Sundström, Böjen och spanska nöjen

För exakt två år sedan bestämde sig Humlan och hennes nyvaxade vän att de skulle fara till Barcelona för en återhämtande weekend. Historien om resan blev till en saga som innehöll så väl borttappade barnvagnar som punkteringar, ohändiga Irländare och hotellbokningsnätter i en annan stad långt bort från la Rambla.  Eftersom konceptet ändock löpte väl ut och individerna på strapatsen kom hem, hade det nu blivit dags för en favorit i repris..Detta år var anstormningen enorm, hela 7 individer planerade att åka med på ett nytt äventyr. Dessvärre sjönk antalet deltagare i ungefär samma omfattning som aktiespekulationernas utdelning i Pajala kommun.. till flygplatsen i Karlstad tog sig slutligen tre tappra själar.

De tre karaktärerna innehar egenskaper som i mångt och mycket kompenserar varandras tillkortakommanden. En är faktiskt väldigt kort men det gör ingenting eftersom den andra är slående lång. Ben som inte borde få plats får därmed plats eftersom den lilla inte behöver allt benutrymme..(spartips)

Sedan har vi en i gänget som kan konsten att gå igång, inte bara promenadmässigt utan även vid vissa väl utvalda kommandon..

Ett ord som skapar engagemang utöver det vanliga är ”ekfatslagrad” 

Då detta yppas aktiveras herrns verbala maskineri och det kommer inte att kunna hejdas, absolut inte med hjälp av mat.  Information som då framkommer innehåller en stor portion syra, inte så mycket blommighet men kan innehålla spår av ”brutta naturell…”Den högst rakryggade mannen med det krokiga smeknamnet (Böjen) är en vinkännare utan dess like. Ingen man kan prata om bärighet så som han. Att Sjödinskan gärna smuttar på gudarnas dryck av märket JP är något som bör hållas utanför protokollet..men då kan hon å andra sidan skylla på att det var hennes blinda vän som hade valt flaska…

Böjen och Sjödinskan är ett par, det hindrade inte den tredje resemedlemmen från att få ta del av mänsklig kontakt utöver det vanliga.

Lyckligt lottad blev kamraten slumpmässigt utlottad att genomgå en extraordinär säkerhetskontroll vilket innebar en hel del handhavanden. Nej ingen läsare behöver vara orolig för perversa scener, inte heller över scenarion innehålland försök till insmugglade makrillar i konserv..allt gick lugnt till och ingen blev ledsen.

Ledsen var inte någon i trion en enda gång.

Fraser som ”det går bra nu” avlöstes med hurrarop över hotellrum som såg ut som rymden samt insikt över att fågelbo med svalor är bättre än hem för möss..

Så vad har vi lärt oss av detta?

Ryan air är ett flyg

som har en huvudchef så dryg. 

Man kan baguetten med tomat gnugga

det är dumt att svälja utan att smaka på sin tugga.

Böjen, Sjödinskan och herr Sundström

är likt en sommardröm..

smakrik som ett frodigt fruktfat

fyllt av äpplen och osammanhängande citat..

Till Anna som gjorde rätt men med trasig toalett

Det var så hon ville ha det, fira sin plats i livet där naturen bjuder på berg, berg, berg, lusekofta och isande vind. En plats som påminner människan om dess uppdrag här i världen, att leva.

Så hon tog mod till sig, bjöd in sina vänner som stått henne nära i olika stadier av livet, lät dem fara till den lilla stugan där värmen spirade och kärleken fanns.

Ett socialt experiment sade hennes man, hur ska dessa kvinnor hantera uppgiften att följa med på skidtur, dela stuga och hålla sams?

Vaddå, svarade födelsedagsbarnet som nu inte längre var ett barn utan fyllde lite mer..

Hon hade gjort ALLT för att skapa de bästa förutsättningarna. Köpt keso till de med forbi för kolhydrater, flaggat för mjöl och skaldjursfritt för att undvika allergier samt tilldelat gästerna olika uppgifter beroende på deras kompetens. (köp cigg, skriv något kul)

Utmaningen att dela stuga visade sig vara en smärtfri grej då de flesta agerade storasystrar och diskade innan gaffeln hade nuddat bordet och maten hade ätits färdigt. Några av deltagarna passade då på att ta ett steg tillbaka till soffan, nötskålen och värdsliga samtalsämnen (lata lillsyrran syndromet..)

Det stora orosmolnet i stugan var inte kyla, inte heller berodde det på överpris av snus eller brist på svenska nyheter. Den största utmaningen handlade istället om avträde. En toalett som bränner upp det nedkomna är idealiskt. Att låta 9 kvinnor dela på en sådan anordning visade sig dock vara något annat än luktfritt.

För att ladda innan ”skjut”, krävdes det att ett stort filter placerades i avföringshålet.  Det hela liknade en enorm kaffekokare och när filtret satt som ett smäck var det bara att göra sig en knäck... När uppdraget var slutfört, förmodades locket stängas och knappen för eld behövde sig en puff. Enkla restrektioner men ett omöjligt uppdrag.. att förbränna  innehållet från  9 aktiva krävde en masugn  snarare än en lätt liten cinderella låga. Stoppet var ett faktum och fågelholksgranen utanför förvandlades till ett fält av kväve.

Ut och in sprang det, stugan erbjöd öppen eld och fjälluften utanför påminde ändalyckten om att steget från värme ut till kyla var ”icke långt”.

Så vad har vi lärt oss av detta?

Det är inte fel

Att utmana vänner för sociala spel

Inte kan man ta för givet

Att ens närmaste är stöpta i samma form genom livet

Vissa är starka andra tänker sakta

En del val styrs av känslor, andra av fakta

Fira livet genom att bjuda sin vän

Till ett naturligt och genuint hem

Det är det finaste att göra..

..det går att en bajsbrännartoalett förstöra..

//Sorry!

Rövhäng och gymdäng

Det där med att åldras det är bara en illusion och handlar om inställning, inget annat. Om skinnet ändock börjar hänga så finns det lösningar utifrån olika aspekter. Något man alltid kan vara säker på är att TV shop har ett par anti-cellulit tights i lager med leveranstid under 20 dagar.  Om man har behov av att puta, finnes det olika typer av spruta men om det handlar om hängig häck, är det bättre att få överflödet väck.. Fina linjer är en del av dig men linjerna KAN förvandlas till rynkor och det vill jag ju inte..Många är de klatschiga meningarna som inlindar oss i tryggheten att vi är högst levande, livsdugliga, starka och fria från hårväxt . Färska och fina, jojo.

Sjödinskan är under 30 år, en aning skadad, plattfot och närsynt, det är inte jätte mycket som på henne hänger men trots ett tillstånd som pastakunniga skulle beskriva som aningens al dente, så finns det områden hos flickebarnet där allt faktiskt inte hänger med..

Det hela uppenbarades i Kramfors kommun på en plats där ca 3 trafikolyckor och två villabränder sker per dygn. Ön är befolkad av kvargätande träningsfantaster som allt som oftast drömmer om att bli brandmän. På den lilla ön i Kramfors bedrivs skolverksamhet i stor utsträckning, ibland hålls där externa kurser och det var därför den glutenintolleranta skribenten befann sig i området. En morgon innan alla hade vaknat passade hon på att leva ut sin oförmåga att sitta still genom ett besök på gymmet.

I sin ensamhet valde hon att förena nytta med nöje genom att välja bort musik mot nyhetsmorgon på tv 4. Adrenalinet kanske inte direkt sprutade när det blev dags för väderprognos, men kunskapen om påvens kommande entré genererade en positiv och samhällsviktig känsla i kroppen. Plötsligt avbröts det hela av två små gossar som gjorde entré. Den ene pojken ställde en fråga med mycket mörkare röst än vad Sjödinskan hade förväntat sig..-Kan jag sätta på den här?

J-a visst, kvittrar den trampande tv-nörden, självklart får ni lyssna på radio om ni vill komma igång.

-Radio?

De två vännerna tittade på varandra med en min som liknade den Carl Bildt brukar använda när någon ställer en fråga om Sudan.

Nä för fan, de är ju ren skit..radio?...ja tror nog Ipod rockar bättre..

Jaha jaaa, jo men självklart..

Tekniken går framåt och det blev Sjödinskan varse om där hon satt på en cykel som alls inte tog henne fram. Det hemska i kråksången var väl inte så mycket att de unga herrarna skapade ett rum utan radioreklam, det var i ärlighetens namn riktigt trivsamt. Det jobbiga bestod  snarare i hennes egen insikt som kom gnagande..man kan sätta IPOD rätt i stereon..

Så vad lärde vi oss av detta?

Det är bra att i samhällsdebatten hänga med

Så att man inte bidrar till en värld som är sned

Men sen vilar också ett ansvar på den tekniska sidan

Så att man inte tror Ipad är något man vallar på skidan

Celluliter är en del av kroppen

Och de genererar icke gropar i knoppen

Men däremot är det av största vikt

Att man håller huvudet friskt

Att man är uppdaterad på flera plan

Inte enbart genom politiska val utan också om LAN.

// Hojhoj från cyber space..

 

 

 

 

Korvtaktik och Vasa-statistik

Att jämföra Myndigheten för samhällsskydd och beredskap med den politiska Alliansen kan i flera avseenden vara olämpligt. Likheterna är inte översvallande nej det är dumt att påstå.

Ett exempel på icke-lika vanor är ämnet lunchaktivitet. Det är få myndighetsanställda på MSB som ställer sig utanför byggnaden och grillar korv över öppen eld för att fira samverkan. Varför det är så beror sannorlikt på att arbetsplatsen består till stor del av experter inom området brand och samverkansforum existerar dessutom ständigt oavsett om det gäller kaffevecka, ras och skred eller mat-intag.

En likhet som dock finns mellan Alliansen och MSB är den demokratiska principen. I båda sfärer ska alla vara med och tycka för att sedan inte alltid gemensamt bestämma. Logiken är solklar liksom resultatlistan i Stefett-Vasan…klar alltså…eller?

Inom myndigheten med det långa namnet finns en förening med ett ännu längre namn, denna förening har en förkortning som innehåller 5 bokstäver och skulle passa in på vågrätt fem om man bytte ut klättermusens förnamn mot föreningens..(vi snackar melodikrysset)  MSBFF

Föreningens motto är roligt och det är ett koncept som brukar gå hem. Apropå att gå hem så var det faktiskt det som hände häromsistens  på Stafett-Vasan..det var en som faktiskt gick hem.

Fyra lag från myndigheten fylldes av tappra deltagare som alla ville vara med och åka. Kollegan Åke ville att alla skulle ha valla medan Sjödinskan hade svårt med det där att vallas in vid växling då den egna entusiasmen över att få vara med gjorde henne en aning vilsen.

Vilse var det flera som var vid växling, inte minst vid den då den ena av medlemmarna inte hittade sin parhäst. Efter att ha svept tillräckligt mycket blåbärssoppa bestämde han sig för att återvända till värmen och stugan istället för att stå där och häcka. Det hela resulterade i ett diskat lag och kalla kamrater som inte var i närheten av  att heta Charlotte (Kallah) Det fina i kråksången är att alla inblandade i soppan är medlemmar i föreningen som förespråkar glädje ..inget  annat.. Sura miner byttes mot välvilliga skämt om hur tankeverksamheten hade gått till där i fållan..

Åter hemma kunde föreningens deltagare stämma in i tesen att korvstoppning vid uppställning inte spelar någon större roll så länge glöden värmer och alla får vara med.

Så vad har vi lärt oss av detta:

Människor gillar att agera i grupp

Medias granskningsarbete sker med lupp

En sak som Sjödinskan ogillar

Är när mediatid går åt till att kritisera hur Annie Lööv grillar

Det finns viktiga saker i vår tid

Så som samhällsproblem och att vara gravid

Något som följer alla dagar av år

Är det faktum som består:

Glädje som inkluderar så väl proffs som amatör

Är koncept som påverkar ens glada humör

//Heja Vasa

Jakten på den försvunna muren

Berlin, Merkels magnifika stad. Men det är också konstnärernas stad, kontorens, kantorns och korvens karismatiska område.

I detta inferno av intryck befann sig två små turturduvor för att fira det som firas borde. De  hade innan resan arbetat efter två olika strategier. Den ena hade packat förvånansvärt lätt vilket innebar att denne bar samma rutiga skjorta på samtliga bilder som den andre knäppte. Den andre tänkte att:  ”kyla är det värsta två fötter kan uppleva” vilket genererade i ett par kängor a la ”hej jag kan bestiga K2 utan raggsockor”

Trots att packningen och klädseln såg en aning avvikande ut, hade paret flera gemensamma uppgifter att uträtta under resans gång.

På ”att göra listan” stod museer högt i kurs, liksom att bestiga höga byggnader, lyssna på saker som frambringade ljud och träffa konstnärer som målade tavlor.

Av alla prioriteringar, fanns det en sak som stod sig starkast…att se på muren. En hel stad som varit helt omringad, nej uppdraget att få se på fragment från denna ansågs vid första ögonblicket  inte vara någon big deal.

Böjen var mannen med kartan och Sjödinskan var hon som höll koll på övergångsställena. Resolut och rakt fram gick det längst gatorna. De gick och gick och gick, sida vid sida i ett grått klimat som inte direkt uppmuntrade till picknick i parken.

När så fredag övergick till lördag förmiddag och inget spår av omringande stenhög hade observerats , började modet att svikta en aning hos de två äventyrarna..men för faen hur svårt kan de va??

Överallt fanns skyltar som upplyste turisterna om historiska händelser, årtal och vart man kunde kissa, men ingenstans uppenbarades minnesmärket från byggnadskonstruktion där David Hasselhoff en gång hade stått och sjungit..

De båda individerna bestämde sig så småningom för att ändra strategi och ta ett varv förbi regeringsbyggnaden för att se om Angela var hemma. När de korsade gatan trampade  de båda på en textremsa i marken…

Men, kolla här är den! Här är muren!

Uttrycket i sig var en aningens osant eftersom det inte var en mur som bringade fram känslan av att ha lyckats upptäcka det som tidigare hade funnits och som sedan hade glömts bort..

Det var en liten inkilad skylt på backen som sedan följdes av en inmurad linje som korsade gatan vidare bort från platsen. Herren med enbart en skjorta i bagaget blev så exalterad att han bestämde sig för att följa strecket i marken. Till historien hör att Berlinmuren en gång i tiden var 15 mil lång och att följa denna strecka skulle innebära en väsentlig reducering av tid till övriga aktiviteter.

Sjödinskan traskade efter sin käresta hack i häl och följde sin vana trogen att tipsa om lämpliga övergångsställen. Efter en stunds macherande kom de till ett museum som avbröde jakten på kvarvarande mur.

Väl inne på museét möttes de båda två om information från tiden då stora delar av Europa hade lyckats förtränga meningen med livet och människans värde.

Efter besöket på installation var det inte längre så roligt att följa murstreck i marken, istället klev de vidare lite saktare och mycket mer upplysta om att världen inte alltid är som sjödinskans nyinköpta skor: rosenröda och ergonomiskt anpassade efter kundens begäran.

 

Så vad har vi lärt oss av detta?

Berlin är en trevlig stad

Där statyer står på rad

Här finns plats för allas signatur

Liksom för asymmetriska mönster och sparyade djur

Berlin är en plats

Som innehåller flärd och palats

Men här finns också en historia att minnas

När en hel befolkning inte fick finnas

Det är allas vår skyldighet att inte glömma

Att ta vara på livet och att våga drömma

Att ta hand om varandra och visa respekt

Om man dessutom hittar de man söker, ja då blir de perfekt!

flyktingcampen Za’atari kontra Forshaga

Dagens Nyheter publicerade nyligen en dyster bild av kommunen Forshaga och dess slogan som ger en lite missvisande bild om att alla invånare där har det bra. Riktigt så är det inte, det tycker i alla fall inte professorn i tidningen som på debattsidan förklarade att ungdomsarbetslösheten ligger på 34%. Ny vuxna individer i Forshaga lever därmed i en tillvaro som är långt ifrån lagom..

Det är inte tillvaron i Botkyrka heller, långt ifrån lagom alltså...Det behöver varken någon professor eller Janne Josefsson bevisa eftersom välkomstskylten med denna text är det första en nytillkommen resenär möts av. Huruvida det är långt ifrån bra eller dåligt, är inget som framgår och den kommunikativa strategin att uttrycka sig så, kan tolkas som lyckosam eftersom frasen är svår att ifrågasätta.

Något annat som det är svårt att säga något gott om är flykting campen i Za’atari

, så till vida att man inte tycker om timjan förstås. Namnet på campen härstammar nämligen från just denna kryddväxt men sedan tar likheten med en örtagård slut. Det är en annan typ av gård som nyanlända flyktingar kommer till och det är inget att skämta om.

Sverige är ett litet land som har en biståndsminister med stor mun. Detta är fint och bra på flera sätt, exempelvis om man ska tävla i grenen: ” ät mariekex och vissla så fort du kan” Det är även fördelaktigt att ha just en biståndsminister med stor mun eftersom det är många i världen som behöver hjälp av någon annans röst för att få sin egen hörd.

Sverige bistår bland annat i FN:s arbete genom att skicka personal som stöttar upp direkt på plats. Det hela går att liknas med bemanningsföretag så som Poolia, men istället för att betala Poolia (Sverige)för extraresursen så är det i detta fall Sverige som betalar för att bemanna positionen. FN får därmed arbetskraft som kostar gratis.

I  Za’atari campen finns individer utsända av Sverige som arbetar under FN flagg tillsammans med andra. Generellt sett analyserar inte personalen på plats så mycket kring fenomenet ”kommunalslogan” för att skylta med framgång i bostadsområdet.  

Så en dag när byggingenjören i Za’atari fick uppdraget att visa Sjödinskan de åtgärder som gjorts i lägret, då var det skiten som direkt belystes.

(Salvator; ingenjör och icke medieansvarig på kommunen)

Toaletter hade upprättats i lägret och fördelats mellan kvinnor och män. Där färdiga konstruktioner ännu inte stod på plats, fanns tillfälliga latriner utställda. Strategier om att inte enbart möta människan utan även göra det bästa möjliga för att skapa god hygien och drägliga levnadsvillkor, det var det som profilerades.

Framgångsfaktorerna yttrades inte i meningar som löd att: detta var en plats där alla ville bo och inte heller att det här var långt ifrån lagom. Det behövdes inte heller för blotta ögat insåg faktumet att när 3000 flyktingar anländer dagligen till campen, då är det inte attraherande ord som påverkar tillströmningen.

Så vad lärde vi oss av detta?

Att professorer i DN belyser klyftor är kalas,

Att kommuner satsar multum på ramsor är knas.

Antalet invandrare i kommunen är icke ett mått

på att man i området, en sämre levnadsstandard fått

Syrienkrisen gör att människor behöver stöd

Det innebär så väl filtar, tält som bröd

Men det handlar också om att inte blunda

utan att ta hand om aspekter, kantiga som runda

Inte ducka för det som luktar illa

Utan skapa framgång i så väl det stora så väl som i det lilla.

packad glömska och flygplansgrönska

Människan är en lustig art. Inte nog med att livets mening tycks vara fortplantning så förväntas vi även prestera något utöver detta under den tid som hjärtat behagar att slå. Hur länge det slår är oklart, liksom fenomenet över att vissa slåss mer än andra.

Somliga muttrar bittert att livets mening tordes vara inbetalning av skatt. Dessa individer är allt som oftast oense gällande statens involvering i den privata ekonomin och tycker dessutom inte att Volvo 740 passar bra som hyrbil.

Sedan så finns det typer som eftersträvar ledighet och anser att ”pilla naveln” är helighet. De i sin tur har en tendens att avstå från involvering i årsredovisning, röstningsförfarande vid kyrkoval samt demonstrationståg inför rätten till subventionerad kostnad av glasögon.

Oavsett livsåskådning så finns det tillfällen i livet då dessa filosofer lyfter från jorden med hjälp av samma premisser, inte pga inställning utan för att de flyger med ett plan helt enkelt.. Flygplan är häftigt men det som fascinerar desto mer är ändå blandningen av människor på planet..

 

Sjödinskan och kollegan hade jobb att göra. De lade in varsitt meddelande i sin out loock och packade väskan för en intensiv tripp till Jordanien.

Av någon outgrundlig anledning hamnade den ena av de två på rad 11 medan den andra fick platsen 22.

Inför boardring uppmärksammade skribenten inte enbart att hon hade glömt reseadapter och torkade aprikoser utan också att medresenärerna på denna Boeing var långt ifrån stöpta ur samma form.

Skiftande religionsåskådning var ett faktum och så även syftet till varför man valt att resa med Air-Berlin till Amman.

Tre stolpskott av yngre upplaga kryddade sin upplevelse genom att dricka ungefär 8 gin o tonic i minuten från det att planet lyfte till det att de upptäckte att det även fanns whiskey på kaffevagnen.

Några damer passade på att slipa på sina power point presentationer som de förmodligen skulle presentera medan herren bakom dem bläddrade igenom det kvinnliga parfymutbudet i taxfree katalogen. Sjödinskan som satt utan aprikoser, roade sig lite genom att studera andra som inte uppmärksammade att de var studerade..

Huruvida hon hade rätt i sina observationer eller ej må vara osagt, men nog konstaterade hon att de flesta som satt i samma maskin, åt identiska matlådor och hänvisades till samma toalett, hade uppsyner och levnadsvanor som tedde sig väldans annorlunda.

Det kändes lite som att följa en dokusåpa fast i verkligheten där hon satt och suktade efter torkad frukt. Allt utspelade sig framför publiken, (hon som satt på rad 22) handlingen i dramat saknade röd tråd och inget manus hade skådespelarna att förhålla sig till. Det enda säkra med situationen var att individerna var i luften, utan fast mark under fötterna, att Amman var nästa hållplats för alla men att alla inte dyrkade Allah.

Så vad lärde vi oss av detta?

Sätet längst fram är för den som är (ekonomiskt) väl-svälld

Men annars är människan inför flygningen lik-ställd

Oavsett om du är fattig, rik, tönt eller snobb

Om du har semester eller ska på jobb

Är faktumet det samma

Vi kan med planet ramla

Så när vi sitter här och gemensamt ska förtära

Varför inte göra det med ödmjukhet och med ära

Det finns människor som köar för ett tält

Som fryser, gråter och upplever svält

Sen finns de som tycker att tvätttid är trist

Medan andra driver vårdnadstvist.

Oavsett om du är beginner eller van

Bor på landet eller i stan

är det dumt att vara dryg
då det är roligt och trevligt med flyg