. Under denna dag fördes många intressanta diskussioner.

Den som fastnade tydligast var nog den som spontant skedde utan chef och tillsammans med goda vänner. Dessa vänner var alla en smula förbryllade över konceptet giftemål. Den ene av de tre hade läst en artikel som publicerats av en forskare som gottat och grottat in sig i det mänskliga beteendet. Genom en av sina undersökningar, framgick det klart och tydligt att hälften av alla gifta par, skulle ha svarat nej till sin respektive om de verkligen vetat vad för filur de stod framför dagen D då de faktiskt bestämde sig …50%

Tack vare insikten, stod de tre och sa ojojoj en stund då det på de hela taget kändes ganska så dystert.

För att lyfta upp stämningen kontrade den analytiske och hmmm.. poetiske av de tre med följande rader:

Men hörrni, är det inte lite som med mobilabonnemang ändå…

Ja menar det finns ju alltid något abonnemang som är bättre än det man har och om man aldrig bestämmer sig, jaa då binder man sig aldrig…och det är ju tråkigt, för att köra kontantkortsvarianten det går ju inte att lita på i alla lägen…liksom

Ett djupt instämmande spreds, varpå det var slut för reflektioner som inte berörde bomber, kryptering eller andra viktiga ämnen..

Så vad lärde vi oss av detta kära vänner?

Låt oss avsluta med ännu ett rim..

Att något vilja ha, ja det är bra

Det kan vara halt likt en tvål

 att slutgiltigt bestämma sitt mål

Så en dag

är det bra att sätta ned sin hand och ta ett beslut

vissa abonnemang finns enbart under kort period

och andra löper aldrig ut…

(PS Paddor är inte som internet en gång var..en fluga..., Sjödinskan är väldans avundfrisk på sin vän och hånar inte någon som bemästrar detta tekniska djur)

Strofer, hennafärg och stråhatt, de är vad vi kallar bostadsskatt!!

Det är väldans ljust i Sjödinskans rum. Detta beror inte på att hon anammat Stockholms benvita inredningsstil eller att hon är rädd för mörker samt vad som gömmer sig där i. Det beror inte heller på hennes minimalistiska inställning till prylar samt funktionalitetsnörderi . Saken är den att fröken troligtvis var en hamster i sitt förra liv snarare än född och uppvuxen i Småland. Att inköpa souvenirer utifrån digniteten krims-krams är lika naturligt som det är att visa passet i kontrollen, dricka både kaffe och te efter maten samt parkera bilen där det är gratis..med andra ord, helt enligt gängse normer..

Nej ljuset i rummet kommer från fler håll än från väggarna och i helgen går det att beskylla allt på grannen…Denna vänlighetsterrorist vet inga gränser!

Plötsligt en dag låg ett inbjudningskort i brevlådan som välkomnade till en fräsig 70:års fest.

Lena mitt över staketet planerade att bjuda till.. och på kuppen även tillaga lite plock.

Till historien hör att Lena i sig är som en kokbok och det är kanske därför hon lyckats producera mer än tre sorters bröd inom loppet av en timma.

Då Sjödinskan själv planerade kalas för sin 29:åriga vän denna dag, var inställningen till inbjudan en aning sval, för inte tala på indirekt avböjande. Detta hindrade inte Lena från att försöka en sista gång. När det blev lördag stod hon stolt och grann i trädgården och informerade om att det kunde tänkas dyka upp ca 130 gäster? Dessa förväntades få plats inomhus och för att lyckas med det, hade grannparet i samma uppgång, lovat att låsa upp samt förvara hälften av dessa i sitt eget bohag. Fest under samma tak, 3 våningar och en väldans massa bak…Tjaa svamlade Sjödinskan, ännu inte jätte sugen på att tillbringa lördagkvällen med 128 andra pensionärer…kanske kan jag ta med Limpan (det 29:åriga födelsedagsbarnet) och miljömamman (som denna kväll var barnfri och iklädd sin finaste dress) så kan vi säga hej…

Sagt och gjort, nu inrymde den tidigare inbjudan tre unga pinglor som sedan hade för avsikt att sikta på det gigantiska partylivet Karlstad har att erbjuda…Klockan 8 seglade de tre vännerna in lite små försiktigt och möttes av något de alls inte hade tänkt sig. Där inne, precis överallt fanns folk från förr. Samtliga glada, vissa med hatt, andra med hennafärgat hår och ett flertal med inget hår alls. Till toner av fiol, klarinett och proffsmusiker satte det sig ner och tuggade härligheter tills de knappt kunde andas.

Lena, 70 år med ett hjärterum större än hennes stjärterum. .

Bland antika möbler satt Hervor, sagotanten från biblioteket, tillsammans med andra kulturella individer och de var rörande överrens om att röd dryck hör till när det är kalas..om ni förstår vad jag menar…Denna afton var rent utav magisk. Istället för att stå och guppa som gorillor på ett svettigt dansgolv till texten unz unz I´m sexy, blev de tre kvar på ett russindisco där texterna istället  innehöll jag ger dig din morgon, jag ger dig min dag…

Nej, det var inte så mycket ”one night stand” över konceptet, vilket kändes värdigt och helt i linje med att de inte heller stannade kvar på natten, utan gick hem 21,30 och drack te med vanilj.

Limpan (den 29:åriga födelsedagsflickan) tackade så mycket för arrangemanget och ansåg att det kändes lite i överkant med liveorkester när hon inte ens fyllde jämt, men sade samtidigt att hon såg fram emot överraskningen på hennes 30:års dag..hoppas gästlistan blir lika gedigen även då!!

Älvrosgatan är allt annat än satan

Mitt emot Sjödinskans hus

Finns ett annat som strålar av värme och ljus

Grannar kan vara goda givetvis

Som ser till att alla i omgivningen trivs

Så tyvärr Aschberg och TV 3

Inspelning av grälsåpor här.. blir det inget av mé

Leila behöver inte heller komma hit och baka

Ty Lena hon vet hur laxen ska smaka!

Barcelona, staden alla åker till men dit de aldrig kom fram.. del 3

Efter ordentlig sovmorgon vaknade de tre vännerna ungefär lika förvånade som karaktärerna gjorde i den berömda tv-serien Dallas. Var historien verkligen sann eller hade den första reseupplevelsen bara varit en dröm?  Då de drog bort gardinerna från fönstret uppenbarade sig ett hav fullt med vatten och de insåg att allt var på riktigt. Visst var de i Spanien, för visso inte så nära La Rambla, men vad gjorde det när personerna i sagan till vardags arbetar inom en myndighet under ledorden ”Öppen, kompetent och drivande.. situationsanpassning jo det är de vana vid..liksom att få en orkidé i julklapp

 I frukostmatsalen fanns incitament som gjorde resesällskapet glada i mungiporna. Lilla nyponrosen åt smör ur de förpackningar miljömamman troget öppnade. Sjödinskan fick till tre kaffelatte och varvade dessa med te vilket gjorde dryckesmaskinen till hennes och ingen annans. Den barnvagnsglömske modern, gjorde lite mer som man skulle och tog av allt det som buffén hade att erbjuda (förutom champagnen)

Det visade sig att hamnstaden de nu satt i, besöktes av turister från det egna landet och inte så mycket av svenskar som förväntade sig att uppleva Barcelona. Här fanns mycket att göra, så som att hyra cyklar med trasig barnsits, cykla rätt så långt medan barnsitsen inte är trasig, inse att man kommit jätte jätte långt bort från hotellet och att barnsitshelvetet gör så att cykeljävelen inte klarar att rulla normalt. Tur att vardagsmotion är A och O och vad härligt att lilla nyponrosen vid denna tidpunkt uppnått en tyngd på 18 kg.

Längst stranden fanns fler människor..och barn…Här upplevdes många trevliga möten och leenden spreds när den  svenska skaran bitvis förflyttade sig. Sandleksaker delades ut av liberala musikalsiska damer och det hela kändes lite så som det förmodligen var  på 70 talet då fröken Sjödin inte riktigt var född. 

Lilla nyponrosen benämde sin ”icke mamma” som pappa vilket inte störde någon även om detta inte var sanning.

Det blev reggaekonsert, mat som inte innehöll så jätte mycket utfiskad tonfisk och en hel del sol. Dagarna löpte på och semestern led mot sitt slut.

 Lillflickans två-årsdag firades slutligen genom att med hjälp av tåg, faktiskt ta sig till huvudstaden. De två timmarna som återstod innan det var dags att sätta sig på bussen till flyget, spenderades effektivt. Sjödinskan tog på sig sina bästa gympaskor och småsprang runt samtidigt som hon tog kort på det mesta som rörde sig samt skyltar som satt stilla. Mor och tvååring sov i en park och fick sedan förklarat för sig hur omgivningen runt omkring såg ut med hjälp av bildvisning.

Väl på Ryan-Airs flygplats stod en inplastad barnvagn och väntade på att få åka hem till Sverige. Eftersom plasten aldrig tagits av, behövdes ingen ny sopsäcksinvestering göras. Detta innebar en besparing på 40 riksdaler vilket upplevdes som en storvinst.

Åter hemma när lugnet lagt sig, frågade så en nära vän hur resan varit samt vart de hade varit?

Då namnet på orten blev känt brast kollegan t i jubel..

-Ja visste det hela tiden…vet ni vart ni varit??

Uppenbarligen visste de inte det så jätte bra, men det spelade ingen roll då kollegan direkt skickade över en länk från resemagasinet Vagabond…Sitge-Spaniens Gay mecka!!!

Leenden, leksaker och ingens förvåning över att ett litet barn kallar sin moders kamrat för pappa, fick nu sin förklaring…

Slutsatsen av historien lyder som följer:

Vad som än i kärleken händer, är det lätt att få sandleksaker på gaystränderJ

Barcelona, staden alla åker till men dit de aldrig kom fram del 2

Att gå på ett flygplan där ingen har förbokad plats, i ett forum där alla av någon o grundlig anledning är rädda för att inte få plats fast att man har biljett men inte platsbiljett, det är en aktivitet som kräver styrka. Att dessutom bära på en liten nyponros som känner för att vara på någon annan plats vid exakt detta tillfälle, det kräver tålamod.

Tålamod det är något som miljömamman besitter men dessvärre är det en egenskap som personalen på det prisvärda bolaget generellt sett saknar. Inte hela vägen var kabinpersonalen glada över att ha en praoelev med under serveringsfasen. Den lilla nyponrosen ansåg själv att hon gjorde sig som bäst när hon sprang fram och tillbaka i flyggången och hälsade på folk samt delgav och visade upp sina jordgubbsinkletade händer med solsken i blicken.

Så småningom blev det dags att beträda marken och alla var över detta mycket lyckliga.

Med raska steg fann den vilsna nyss flygande skaran en buss att hoppa på. Eftersom flygplatsen låg ett stenkast  ifrån Barcelona, tog resan 75 minuter.  Väl framme möttes de av busstationens utsikt samtidigt som miljömamman kom till insikt i att den incheckade barnvagnen nog fortfarande låg kvar på bagagebandet ungefär ett stenkast bort från Barcelona…Fan, ingen vagn…

Taxi är en fin uppfinning och när beslutet var taget om att lämna vagnen till sitt öde, satte sig den trötta trion i ett gult fordon och berättade vilket hotell de bokat. Herr chaufför vände sig då om en smula oroligt och förklarade att han inte visste vägen till detta hotell.

Jo men det ska vara inte så långt härifrån sade den äldre och mest språkbegåvade av de tre.

Tillslut insåg mannen bakom ratten att ett fel nog hade begåtts…

Okej mina vänner (eller riktigt så sa han inte, men ändå) ert hotell ligger inte i Barcelona, det ligger ca 40 minuter härifrån…

-Jaha Que metedura de pata, klämde Humlan till med..Det hon uttalat är en mycket användbar och världsvan fras att ta till vid typer av situationer när det gått lite tokigt. Den går att översättas med ”vilket klavertramp” och där tog ordförrådet slut..

Taxichauffören körde de trötta resenärerna till det finfina boendet som Sjödinskan med omsorg tidigare valt ut via den eminenta bokningssajten hotels.com…tänk att det kunde vara så billigt… bara ett stenkast från centrum..

Det var mycket som kändes som sten denna kväll,  ett exempel på detta var taxameterns slutsiffra. 60 euro blev 90 euro och 40 minuters resa blev till en oändlighet.

Ingen av vännerna visste nu var de var, det enda som gick att utskilja där de satt och spanade ut bakom rutan var en himlans massa båtar…

Vad kommer att hända här näst?? Missa inte nästa veckas spännande avsnitt som innehåller skottar, cykelsadlar och tonfisk i coktailglas…

Barcelona, staden alla åker till men dit de aldrig kom fram

Det hade blivit dags för lite semester, ni vet egen tid i ett annat land där man kan drömma sig bort och köpa kylsockor som träs på ölburken så den håller sig stadigt kall. Tjurens och fotbollens stad och till lika torgens och turistbussarnas mecka.

De båda kollegorna hade för avsikt att fira lilla nyponrosens två årsdag och istället för fiskdamm byttes denna aktivitet ut mot en flygtur med Ryan Air.. So far so good..

Sjödinskan fick i uppgift att boka hotell medan reseperson nr två ägnade sig åt att planera för benvaxning. Att hitta billiga hotell är lite av en sport som Humlan visat prov på tidigare att hon behärskar mer än väl. Genom den superseriösa kedjan hotels.com fann hon en boning med stjärnor av antalet 4. Samtliga balkonger vette mot vattnet och var så billigt att det nästan kändes som ”för bra för att vara sant”

Tre timmar innan avresa stod de båda vännerna framför datorn och spanade in sitt ”kap till bohag” Lite lustigt betedde sig kartfunktionen då pilen som visade position, liksom hoppade iväg utanför staden och placerade sig långt långt bort på kartan.

Hoho skrockade de båda vännerna, vad tokigt sidan visar nu hoho

Lägg gärna här märke till att de båda i detta skede inte en endaste gång ifrågasatte vare sig hotels.com, Sjödinskans förmåga att välja hotell eller om det kunde ligga någon typ av sanning i att hotellet inte låg nästgårds ”La Rambla” om man säger så.

Nog om detta. Det blev dags att checka in på den internationella vs mycket lokala flygplatsen med C..Carlstad Airport. Mamman som i daglig dags arbetar med miljö (vi kan kalla henne miljömamman för att inte röja hennes identitet) hade tagit med sig en barnvagn till lilla nyponrosen (nyponrosen=personen i historien som fyllde år och som skulle firas till tonerna av Compleanos feliz) så att hon i denne kunde rullas runt medan de vuxna drack kaffe och njöt av stadsstros. Att på egna ben traska runt i city kan te sig svårt då ens kroppshydda inte sträcker sig över ryggen på en golden retriever, även om nyponrosen är mycket stark underbar med rejäl kräm i sina buggar.

I alla fall. För att ta med en vagn ombord på planet, erbjuder det serviceinriktade flygbolaget Ryan en specifik plastanordning att trä runt.

40 spänn för en sopsäck, ett sådant erbjudande kunde man bara inte låta bli att investera i. Vagnen packeterades smidigt under uppsikt av miljömamman medan lilla nyponrosen och hennes något äldre vän passade på att förtära egen matsäck på golvet vid den gigantiska restaurangen där personalen med all säkerhet inte uppmärksammar detta fenomen (eller..ja..)

När miljömamman och tillika reseledaren kände sig färdig med sitt packande, anslöt hon till klanen och fick sig ett plastglas serverat som innehöll sportdryck. Till detta serverades genmodifierade jordgubbar, och då de inte härstammade från Israel var det okej att förtära dessa vidunder…för den här gången.. Man ska alltid sätta situationer i relation till andra saker och det finns värre att utsätta sin omgivning för än att äta jordgubbar innehållande sådant som inte är riktigt jordgubbar. Exempel på mer förödande aktiviteter kan vara att beställa in tonfisk på restaurang eller dricka latte från Starbucks och det var fenomen som säkerligen inte skulle kunna komma att ske…

Nu har vi kommit till den punkt i historien att vi faktiskt inte har kommit någonstans ännu. Då detta är en berättelse av digniteten lång, görs här ett avbrott och episod 1 i denna triologi är nu till ända.

Då inga sponsorer ännu nappat på att bistå skribenten med någonting överhuvudtaget, hänvisas nu inte till någon reklampaus. Istället kära läsare ber jag er återgå till era samhälleliga åttaganden för att om några dagar återkomma till sidan där den bästa och mest fantastiska bloggtext publiceras.

“Special price for you my friend”

Hyllar livet genom att besöka döden

Kanske är det inte konstigare än så; för att nå balans är lösningen det motsatta.

Nej det är så sant, den insikten är inte revolutionerande, detta är ju något kineserna förespråkat länge länge. Det är till t.o.m. så att våra vänner i öst har tänkt så pass rikligt att ställningstagandet pågått längre tid än vad det tar att baka en kärlknöl.

Så ingen innovativ insikt utan bara ett konstaterande presenteras här i dessa rader.

När det är varmt ute, då blir vi människor sugna på att svalka oss med en mjukglass som gärna får vara billig men ändock stor.

Vid hiskelig och bitande kyla, är det inte direkt gaspatcho som smaklökarna suktar efter även om en viss typ av spänning kan uppnås ifall man är modig nog att slicka på en lyktstolpe.

När man är ung och inte tonåring, vore det roligt att fylla 30 men när man sedan passerat 30 är det inte längre roligt att fylla år.

Så kanske ska ingen som står mitt i den gönskande sprudlande våren, känna sig kufig över sitt uppdämda behov  att besöka kyrkogården istället för stadsparken (balans).

 Om tillvaron känns som en pollenfri saga, kanske det rent utav är nyttigt att besöka döden för att på så sätt komma till insikt om att det faktiskt är säsong för andnöd, täppt näsa och insektsbett.

Balans, handlar om minne, insikt men också om utsikt.

Utsikt var något som mannen i dagens historia, i skogsbrynet prioriterade högt men däremot var insiktsbiten möjligen en aning sviktande hos denne..

 Placeringen av solstol och lekamen utan täckande överdel på gräsmattan bredvid gravstenarna, var en aning utstickande men samtidigt också en smula uppmuntrande. Ty på platsen där våra vänner sover under jord, satt en person fullt vaken, levande, nedknödd i en solstol och halvnaken.

När Humlan Sjödin idag tände ett ljus och firade livet genom att besöka döden,

satt en herre rund och fin i tankar som troligt berörde andra öden.

Mötet där på platsen blev dock till glans

Ty dessa kufar sökte på var kant, sin balans.

Den ene genom att sola magen i minimal strass

Den andre genom att spela upp en hyllningssång av Jason Mraz

Ingen av dem var varken yin eller yang

Men kanske där emellan, de något fann

Cyklande på vägen hem,

fanns känslan kvar hon den surrande insekt-en

Det är vår, det är pollenchok och stjärnfall över staden

Det är allergi, en oviss tid på jorden och folk som solar magen.